Hemkommen från ett möte med den revolutionära organisationen The Socialist League faller William Guest i sömn. När han vaknar upp befinner han sig i ett framtida England som omdanats till ett klasslöst samhälle utan privategendom, valuta, dom­stolar, fängelser, äktenskap och skilsmässor. Så börjar William Morris (1834–1896) framtidsroman News from Nowhere. De större städerna har försvunnit och människorna har återvänt till det idylliska livet på landet, där hantverket återigen har fått ersätta industriell tillverkning.

Att Arts and Crafts-rörelsens tongivande tänkare och dess främsta ansikte utåt var politiskt radikal hindrade inte att han samtidigt var en framgångsrik företagare. Redan 1861 grundade han Morris, Marshall, Faulkner & Co, senare omdöpt till
Morris & Co. Firman existerar än idag. Arts and Crafts-rörelsens inflytande på allt från möbeldesign och inredning till stadsplanering och arkitektur kan knappast överskattas. Faktum är att den rentav inspirerade andra rörelser – vilka i efterhand framstår som Arts and Crafts raka motsats.

News from Nowhere (1890) skrevs som ett svar på den amerikanske socialisten Edward Bellamys utopiskildring Looking Backwards, som hade kommit ut några år tidigare. Även om både Morris och Bellamy var socialister skilde sig deras framtidsvisioner på betydande punkter. En sådan var teknikens roll i skapandet av det klasslösa samhället.

Medan Bellamy betraktade industrialiseringen som ett medel för förverkligandet av det socialistiska projektet, och teknik­utvecklingen som en väg till att befria arbetarna från arbetets bojor, menade Morris att målet borde vara att återskapa glädjen och meningsfullheten i arbetet, så som det enligt honom hade varit före den industriella revolutionen. I Morris utopi tycker männ­i­skor om att arbeta och var och en sysslar med det som den tycker om och är bra på.

Medan Bellamy bejakade urbaniseringen betraktade Morris städerna med misstro och i hans framtidsberättelse har de ersatts med pittoreska byar, utspridda över den böljande engelska landsbygden. Det var lika mycket en framtidsvision som en längtan tillbaka till en svunnen guldålder, med drag av det agrara och hantverksbaserade medeltida samhället.

Morris projekt var, som också Svante Nordin redogör för på sidan 39, inte bara estetiskt, utan sammanhängde med hans socia­la och politiska strävanden: konsten skulle vara för alla och skönhet en del av vardagen. Genom hantverk, bättre arbetsvillkor och lokaler skulle arbetslivet återfå sin glädje och mening.

Författaren JRR Tolkien (1892–1973) stod långt ifrån William Morris politiskt, men delade dennes kritik av industrialismen. I Sagan om ringen uttrycks detta närmast övertydligt i kapitlet Fylke rensas, där den ondskefulle trollkarlen Saruman lägger under sig de godmodiga hobernas idylliska rike Fylke. Han förslavar invånarna och tvingar dem att arbeta i fabriker som spyr ut svart rök över det skövlade landskapet. Genom Tolkiens författarskap skulle Arts and Crafts-rörelsens medeltidsvurm och kritik mot det moderna samhället få nytt liv hos en ny publik under den andra hal­van av 1900-talet.

Till Sverige kom dock Arts and Crafts-rörelsens idéer långt tidigare. Redan 1891 startade anglofilen och museimannen Erik ­Gustaf Folcker butiken Sub rosa som sålde importerade industritillverkade konstprodukter från England. Tillsammans med sin bror Daniel sålde Erik Gustaf Folcker tapeter, tyger, möbler och keramik till den bildade över- och medelklassen i Stockholm. Bland kunderna fanns kungaparet, prins Eugen, författarna Ellen Key och Oscar Levertin, förläggaren Albert Bonnier och arkitekten Ragnar Östberg, vilka alla kom att påverkas av Arts and Crafts-rörelsens estetik och idéer.

