Vi upplever idag ett nytt kallt krig. Förtroendet för vår alltmer aggressiva granne, i krig med Ukraina, befinner sig på botten. Det kan i det läget vara skäl att erinra sig hur annorlunda vi såg på Ryssland 70 år tillbaka i tiden, just när freden äntligen hade inträtt.

Faktum är att Röda arméns krigsinsats hade gett den ryska nationen en nästan ofattbar goodwill i vårt land. För ett historiskt ögonblick stod Ryssland och Sverige varandra närmare än någonsin. Vi valde – med en socialdemokratisk regering som drev på – att åren 1945–47 helt enkelt blunda för Stalinsamhällets förtryck och fasor.

I både Stockholm och Göteborg hade man redan i krigets slutskede beslutat om genomförd akademisk ryskundervisning. Ett ryskt institut inrättades vid Stockholms högskola, med den unge licentiaten Nils Åke Nilsson som dynamisk chef. Här byggdes ett omfattande ryskt bibliotek upp, på basis av en unik boksamling som donerats till högskolan.

Det var på en gång tidlöst ryskt och aktuellt sovjetiskt som låg i luften. Ellen Rydelius satte samman en rysk kokbok. Annonser i tidningarna bjöd ut ryska pälsverk – med hjälp av en bild av Stalin i rollen av leende mysfarbror. Radioteatern startade en serie klassisk och ny rysk dramatik. På biograferna visades sovjetiska filmer.

Runt årsskiftet 1945–46 gick Sverige med på Moskvas krav på utlämning av balter som hade tvångsenrollerats i den tyska armén. Utrikesminister Östen Undén förklarade att det inte fanns något att frukta eftersom Sovjetunionen var ”en rättsstat”. Handelsminister Gunnar Myrdal, styrelsemedlem i det nya Moskvastyrda vänskapsförbundet, gick så långt att han ville upprätta en svensksovjetisk front mot de angloamerikanska inflytandena. I november 1946 rodde han det stora svensk-ryska handelsavtalet i hamn – det var tänkt som första steget.

En sovjetisk kulturdelegation turnerade genom vårt land sommaren 1946. I Stockholms konserthus bjöd man på klassisk rysk pianomusik.

Nils Åke Nilsson verkade på alla kanter. Han satt i redaktionen för de båda praktverken Ryssland i bild (1944) och Sovjetunionen i bild (1945), som Tidens förlag släppte ut i nära samarbete med den sovjetiska nyhetsbyrån. Han startade Tidens sedermera berömda ryska klassikerserie. I Forums Europas litteraturhistoria 1918–1939 stod han för ett större avsnitt om Sovjetunionen som så småningom gavs ut separat. Han skrev sakligt och informativt – men i grunden på sovjetiska villkor. Ord som ”diktatur” och ”censur” var otänkbara. Här fanns ingenting om hundratals avrättade författare under terrorns kulminationsskede.

Sveriges Radio hade redan 1945 initierat en ryskkurs. Året efter hängde Folkuniversitetet i Stockholm på. Uppsalaprofessorn i slaviska språk Gunnar Gunnarsson höll ett inledningsanförande där han ordade om en ”storartad samhällsutveckling” i Sovjetunionen som ”hos svenskarna skapat en trängtan att lära känna det som är ryskt”. Aftonbladet svarade med en provokativ rundfråga till ett antal utvalda stockholmare: ”Varför läser ni inte ryska?”

Lenins gamle vän Ture Nerman publicerade påpassligt en omfångsrik historisk exposé, Svensk och ryss, som ville visa på hur mycket de båda grannfolken hade gemensamt. Nu fanns inte längre fog för någon ryssrädsla, löd budskapet. Tiden var inne för sämja och samverkan.

I Literaturnaja Gazeta påstods i oktober 1946 Michail Sjolochov vara aktuell för Nobelpriset. Det var inte sant. Han hade inte ens blivit föreslagen. Men Ivar Lo-Johansson och Victor Svanberg hävdade i en speciell Nobelbilaga i Dagens Nyheter, symtomatiskt nog dagarna före handelsavtalet, att det var en skam att en Sovjetförfattare ännu inte hade tilldelats priset. Det kunde bara, menade de, bero på en äldre tids reaktionära ryssfientlighet. Båda betonade att ”första, och enda, namnet på listan är Michail Sjolochov”. Detta hade för övrigt Erik Blomberg redan framhållit i september i kommunistiska Ny Dag. Det var nog i själva verket hans artikel som Literaturnaja Gazeta hade stött sig på. Ny Dag uppgav sig under hösten hoppas på två ryska Nobelpris: det litterära till Sjolochov och fredspriset till Aleksandra Kollontaj.

