I Sven Delblancs stora roman Samuels bok vandrar den fattige folkskolläraren Samuel till kyrkbyn i Väse – ibland inbjuden, ibland utan inbjudan – för att ta del av den intellektuel­la atmosfär som präglade prästgården.

”Den utsökta njutningen, detta att kunna tala om allt som föll honom in och ändå bli förstådd, att sitta i skönhet och komfort och känna doften av böcker i skinnband, bönkaffe, nybakat bröd och (kyrkoherde) Bergstedts fina cigarr.”

Det går inte att underskatta prästgårdarnas betydelse för landsbygdens historia. Carl von Linné, Emanuel Swedenborg och Johan Olof Wallin är blott tre exempel på kända svenskar som personifierar den bildningshärd som prästgården, kyrkbyns naturliga centrum utgjorde.

Prästgårdarna må en gång i tiden ha avspeglat den starka centralmaktens närvaro i det lilla. Idag symboliserar prästgårdarna något annat. Statlig styrning av villkor för prästerna och centraliseringstendenser inom Svenska kyrkan har skapat ett både oönskat och oväntat rumsligt utfall, som tyvärr sällan har uppmärksammats.

”Kyrkoherdar och komministrar var visserligen väl medvetna om att människan inte lever av bröd allena. Men löneledande var och är de inte.”

Ja, prästgården var så mycket mer än bara en bostad. Omgivande fruktträd vittnar än idag om hur prästgårdens trädgård var något av en motsvarighet till klostrens odlingar. Hit hämtades nya växter som sedan spreds över bygden. Många av dagens växter har sitt ursprung i prästträdgården.

När prästen i det gamla Sverige inte kunde ge jord i arv till sina barn gav han något större: bildning och kulturellt kapital.

”Förr i världen spelade som bekant prästgårdarna på Sveriges landsbygd rollen av förebild för hela bygden. De vore de naturliga förmedlarna av kultur och civilisation. Då prästerna vore de verkligt styrande i landets socknar”, som författaren Lubbe Nordström skriver i Lort-Sverige.

Och prästgårdarna fungerade också som bygdens administrativa centrum innan det att sockenstugan uppfördes också för det som sedermera blev den borgerliga kommunen. Det är lätt att glömma bort att det svenska starka kommunala självstyret har sitt ursprung i socknen och dess självbestämmande.

Idag ser Väse prästgård ut som på Bergstedts tid. I likhet med nästan alla av landets 2 300 prästgårdar har den sålts på den öppna marknaden och är numera privatbostad. På några få år upplöstes en 700-årig prästgårdskultur och en modell för både statens och kyrkans närvaro över hela landet. Hanteringen av prästgårdsfrågan fick långt större konsekvenser än vad någon hade förväntat sig.

Hur gick det till?

Med facit i hand ter det sig som att aktivism på en lokal skattemyndighet var startskottet för en process som ledde fram till att en månghundraårig prästgårdskultur kom att avskaffas på något decennium.

Det var 1986 som den lokala skattemyndighetens tjänstemän i Värmland ansåg att kyrkoherden i Fryksände församling, Torsby kommun, inte betalade tillräckligt med hyra för prästgården. Författaren Martin Giertz (Carlsson förlag) skildrar i ­Svenska Prästgårdar hur kyrkoherden eftertaxerades med den svindlande summan på 100 000 kronor i förmånsvärde och dessutom retroaktivt tio år tillbaka.

Torbyprästen var inte ensam om att drabbas av 1980-talets oberäkneliga skatteregler. Bostadsförmånerna beräknades olika i olika delar av landet, ja till och med i samma stift.

I Karlstads stift tillämpades beskattning på 140 kvm i den del som ligger i Värmland, medan skattemyndigheterna i dåvarande Älvsborgs län (Dalsland) ansåg att bostäder större än 100 kvm skulle förmånsbeskattas. Präster kring Degerfors och Karlskoga i Örebro län fick leva med att myndigheten ansåg att 115 kvadratmeter var en yta som inte ledde till förmånsbeskattning.

Det fick skattechefer runt om i landet att enligt en motion av dåvarande riksdagsledamoten Gullan Lindblad (M) uppmana till aktivitet för att beskatta prästen. Ett hundratal av de 1 700 präster som bodde i prästgårdar eftertaxerades till väsentliga belopp.

Karlstads stifts företrädare bönade och bad förgäves. Dåvarande biträdande finansministern Bengt K Å Johansson (S) svarade kort vid en uppvaktning att ”prästerna kanske tror att de är något skattefrälse”.

