Torbjörn Elensky fortsätter som redaktör för den serie antologier om svensk samtidshistoria som han påbörjade med en volym om perioden 1947–1967, Radikalism och avantgarde. Nu kommer nästa titel, Individ och kollektivism: Sverige 1968–1988. Förra gången valde Elensky att stanna strax före märkes­året 1968, nu har han valt att stanna strax före märkesåret 1989. Det finns en poäng med detta eftersom det som leder fram till märkesåren är lika intressant som märkes­åren själva.

1968, där denna volym börjar, var året för Vietnamprotesternas kulmination i USA, för våren då studenterna blockerade Paris och för den visserligen mera beskedliga kårhusockupationen i Stockholm. Det föreföll vara vänsterns och socialismens stora år. 1989 skulle bli året för kommunismens fall och avslutade ett årtionde när Ronald Reagan, Margaret Thatcher och ”nyliberalismen” upptog scenen.

I Sverige symboliserades denna utveckling av Olof Palme, från hans första framträdanden i den segerrika socialismens tecken (bland annat demonstrerande tillsammans med en representant för det kommunistiska Nordvietnam) fram till hans tragiska död, som i efterhand kom att se ut som avslutningen av en epok. Det är ingen tillfällighet att Palmes namn upptar flest rader i personregistret och att Elensky särskilt uppehåller sig vid honom i sin inledning till volymen.

Individ och kollektivism har i mycket en kulturhistorisk eller kulturetnografisk inriktning med uppsatser om konsumism (Sara Kristoffersson), musiklivet (Magnus Brunnskog), teaterlivet (Stefan Johansson), porr och fandom (Jens Anderssson), rollspel och nördkultur (Anders Fager), idrott (Jan Söderqvist), mat och dryck (Edward Blom & Gunilla Kinn), psykiatri (Nils Uddenberg), dataindustri (Håkan Lindgren), Sverigebilden (Kim Salomon), monarkin (PJ Anders Linder) och oljekris (Jan Jörnmark). Det visar sig naturligtvis att trender inom snart sagt varje område avspeglar den huvudtendens som titeln antyder, det vill säga från kollektivism till individualism.

Detta är en period när folkhemmet som politiskt projekt börjar ersättas av globalisering och mångkulturalism, alltså av det projekt som i skrivande stund nyss har krackelerat. På ett egendomligt sätt förefaller det som om folkhemsföretaget skulle ha brutit nacken av sig genom fartblindhet och hybris, genom att accelerera bortom tidigare gränser. Åter är Palme den representativa figuren. Folkhemmet skulle drivas bortom sina tidigare gränser i socialistisk riktning. Neutralitetspolitiken skulle drivas bortom sina tidigare gränser till ett fullt avståndstagande från USA och till vänskap med Vietnam och Kuba. Vänster­vågen bland ungdomen eggade Palme som var rädd att socialdemokratin skulle kunna förlora en hel intellektuell generation genom att inte förmå fånga vänstervindarna i sina segel. Men taktiken, som säkert inte bara var taktik utan övertygelse, öppnade en blotta till höger som borgerligheten kunde utnyttja för sina första segrar i riksdagsvalen på årtionden.

Tendenser föder mottendenser. Det är bland annat därför som den tidsanda som till exempel Elensky skulle velat fånga slipper ur greppet.

Den nya vänstern på 1960- och 1970-talen födde 1980-talets nyliberalism. Skenbart är dessa varandras motsatser. Där vänstern vid sina demonstrationer ropade ”Vad är det vi slåss mot?” och enhälligt svarade ”Kapitalismen!” kunde liberalerna (om de nu demonstrerat på gatorna) ha ropat ”Vad är det vi slåss mot?” Och svarat ”Socialismen!” Folkets lösning var enligt vänstern socialismen, enligt nyliberalerna kapitalismen. Symmetrin syntes fullständig. Men så förhöll det sig bara skenbart, det är något som framgår av en stor del av bokens uppsatser.