Svenska Akademin kände uppenbarligen av trycket. I januari 1947 tog Henry Olsson, just avsutten som mångårig chef för akademins Nobelbibliotek, på sig att äntligen nominera honom.

Expressens redaktionschef Carl-Adam Nycop återvände några veckor senare från en reportageresa till Sovjetunionen med exalterade rapporter i sin tidning. Pågående åtstramningar i kulturlivet kunde han förklara, han hade minsann samtalat med högt placerade författare. Ordföranden i deras förbund, Aleksandr Fadejev, hade försäkrat sin svenske gäst att det visst fanns utrymme för samhällskritik i litteraturen. Fast egentligen, som en annan av Nycops interlokutörer undslapp sig, var kritik kanske rätt överflödig eftersom ”regeringen valts av folket” och därför bara verkställde den politik folket önskat sig. Om den ur författarförbundet just under skändliga former utstötta Anna Achmatova sades att hon ”alltid sysslat med den gamla härskande klassen” och beljugit Sovjetverkligheten.

Två dagar före Nycop hade Expressens kulturchef Åke Lindström ställt frågan: ”Ett nytt handelsavtal, en ny svensk-rysk förening, ett ryskt högtryck i väderleken, en rysk dramatikserie i radio, en rysk sångkör på turné, ryska storreportage i kvällstidningarna, ryska böcker på Tidens förlag och ryska böcker på FiB:s förlag – är du alldeles rysk, Svensson?” Ja, den undran var verkligen på sin plats.

problemet var att verkligheten såg annorlunda ut än de svenska drömmarna. Ukraina hade just drabbats av en fruktansvärd massvält. Den stalinistiska personkulten tilltog i omfattning. Grova antijudiska kampanjer befann sig i sin inledningsfas. Först i Lefortovo och sedan i Lubjanka satt en svensk fånge: Raoul Wallenberg. Inte underligt att den socialdemokratiska regeringen mumlade och teg om honom. Vi ville inte störa.

Den 27 juli 1947 publicerade Nils Åke Nilsson en uppfordrande artikel där han sökte beskriva den sovjetiska ”kulturoffensiv” som nu var i full gång och som Sverige för sitt eget bästa snarast borde nappa på. Nilsson vittnade om imponerande ryska framsteg inom allt från litteraturstudier till träforskning. Svenska humanister, inte minst slavister, likaväl som naturvetare måste inse vidden av den nya utmaningen: ”En god kulturell och vetenskaplig kontakt mellan Sverige och Sovjetunionen kommer otvivelaktigt att vara av stort värde för bägge länder.”

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Bara tio dagar tidigare hade Wallenberg med stor sannolikhet giftmördats i NKVD:s toxikologiska laboratorium i Lubjanka – förmodligen inte minst av det skälet att Sovjetledningen ville undanröja ett besvärligt kommunikationshinder. Detta var Sverige lyckligt ovetande om.

Ett slags höjdpunkt i vänslandet nåddes så hösten 1947 när 33 svenska författare – med tunga namn som Lars Ahlin, Jan Fridegård, Ivar Lo-Johansson, Artur Lundkvist och Karl Vennberg – skickade en hyllningsadress till Kreml med anledning av oktoberrevolutionens 30-årsjubileum. Där framhölls inte minst ”det väldiga kulturella uppbyggnadsarbete som under de gångna åren ägt rum i Sovjetunionen”. Att kolleger massmördats, att de nu åter fängslades och förföljdes ville man inte höra talas om. Sovjetunionen var en framgångssaga.

I samband med revolutionsjubileet överlämnade vänskapsförbundet en dyrbar Veresjtjagintavla i personlig gåva till Stalin. Det var lite symboliskt. Den hade blivit kvar här sedan förra gången Sverige upplevde en rysk vår, 1887. Det var vid det tillfället som rysk litteratur plötsligt hade kommit i centrum för det svenska läsintresset: ”Här formligen vurmar man för Ryssland”, skrev Victoria Benedictsson till Georg Brandes. Tolstoj och Dostojevskij introducerades på allvar – och samtidigt ställdes Vasilij Veresjtjagin ut i Stockholm.

I oktober 1947 kom Dynamo Moskva hit och spelade skjortan av de svenska fotbollsmästarna från Norrköping. Ingen mindre än Jolo kommenterade saken i Dagens Nyheter: den härdade Råsundapubliken erfor en alldeles ”andlös beundran för ryssarna”.

Kort härefter brast det. Kalla kriget var ett slutgiltigt faktum – vilket framför allt markerades av nedfrysningen av alla öst-västliga relationer efter Pragkuppen i februari 1948. Äntligen förmådde vi se den stalinska totalitarismen i vitögat. Förtrollningen var borta. Som över en natt förvandlades det täta vänförhållandet till en historisk kuriositet.