Det säger mycket om Sverige i början av 1980-talet. Marginalskatterna var rekordhöga och löneskillnaderna marginella. Kyrkoherdar och komministrar var visserligen väl medvetna om att människan inte lever av bröd allena. Men löneledande var och är de inte.

Det går att ana att relationerna mellan kyrkan och politiken var mer frostig. Prästgården som i flera hundra år betraktats som en statlig infrastruktur som garanterade närvaro i hela landet betraktades nu som en förmån, ja som något av en lyx för prästerskapet.

Skattereglerna följdes sedan upp med en ny lagstiftning som upphävde tjänstebostadskravet. Under 1980-talet hade stat och kyrka ännu inte gått åt var sitt håll. Men att det världsliga regementet var överordnat det andliga rådde det ingen som helst tvekan om. Svenska kyrkans högsta beslutande organ – Kyrkomötet med tung representation av indirekt valda partipolitiker – hade nämligen året innan tagit ställning för att bevara bosättningskravet. ”Och det kunde inte komma i fråga att utreda en omläggning eller avveckling av det nuvarande systemet.”

Kyrkans egen röst vägde lätt i när beslutet skulle fattas. Kyrkomötet hördes aldrig, trots rekommendationer från Kammarkollegiet.

I kyrkans tydliga försvar för ett bevarat bosättningskrav instämde centrala remissinstanser. Kammarkollegiet noterade att ”det förtjänar här särskilt påpekas att utvecklingen av hela frågan kommit att forceras fram – inte främst av en bred inomkyrklig opinion, utan på grund av fiskala åtgärder grundade på systemets tidigare utformning”.

Och Riksantikvarieämbetet varnade för just det som skulle ske: ”Det är angeläget att den nu förestående reformen inte tillåts rasera de positiva värden som ligger hos prästgården som sådan och i dess funktion för bygden och kyrkan.”

Andra samhällsförändringar och beslut bidrog i hög grad till att prästgårdskulturen i stad och på landsbygd på det stora hela taget kom att avvecklas.

Den demografiska förändringen går inte att förneka. Urbaniseringen och den minskade anslutningen till Svenska kyrkan påverkade församlingarnas möjligheter att finansiera sina omfattande fastighetsbestånd, av kyrkor, prästgårdar och församlingshem. Lägg därtill att antalet kyrkligt anställda hade expanderat rejält under rekordåren.

Skattemyndighetens tjänstemän hade antagligen inte besökt landsbygdens dragiga prästgårdar eller hört berättelserna från pensionerade präster som ofta flyttade från stora prästgårdar till små lägenheter i stan av våndan att aldrig ha sparat ihop något fastighetskapital. För prästerna existerade inte ordet bostadskarriär.

I långsiktigt perspektiv är det en klen tröst för ämbetsbärarna att hyror sätts efter bruksvärde och inte efter marknadsvärdet. För präster gäller idag att hyran beräknas efter ett boende på ett hundra kvadratmeter även om boendeytan är betydligt större.

Möjligheten att påverka sitt boende var heller inte den bästa. En förfrågan om renovering av badrum eller kök skulle ju riktas till det lokala pastoratet. Arbetsgivaren och hyresvärden var en och samma aktör.

Det var baksidan med bosättningstvånget som en del kallade det. När prästmakan eller – i en kyrka som tidigt accepterade kvinnliga präster – prästmaken vandrade ut på arbetsmarknaden framstod prästgården som en låsning. Och för prästfamiljen var boendet i tjänstebostaden förenat med många skyldigheter. Bottenvåningen hade vanligen ett slags semiofficiell funktion me­dan övervåningen hade en mer privat karaktär.

När gästen kom på det oväntade besöket skulle det vara städat och prästfrun förväntades ställa fram hembakade bullar och nybryggt kaffe på bordet.

Utförsäljningen kan beskrivas i termer av spontan oordning. I en decentraliserad organisation fattades aldrig något enskilt avgörande centralt beslut om förändringen. Den skedde underifrån och kom därmed aldrig att analyseras i något kulturarvsperspektiv. Ingen myndighet hade till uppgift att kartlägga konsekvenser, kulturhistoriskt, eller för den delen för kyrka och landsbygd.