Ung vänster och ung höger var under ytan ense om mycket. Framförallt hade de en gemensam fiende. Den kunde kal­las ”blandekonomi”. Den kunde också kal­las borgerliga och konservativa värderingar. Den borgerlighet som tidigare regerat och som Socialdemokraterna på den tiden varit lika goda företrädare för som de i partimässig mening ”borgerliga” hade, när det gällde klädsel, sociala vanor, sex­ualmoral, syn på könen, matkultur, musiksmak, skolundervisning och mycket annat, intagit en hållning som de nu framträdande unga generationerna var ense om att förkasta.

Feminism, gayrörelse, den nya popmusiken var inte socialistisk, inte heller liberal. Invandringspolitiken, som medförde en demografisk revolution, hade sina supportrar inom vänstern likväl som inom den nyliberala högern. Känslan av att gränser var något föråldrat och att Sverige nu befann sig i en gränslös värld med engelska som modersmål fanns i alla politiska läger. Även om denna känsla kulminerade efter 1989 och under de påföljande två decennierna (och kanske blir föremål för en ny volym i serien) fanns den redan nu och tog sig uttryck i många av de företeelser som diskuteras i Individ och kollektivism.

Tre ideologiska miljöer som skildras i boken och som har en roll att spela under skedet må plockas ut för att illustrera författarnas förmåga till förtätning.

Jag börjar med Bokcaféet i Lund, som Ragni Svensson beskriver i sin essä om tidskrifter under perioden. Under vänsterns glansdagar var tidskrifterna många, ibland stencilerade, ibland i estetiskt och typografiskt genomtänkt utformning, ibland filosofiska och teoretiskt svårtillgängliga, ibland populära och agitatoriska. På Lunds Bokcafé (och på motsvarande ställen i andra universitetsstäder) såldes de. Där fanns också vänsterns böcker under en period när debattböcker ofta var bästsäljare och även de stora kommersiella förlagen gärna gav ut dem.

Därtill kom förlag med vänsterlitteratur som sin speciella profil och med förläggare som Bo Cavefors och René Coeckelberghs. De hade, som Ragni Svensson framhåller, en viss elitistisk och kulturaristokratisk framtoning.

På bokcaféet kunde man dricka kaffe, diskutera och spela schack, liksom man gjort i samma lokaler redan på Frans G. Bengtssons tid. Man kunde bläddra i tidskrifter och böcker. Bokcaféet i Lund ståtade med ett imponerande sortiment av det tyska förlaget Suhrkamps tunga volymer av djupsinnig marxism, vilka anses ha bidragit till caféets slutliga konkurs. Lundatidskriften Zenit var angelägen­ om att också Louis Althusser och hans anhängare fanns representerade på hyllorna, dock snarare i engelsk eller svensk översättning än i form av de franska originalen.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

En intellektuell miljö som tog form under ett senare skede var Timbro, som var ett förlag men också säte för diskussioner, föredrag och föreläsningar. Här rådde särskilt under de första åren ofta dogmatiskt utformad nyliberalism. Friedrich Hayek, Ludwig von Mises och Milton Friedman var stora här. Centralgestalten när Timbro kom till var, som Rikard Westerberg framhåller i en essä, Sture Eskilsson. Med stöd från SAF-chefen Curt Nicolin och med maoismen som hemlig förebild ledde Eskilsson en offensiv mot löntagarfonder och andra utslag av onda krafter i tiden.

En annan sorts intellektuell miljö, skildrad i antologin av Anders Fager, samlades kring rollspel och fantasy. År 1968 bildades ett Tolkiensällskap som avknoppning av science fiction-föreningen Club Cosmos. Sam J. Lundwall blev en betydelsefull kraft. Tolkiens böcker i Åke Ohlmarks klassiska översättning började publiceras redan 1959 men fick sitt genombrott bland de unga först på 1970-talet.

Tolkien? Kan man tänka sig en författare som till synes var mera främmande för den modernitetsbejakande och rationalistiska svenska kulturen? Hans entusiastiska mottagande i Sverige tyder på underströmmar i de svenska folkdjupen som gängse opinions­undersökningar inte förmått loda, på en dragning mot det hemlighetsfulla, magiska och uråldriga som liksom aldrig riktigt fått utlopp annat än i sagor för barn. Kanske kan man spåra detta också hos den under perioden fortfarande mycket verksamma Astrid Lindgren.

Så kan man fundera inför de tidsanalyser som Elenskys nya volym presenterar. Jag väntar med spänning på nästa del.