Mellan åren 1896 och 1912 var Erik Gustaf Folcker sekreterare och redaktör för Svenska Slöjdföreningen och dess tidskrift SST, som senare skulle byta namn till Form. Svenska Slöjdföreningen hade grundats redan 1845 med syftet att värna kvaliteten hos svenska slöjdprodukter, som ansågs hotade av industritillverkningen och av den låga kvaliteten hos föremål från outbildade hantverkare. Som ett led i denna strävan att höja hantverksskickligheten grundades i Stockholm Tekniska Skolan (SST), som idag heter Konstfack.

Under 1870-talet flyttades föreningens fokus från hantverk till formgivning i den växande konstindustrin. När Folcker tog över som sekreterare kom den att inrikta sig på ändamålsenliga ­vardagsvaror och möbler, i enlighet med Arts and Crafts-rörelsens idéer. Svenska Slöjdföreningen hade stor påverkan på utvecklingen inom svensk formgivning, genom SST och genom de stora utställningar som man arrangerade: Stockholmsutställningarna 1851 och 1866, Konstindustriutställningen 1909 samt inte minst Stockholmsutställningen 1930. Till den sistnämnda får vi anledning att återkomma – men låt oss först utforska ett annat område, där Arts and Crafts-rörelsens tankegångar levde vidare på ett oväntat sätt.

William Morris och hans meningsfränder hade reagerat på de usla levnadsförhållandena för arbetare i industrialiseringens och urbaniseringens spår. Hans radikala lösning var att helt sonika överge både städerna och industriproduktionen. En annan engelsman, Ebenezer Howard (1850–1928), tänkte i mer pragmatiska banor. Influerad av såväl Arts and Crafts-rörelsens landsbygdsvurm och utopister som Edward Bellamy sökte Howard finna en medelväg; ett sätt att bygga städer som kombinerade fördelarna med den industrialiserade storstaden och fördelarna med att bo på landsbygden.

Ebenezer Howards lösning blev vad han kallade för trädgårdsstaden. 1898 lanserade han idén i pamfletten To-morrow: a Peaceful Path to Real Reform (senare återutgiven som Garden Cities of To-morrow). Hans idealsamhälle utgjordes av en central stad med 58 000 invånare, omgiven av ett antal satellitstäder med vardera 32 000 invånare, sammanbundna med varandra och centralorten med järnväg. Varje trädgårdsstadsenhet skulle vara självförsörjande och när en enhet var färdigbyggd och fullt bebodd skulle en ny börja byggas. De cirkelformade satellitstäderna med bostäder och industrier skulle vara omgivna av grönskande landsbygd, och alla bostäder ha tillgång till trädgårdar för egen odling och rekreation.

Howard var inte bara en utopist och drömmare utan en so­cial reformator som strävade efter att omsätta sina idéer i praktisk handling. Han grundade organisationen The Garden City Association som samlade in medel från rika filantroper för att bygga den första trädgårdsstaden Letchworth, norr om London. Howard ville tillämpa sina socialistiska idéer i projektet i form av kooperativt ägande, men donatorerna var inte lika intresserade av detta.

Den som i stor utsträckning kom att förverkliga den första trädgårdsstaden i Letchworth var stadsplaneraren Raymond Unwin (1863–1940). Han var i ännu högre grad än Howard inspirerad av Arts and Crafts-rörelsens idéer som han försökt popularisera i boken The Art of Building a Home 1901 ihop med arkitekten och stadsplaneraren Richard Barry Parker (1867–1947). Unwin och Parker ritade stadsplanen för Letchworth, som blev betydligt mer organisk än Howards symmetriska visioner för den perfekta framtidsstaden.