Långt in i vår tid garanterade prästgården den kyrkliga närvaron i socknen, vilket var särskilt betydelsefullt i glesbygdsförsamlingar. Utflyttningen från prästgården skapade också en ny prästroll; prästen som inte delade församlingsbornas vardag utan som i likhet med lärarna i byskolan bor i staden och pendlar in medan församlingsborna pendlar ut till jobben.

Ett nostalgiskt skimmer över prästgårdskulturen börjar nu ersättas med en djupare analys över vad som gick förlorat. I den helt färska boken Prästgårdsteologi – församlingspräster under 1900-talets senare hälft utmanar 2020-talets kyrka (Artos och Norma förlag) framhåller redaktörerna professor Sven Erik Brodd och förre ärkebiskopen Gunnar Weman hur altare och skrivbord hängt samman. Prästgårdskulturen bidrog in i vår tid till att upprätthålla en hög produktion av teologiska litteratur. Och exemplet vittnar åter om hur stora reformer genomgående måste analyseras och utvärderas.

Det som populärt kallas för skilsmässan mellan Svenska kyrkan och staten omnämns vanligen inom kyrkan som ”relationsförändringen”. Även om den gamla kyrko­lagen avskaffades liksom tjänstgöringsföreskrifterna och församlingarna upphörde att vara kyrkokommuner med beskattningsrätt stiftade riksdagen en tämligen okänd lag om Svenska kyrkan som fortfarande i kraft.

I en stat som brukar betecknas som sekulär är det måhända något överraskande att lagen föreskriver att kyrkan ska vara missionerande. Av större betydelse är dock att kyrkans uppgift beskrivs som rikstäckande.

”Ingen del av landet får ställas utanför kyrkans liv och vara undandragen den kyrkliga verksamheten. Folkkyrkans rikstäckande uppbyggnad måste värnas”, som det framgick i regeringens proposition om ändrade relationer 1995, underskriven av statsminister Ingvar Carlsson (S) och civilminister Marita Ulvskog (S).

Frågan kan nog ställas om inte statens krav på Svenska kyrkan i lag är mer långtgående än de villkor som ställs på myndigheternas territoriella närvaro.

Både före och efter relationsförändringen med staten skedde dock omfattande församlingsregleringar som påverkade både stad och land. Bristen på förtroendevalda, viljan att skapa bärkraftiga ekonomiska enheter och prästbrist är tre faktorer bakom formandet av administrativa storpastorat där flera församlingar ingår. Mer samverkan med bibehållen närhet var motiven bakom den strukturreform som trädde i kraft 2014. En norm som informellt blev en regel löd att ingen församling eller pastorat kunde vara bärkraftig med mindre än 2 000 medlemmar.

Sammanläggningarna som sammanslagningar vanligen kallas med en eufemism utmanade samtidigt Svenska kyrkans egen självförståelse, det vill säga läran om vad som konstituerar kyrkan.

I den lutherska traditionen beskrivs vanligen kyrkan som bestående av församlingar och stift. Med strukturförändringarna flyttades fokus till storpastoratens kanslier och från stiftsstäderna i viss mån till en nivå som historiskt varit mindre betydelsefull, den nationella nivån och dess kyrkokansli i Uppsala.

Den gamla statligt reglerade kyrkokommunen kom således att ersättas av en administrativ kyrklig enhet som vanligen har identiska gränser som kommunen. Det historiska församlingsbegreppet fördes samtidigt från folkbokföringen till historieboken och
är nu ersatt med begreppet distrikt i Skatteverkets rullor.

Den nya kartan skulle kunna ses som Arbetarekommunens stora seger. Några år efter ”skilsmässan” hade mer lättstyrda enheter formats med ett tydligt centrum och makten över trossamfundet kunde därmed lättare bevaras i de sekulära partiernas hägn.

Ambitionen att centralisera för att komma närmare församlingsborna känns igen från den profana världen där närpoliser blev fjärrpoliser och där nära vård blivit synonymt med stafettläkare.

Resultaten är försiktigt uttryckt blandade. Och de om att det som vanligen omtalas i termer av sekularisering är en komplex process. Kyrkans eget organisatoriska val påverkar engagemanget. Det finns inte bara en efterfrågesida när det gäller försvagat engagemang i kyrkorna utan också en utbudssida.

