En vakt från Securitas sitter på en stol i hörnet, scrollar uttråkat i sin mobil.

Rader av cavaglas står längs väggen i Publicistklubbens lokal i Göteborg. Belysningen är dämpad och i stolsraderna nickar folk vänligt till varandra, ler artigt och frågar vardagliga saker om livet. Konkurrenter på papperet, men i slaget om världen, om en demokrati som håller på att stjälas, slåss de alla på samma sida.

Inför kvällen har det affischerats att en rad stjärnor ska medverka i panelen. Det är så kårens prisbelönta eller upplyfta beskrivs.

För det otränade ögat kan de framstå som helt vanliga människor. Sådana som kommer till jobbet på morgonen och som spelar padel på kvällarna. Som amorterar och har bonusbarn, höstförkylningar och ryggvärk.

Men här är de framför allt demokratins väktare. En yrkesgrupp som upplåter sina egna plattformar åt gemensamma upprop och som bestämmer vad som är viktigt och angeläget och rentav nödvändigt. För alla.

Securitasvakten gäspar i hörnet. I ena örat, en airpod.

– Vi ska prata om riskerna med den nya tidens medier, säger PK-ordföranden och lyfter handen i riktning mot den uppställda kameran. Hon ser upplivad ut.

Det finns en länk på Facebook för dem som vill streama. Av nyfikenhet öppnar jag den i telefonen och slås av att jag är den ende som gjort det. Produktionen har dåligt ljud och oskarp bild.

Desto tydligare är samtalet i salen.

Paneldeltagarna på podiet talar i allvarligt ton. Nästintill andäktigt, som om universums planeter rörde sig just runt denna lilla kvadrat av gemensam insikt. De diskuterar Tiktok och X.

– Det är alltid riskfyllt när information sprids på de här plattformarna, säger någon.

En kollega nickar instämmande:

– Hur ska konsumenten veta att klipp som snurrar på sociala medier är verifierade? Frågar han retoriskt, framåtlutad med handflatorna vinklade mot taket.

Ser förfärad ut, gör en konstpaus.

Mina tankar gör ett hopp till de klipp som spreds när Donald Trump sköts i örat i somras. Medan svenska medier hänvisade till oklara uppgifter, hade jag hunnit se händelsen ur fyra olika vinklar på X, läst Trumps eget uttalande och tagit del av omvärldens och politiska ledares fördömanden.

Är X enbart farlig för demokratin? Eller finns det också en snabbhet, autenticitet och intressanta källor som faktiskt gynnar konsumenterna, utan gammelmediernas inblandning?

Den framåtlutade kollegan fortsätter:

– Det är ju det vi har journalister till!

De ska välja ut och verifiera nyheterna.

Den framåtlutade eskorteras tillbaka i stolen av hummanden och nickande blickar. Prisbelönta, välbetalda redaktörsblickar.

Men något skaver.

Undersökningar från Ungdomsbarometern visar att endast en tredjedel av svenskarna under 30 år tar del av traditionella nyhetssajter idag – alltså sådana som Aftonbladet, Expressen, DN, SVT eller SvD. Siffran krymper varje år och ju längre ner i åldrarna man går.

Dessutom minskar konsumtionen av gammelmedierna ju längre bort man kommer från Stockholm. Fler får nyheter genom Tiktok och X eller Instagram. Av dessa föredrar en majoritet enskilda Youtubers (som de kan se helt gratis) framför en grupp utbildade journalister på exempelvis en dagstidning.

Det finns också människor som helt och hållet väljer bort nyheter som professionella journalister värderat och paketerat åt dem.

De lever och andas ändå.

Sign of the times, en digital evolution i full blom?

– Det finns orsakar till detta, spekulerar en av panelisterna.

Jag lystrar till. Väntar spänt på självrannsakan – en insikt om hur medierna själva kan ha bidragit till utvecklingen genom att göra som de alltid gjort, eller genom att inte göra många saker. Kanske några ord om hur den digitala eran skapat nya möjligheter. Hur människor i en tid av oändliga plattformar och publik börjar inse att det finns sanningar och verkligheter som skiljer sig från dem som återges i Stockholmsmediernas nyhetsflöden.

Men stjärnjournalistens slutsats där uppe på podiet blir att det finns för många publicister.

– Alternativmediernas läsare får aldrig sin världsbild utmanad. Dessa sajter och deras ägare har alltid haft en dold agenda.

Hade det inte varit för det uppmuntrande hummandet på scenen hade man kunnat tro att han skojade. Dels eftersom en pluralism av journalistiska plattformar borde vara eftersträvansvärt. Åtminstone för en publicistklubb. Dels eftersom just den här journalisten arbetat nära en tidning som under en valdag upplät sina löpsedlar åt ett enda syfte: att markera sitt motstånd mot ett av Sveriges tre största partier. Tidningen tog ställning mot deras väljare och målade ut dem som folk med en klandervärd syn på moral och etik.