Det var också i Unwins version som trädgårdsstadsidén under de kommande årtiondena snabbt spred sig över världen. I Sverige byggdes Gamla Enskede söder om Stockholm, Örgryte och Änggårdens trädgårdsstäder i Göteborg och Ljungsbro utanför Linköping. Trädgårdsstäderna var mindre utopiska än Howards koncept, men likväl nära sammanlänkade med en social reformagenda. Arts and Crafts-rörelsens anda levde vidare i den nationalromantiska, ofta medeltidsinfluerade, arkitekturen och de böljande, organiska stadsplanerna.

Trädgårdsstädernas popularitet var en reaktion mot trångboddheten och de bristfälliga sanitära förhållandena i de täta innerstäderna som byggts under andra halvan av 1800-talet. Hur illa det kunde vara ställt i Stockholm vid denna tid har målande skildrats av Per Anders Fogelströms romansvit som inleds med Mina drömmars stad. Levnadsvillkoren för städernas och landsbygdens arbetare ledde till att hundratusentals svenskar valde att söka lyckan på andra sidan Atlanten.

Från mitten av 1800-talet till mitten av 1920-talet emigrerade ungefär en och en halv miljon svenskar till Nordamerika, vilket innebar att Sverige dränerades på en betydande del av sin befolkning, framförallt unga och driftiga personer. Trädgårdsstadsrörelsen, tillsammans med egnahemsrörelsen som uppstod omkring samma tid, utgjorde ett svar på emigrationsproblematiken. Genom bättre bostadsförhållanden och eget ägande skulle människor förmås att stanna i hemlandet.

Parallellt med trädgårdsstäderna växte nya villasamhällen fram för den frisinnade borgerligheten, till exempel Djursholm norr om Stockholm där medlemmar ur den progressiva kultureliten, som Anna Whitlock och Verner von Heidenstam, Alice Tegnér och Elsa Beskow gavs möjlighet att förverkliga sina idéer inom allt från trädgårdsskötsel till barnuppfostran.

Från Arts and Crafts-rörelsen lånade Djursholmsliberalerna idén om betydelsen av skönhet i vardagen. På Djursholm utgick den estetiska filosofin ifrån en liberal jämlikhetstanke där alla, oavsett härkomst, betraktades som jämlikar, fria att utveckla sina talanger, oavsett om de var barnhusbarn eller bankirbarn.

Det tidiga 1900-talet var grogrund för många radikala reformrörelser. Parallellt med trädgårdsstadsrörelsen och nationalromantiken växte ytterligare en estetisk rörelse fram under seklets första årtionden. Modernismen, eller funktionalismen som den kom att kallas i Sverige, byggde vidare på Arts and Crafts-rörelsens betoning av ändamålsenlighet och funktion och dess kritik av de imiterande historiska stilarna inom designen och arkitekturen.

På stadsbyggnadsområdet instämde de funktionalistiska pionjärerna i trädgårdsstadsförespråkarnas kritik av de täta innerstäderna av 1800-talssnitt. I enlighet med Howards idéer ville de att befolkningen skulle flytta ut till satellitstäder omgivna av grönska, där det fanns luft och ljus. Modernisterna delade dock inte Arts and Crafts-rörelsens kritiska hållning till industrialiseringen och teknikutvecklingen, inte heller sympatiserade de med Unwins småskaliga och organiska version av trädgårdsstäderna. Modernisterna kan istället sägas bygga vidare på Bellamys och Howards teknokratiska utopier.

Vilket för oss tillbaka till Svenska Slöjdföreningen. 1920 tillträdde konsthistorikern Gregor Paulsson (1889–1977) som dess verkställande direktör. Året innan hade han väckt uppmärksamhet med skriften Vackrare vardagsvara, vilken publicerades i samband med Slöjdföreningens utställning på Svenska Mässan i Göteborg 1919. Paulsson propagerade för att konstnärligt formgivna produkter skulle göras tillgängliga för alla genom att konstnärer skulle arbeta tillsammans med industrin för att skapa vardags­föremål av hög kvalitet. Det blev också Slöjdföreningens huvudsakliga mission under Paulssons ledning.