I den av stiftsadjunkten Erik Keijser i Växjö stift författade rapporten med det träffande namnet ”Pyspunka” konstateras att nedgångskurvan i medlemsengagemang är väsentligt brantare i de nya storpastoraten som skapats i stiften, medan nedgången i de pastorat som inte omfattas av sammanläggningar är väsentligt mindre. Keijser är själv tydlig med sin analys: ”Det är svårt att hitta någon annan förklaring än förutsättningen ’struktur’[…]”

Här finns det inte minst lärdomar att dra i gällande frågan om kommunsammanslagningar som tenderar att som en bumerang återkomma i debatten. Hur kombineras gemenskap, närvaro och identitet med bärkraft och uthållighet?

Ett annat exempel som rör kyrkans relation till landsbygden är debatten kring prästlönetillgångarna.

I århundraden har prästlönetillgångarna, alltså jord, skog och nu också aktier som donerats till församlingarna, som stiftens egendomsnämnder förvaltar bidragit, med betydande medel som i synnerhet gynnat landsbygdsförsamlingar där skogsinnehaven sedan historisk tid ligger. En utdelning på 500 miljoner kronor från förvaltningen förstärker verksamheten och sammantaget gör egendomsnämnderna Svenska kyrkan till landets femte största skogsägare.

Avståndet mellan kyrkopolitiken och det lokala församlings­livet är emellertid många gånger som mellan himmel och jord.

I kyrkopolitikens finrum – Kyrkomötet – har dock den politiska stad–land-konflikten flyttat in. I förra årets kyrkoval gjorde nomineringsgruppen Himmel och jord entré med en enda ­fråga på agendan: Att ställa om kyrkans skogsbruk. Miljöpartister
i Svenska kyrkan hängde på och när företrädare för samfundet ­diskuterar skogsbruk och ägande sker det vanligen med ett enda perspektiv på förändring. Det är färre och mindre hyggen. Det är större avsättningar och ökad tillgänglighet.

Att det gröna guldet delfinansierar körverksamhet, diakoni till behövande och jourhavande präst – ja den funktionen på nödnumret 112 bekostas helt av Svenska kyrkan- i likhet med fängelsesjälavården omnämns i stort sett aldrig.

Av de 17,5 miljoner kronor som 2021 delades ut från prästlönetillgångarna i Karlstads stift – innefattande Värmlands och Dalslands landskap – gick exempelvis 2,4 miljoner till Övre Älvdals pastorat. Medel som är helt avgörande för församlingens verksamhet längst upp i norra Värmland. 17,5 miljoner kronor gick vidare till kyrkans nationella nivå.

Ett omställt skogsbruk med färre avverkningar skulle äventyra sammanhållning och kräva en ökad ekonomisk fördelning inom kyrkan för att säkerställa verksamheten i mindre pastorat på landsbygden.

De politiska kraven är i sig också ett uttryck för en för ­kyrkan historiskt ovanlig centralisering. Historiskt förvaltades innehaven av pastoraten. Makten över skogsbruket låg därmed
hos dem som levde i socknen, som hade intresse av en balans mellan intäkter till församlingslivet och bevarandet av både utflyktsmål och gammelskogar. Med politiseringen av skogs­innehavet följer ännu en överflyttning av ansvar från det ­regionala – stiftet – till den nationella nivån dit den politiska skogskonflikten flyttat in.

Bilden av ett trossamfund som lämnat landsbygden kan tyckas orättvis och är också det i relation till andra samhällsfunktioners närvaro på svensk landsbygd. Gudstjänster genomförs söndag efter söndag i kyrkan även om deltagarna kan räknas på den ena handens fingrar. I församlingshem samlas körsångare varje vecka och övar inför gudstjänster, och konserter. Diakonin verkar utan att synas och stöttar både den som är medlem i samfundet och den som aldrig betalat någon kyrkoavgift. Och i landsbygdsförsamlingar med hög kyrkotillhörighet upplever än idag prästen att han eller hon är ”prästen”.

Som andra samhällsaktörer ska Svenska kyrkan åter förhålla sig till stora demografiska förändringar när avfolkningen på landsortens små industriorter fortsätter medan de storstadsnära kommunerna växer.

Det kommer att skapa nya spänningar inom nya storpastorat som omfattar både stadsförsamlingar och kyrkor på landsbygden. Och på kyrkan som helhet.

Frågan om vad ordet rikstäckande innebär lär åter resas.

Fast om Svenska kyrkan tar sin egen lära på allvar och är ­missionerande föreligger det inget behov av en lag om rikstäckande verksamhet, även om den uttrycker trossamfundets historiska särställning. Statliga regelverk försvagade kyrkans ställning på landsbygden och samhälleliga trender i form av stordrifts-
tilltro har sannerligen inte vänt på den utvecklingen.