En agenda. Om än inte dold.

– Sådant hör inte hemma i en demokrati, säger en röst från podiet.

Äntligen diskussion.

Men nej, det visar sig att hon är kvar i alternativmediernas dolda agendor som i detalj dissekeras på scenen.

I Publicistklubbens samtal råder konsensus: Den mest nyanserade bilden av världen levereras av dem.

Under pausminglet skålas det i cavan. En av paneldeltagarna har klivit ner från scenen och växt flera centimeter. Han syns som en reslig fyr i journalisthavet, med ögon som strålkastare. Nu väntar inbördes beundran och ryggdunkande. Det skulle gå att spränga vägtunnlar med ljudet av dem.

Fyrtornet tackar för berömmet från en kollega i etermedierna. De är två av de oberoende objektiva mediernas främsta representanter. De som verifierar och rapporterar sanningen för alla andra.

Deras samtalston är kärvänlig och skiljer sig från deras raljanta inlägg på X. Den ena av dem, en redaktör, har till exempel ägnat månader åt att förlöjliga en branschkollega som numera livnär sig på Swish. Samme redaktör brukar också dela artiklar från Dagens ETC och ibland oroar han sig högljutt över utspel från moderata, kristdemokratiska eller sverigedemokratiska politiker.

– Vem är förvånad? frågade han sig på X när ”Kalla fakta” grans­kade SD:s trollfabrik i sin actionfilmsliknande granskning i TV4.

Det prisade avslöjandet har hyllats rejält av branschen, men än har ingen brytt sig om att ta reda på hur det ser ut hos exempelvis Vänsterpartiet, Liberalerna eller Miljöpartiet. Hur ser deras digitala påverkansarbete ut?

Kontexten, sammanhanget – den som är så viktig i journalistiska jobb. Men Publicistklubben har andra saker att prata om, än journalistik.

Som mångfaldsarbete, vilket är nästa fråga för panelen.

– Vi kämpar med det som alla andra, men det är nödvändigt att bli bättre, säger Fyrtornet, nu tillbaka på scenen.

Bra sagt, tycker många. I farten lyfts ett par utländska efternamn från branschen fram.

Det knarras lite bland stolarna i tystnaden, får man verkligen säga så? Men samtalet går snabbt vidare.

– Vi har också fler kvinnor än män i ledningen, säger Redaktören.

– Så viktigt! svarar samtalsledaren mjukt, och man riktigt känner hur demokratins grundvalar stabiliseras.

När allt är sagt vill ordföranden också ”tacka er där hemma”, med blicken fäst i Facebookkameran.

Jag får syn på en journalist som jag känner från tiden i Stora journalistprisets jury. Vi hälsar kort på vägen ut och jag tänker på den gången då personen stoppade fingrarna i halsen, i en äcklad gest, när stats­ministerkandidaten från Moderaterna kom på tal. Jag tänker också på hur epitetet ”blodsugare” användes på en något marginaliserad reporter som ansågs ”fiska i grumliga vatten”. Hur en granskning om romsk hederskultur inte kunde ges något pris för att det var ”helt sjukt att det här ens kan skrivas i en svensk kvällstidning!?”

– Jag tycker vi måste ta den romska gruppens invändningar på allvar. Vi kan inte framstå som tondöva, sa personen under en sparrislunch i Bonniers ståndsmässiga villa Manilla på Djurgården.

I dag ägnar sig journalisten bland annat åt att vara expert i Mellanösternfrågor från sitt hemmakontor innanför tullarna i Stockholm. Sällan underbyggt med mer än känslomässiga krönikor om vad som är ”galet” och sjukt”.

Mer kunskap än så krävs inte för att få en respekterad plattform i traditionella medier.

När vi ses är vi artiga och belevade.

– Vilket fantastiskt jobb du gör. Jag läser dig hela tiden, säger personen, omedveten om min då halvårslånga tjänstledighet.

Under promenaden hem erbjuder en taxichaufför från Jordanien sina tjänster. Jag böjer mig för hans andra kostnadsförslag, och när vi passerar det nybyggda Karlatornet gör han jämförelser med en skrapa han såg en gång, i Kanada.

Nu bor han i Göteborg, sedan ett decennium.

– De kostar mycket pengar, säger han.

Jag hänvisar till en prislapp som jag sett i GP, och chauffören ser ut som ett frågetecken. Till synes över den höga summan, men det är delen med ”GP” som han inte förstår.

– Det är en tidning här i Göteborg, tvingas jag förtydliga.

– Är det en tidning om ekonomi? undrar chauffören, mest för att småprata, och jag hör mig själv säga att det är en vanlig tidning för vanligt folk.

Chauffören nickar och börjar prata om något annat. Som vanligt folk gör. Helt fritt och öppet, utan statlig insyn eller kontroll, om politik och kebab och björkträd. När jag släpps står det demokratiska samhället ännu stadigt utanför dörren.

Det kan vi tacka våra lyckliga stjärnor för.