FÅ FILMER DE SENASTE åren har gett upphov till så många debattartiklar och utspel som Järnladyn. Den har blivit en utmärkt anledning för belackarna att lyfta fram Margaret Thatchers fel och brister, och för beundrarna att förklara hennes storhet.

Det är mer än 21 år sedan sortin från 10 Downing Street, men Thatcher fortsätter, och lär fortsätta, att skapa debatt. Den dag hon lämnar jordelivet kommer en av de största kontroverserna att utbryta. Margaret Thatcher är 86 år och har haft en del hälsoproblem den senaste tiden, men förberedelserna för hennes begravning har varit igång ända sedan Gordon Brown under sin korta tid som premiärminister tog initiativ till att inleda processen för att förära Thatcher en statsbegravning.

Olika länder hanterar statsbegravningar på olika sätt. Bestämmelser och protokoll varierar, precis som de rena propagandistiska inslagen; de som såg bilderna som den nordkoreanska statstelevisionen förmedlade till omvärlden den 28 december i fjol kan omöjligen ha tvivlat på att statsbegravningen av Kim Jong Il tjänade som ett skådespel ämnat att befästa regimens makt.

Statsbegravningar i demokratier, där nationen samfällt hedrar den avlidne och där det offentliga står för både det högtidliga arrangemanget och de ofta mycket tilltagna kostnaderna, tenderar dock att reserveras för kungligheter, statschefer eller före detta statschefer. Publika begravningar, med militärprocessioner och hedersbetygelser från landets högsta ledning, är exempelvis inte något ovanligt i USA, men inte sedan 1964 har en statsbegravning förrättats för en amerikan som inte innehaft presidentposten (general Douglas MacArthur).

NÄSTAN LIKA LÅNG TID har gått sedan någon utanför kungafamiljen förrättades i Storbritannien. Överhuvudtaget är den här formen av ceremonier, som kräver parlamentets medgivande, väldigt ovanliga; varken prinsessan Dianas eller drottningmodern Elizabeths begravningar var statsbegravningar enligt protokollet. Den senaste var faktiskt Winston Churchills, 1965.

MARGARET THATCHER blir alltså inte den första före detta premiärministern (även lord Palmerstone och William Gladstone fick statsbegravningar, 1865 respektive 1898) eller ens den första icke-kungliga kvinnan (sjuksköterskan Edith Cavell som avrättades av tyskarna under första världskriget, 1919) som erhåller den brittiska statens främsta hedersbetygelse efter sin död. Hennes ceremoni blir dock den första som skapat en hetsig offentlig debatt redan innan den ägt rum.

När brittiska medier avslöjade att regeringen och kungahuset intensifierat samtalen kring formerna för Thatchers begravning och påbörjat detaljplaneringen – det har bland annat berättats att Thatcher och hennes familj valt Saint Paul’s Cathedral och musik av Edward Elgar – utbröt vilda diskussioner. En passande hyllning till Storbritanniens första kvinnliga premiärminister, som fick fart på den brittiska ekonomin och ledde styrkorna till seger över Argentina i Falklandskriget, hävdar supportrarna. En skymf mot landets arbetare, säger kritikerna, och pekar på den sociala oro som rådde under Thatchers tid som premiärminister.

Även opinionsbildare som betraktar Margaret Thatcher som en av de största brittiska politikerna genom tiderna börjar vackla i frågan om en statsbegravning. I en kolumn i Daily Telegraph i december i fjol argumenterade den politiske kommentatorn Peter Osborne för att Thatcher och hennes släktingar borde avstå från möjligheten till en statsbegravning. Slutsatsen var att Thatcher i allra högsta grad förtjänar sin plats i historieböckerna, men att själva poängen med en statsbegravning – att samla nationen – går förlorad om personen som skall hyllas betraktas som en symbol för splittring snarare än enande. Och Margaret Thatcher delar Storbritannien i två läger; hamnarbetarna i 1960-talets London lät sänka lyftkranarna som en värdig bugning då den konservative Winston Churchills kista passerade längs Themsen. Men samma respekt lär inte 2010-talets brittiska arbetarklass visa Churchills partikamrat. Protester är att vänta, kanske till och med sammanstötningar mellan ordningsmakt och demonstranter, och den brittiska militären kan tvingas agera mer än hedersvakt.

Kan då Margaret Thatcher, eller kanske snarare hennes närmaste, barnen Carol och Mark, avbryta den process som nu påbörjats?

Exemplen är många, inte bara i Storbritannien, på ledare som tackat nej till statsbegravningar. Den amerikanske presidenten Richard Nixon, väl medveten om sitt eftermäle efter Watergateskandalen och den efterföljande abrupta avgången, sade klart och tydligt ifrån. Hur en begravning av Nixon hade gestaltat sig i nationens huvudstad är osäkert, men vid minnesceremonierna i Yorba Linda i Kalifornien1994 förekom endast hyllningar. Över 40 000 Nixonanhängare visade sin respekt för den förre presidenten då hans kista under tre dagar fanns för allmänt beskådande i Nixonbiblioteket.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

ÄVEN POLITIKER SOM haft ett betydligt större folkligt stöd än Richard Nixon, har givit order om nedtonade begravningsceremonier. När Charles de Gaulle avled i november 1970 sörjde hela Frankrike – ”La France est veuve”, konstaterade presidenten Georges Pompidou i ett officiellt uttalande och gav ett helt land änkestatus – men den statsbegravning som både de styrande och folket önskade blev det ingenting av med. Samtidigt som världens ledare bänkade sig i Notre- Dame-katedralen för en minnesceremoni över 1900-talets störste franske ledare, förrättades, i enlighet med de Gaulles sista vilja, en enkel ceremoni i Colombey-les-Deux-Églises, utan regeringsrepresentanter eller utländska gäster. Mannen som vigde sitt politiska liv åt att bygga upp den franska nationens självbild, och som kom att personifiera Frankrikes strävan efter grandeur, sade ett eftertryckligt non. Även François Mitterrand gav order om ett liknande upplägg, med en större officiell hyllning i Notre-Dame-katedralen parallellt med en privat ceremoni utan pompa och ståt. (Georges Pompidou, som avled mitt under sin ämbetsperiod, fick dock en statsbegravning.)

OAVSETT HUR storslagen Margaret Thatchers begravning blir är det dock klart att platsen för hennes sista vila inte kommer att utformas för att bli något slags vallfartsort. Mausoleer som i kommunistiska stater, eller gravar vid storslagna museer som i USA, tycks inte ligga för Storbritanniens främsta politiska ledare.

Precis som Winston Churchill, som vilar i en oansenlig grav på en liten kyrkogård i Bladon, kommer Margaret Thatcher att begravas utan stora minnesmärken, vid Royal Chelsea Hospital i London. Där vilar redan hennes garanterat störste supporter, maken Denis.