Gregor Paulsson räknas som en av modernismens verkliga pionjärer i Sverige och den som tog initiativet till Stockholmsutställningen 1930, då den nya estetiken presenterades för en bredare publik. Ursprungligen var det tänkt att Le Corbusier (1887–1965), schweizaren som framträtt som något av modernismens chefsideolog, skulle vara utställningsarkitekt, men då denne tackade nej gick uppdraget istället till Gunnar Asplund.

Utställningen fick stort genomslag: mellan maj och september besöktes den av hela fyra miljoner personer, två tredjedelar av befolkningen. Den nya, avskalade estetiken fick dock ett ljummet mottagande av den svenska allmänheten. Det hindrade emellertid inte funktionalismen från att inom loppet av bara några år bli fullständigt dominerande inom svensk design, arkitektur och stadsplanering.

Året efter utställningen samlades ett antal av männen bakom Stockholmsutställningen under Gregor Paulssons ledning på Grand Hotel i Saltsjöbaden för att författa en pamflett där de sammanfattade sina estetiska ideal. Denna skrift, acceptera!, är fascinerande läsning och speglar väl den totalitära tidsandan. Den skeptiska allmänheten hade bara att, som titeln antyder, acceptera de nya idealen.

Vissa tankar från Arts and Crafts-rörelsen kunde fortfarande spåras, som att formen skulle följa av funktionen. Accepteraförfattarna drog dock resonemangen till sin spets och kastade ut hela barnkullar med badvattnet. Alla band till historien och traditionen skulle klippas. Det som människor uppfattade som vackert var bara sentimental nostalgi och skulle helt bortses ifrån. Den nya människan, massmänniskan, krävde en ny arkitektur.

Hur extrema de nya idéerna i själva verket var framgick av det förslag till stadsplan för Stockholm som Le Corbusier lämnade in 1933 som bidrag till den tävling om Norrmalmsregleringen som staden utlyste. Le Corbusier föreslog att all bebyggelse i Stockholm, med undantag för några märkesbyggnader, framför­allt kyrkor och Kungliga slottet, skulle rivas och ersättas av fem gigantiska huskroppar, där hela Stockholms befolkning skulle inrymmas. Svenska Dagbladets kritiker kommenterade förtjust förslaget med orden: ”Borde inköpas!” Sådan var tidsandan.

Sedan gick det fort. 1931 vann socialdemokraterna makten i Stockholm och året därpå i riket. Medan den modernistiska arkitekturen och stadsplaneringen i USA främst drevs framåt
av de stora bolagen, kom den i Sverige att bli intimt förknippad med det socialdemokratiska folkhemsbygget. Under Per Albin Hanssons och senare Tage Erlanders ledning skulle Sverige bli världens modernaste land och de svenska städerna omstöpas i enlighet med de nya idealen.

Nu återaktualiserades Howards idéer om satellitstäder, men istället för småskaliga trädgårdsstäder var det så kallade ABC-­städer som byggdes, där bokstäverna stod för Arbetsplatser, Bostäder och Centrum. Funktions- och trafikseparering var ledorden. Den motsägelsefulla tidsandan kan illustreras med arkitekten och formgivaren Josef Frank (1885–1967), som både ritade det funktionalistiska bostadsområdet Werkbundsiedlung i Wien, och designade de Willam Morris-inspirerade textilmönster vi idag främst förknippar hans namn med.

Under mellankrigstiden var byggnadstakten tämligen hovsam. Trettiotalets funkisområden är idag mycket uppskattade på grund av den mänskliga skalan och att arkitekturen fortfarande bär drag av det föregående årtiondets klassicism. Det var först efter andra världskriget som de funktionalistiska idéerna kom att omsättas i stor skala. Andra världskriget hade lämnat Europas städer i ruiner och under återuppbyggnaden såg modernisterna sin chans: ur grushögarna i Berlin och London reste man brutalistiska betongkomplex i en helt annan skala än trettiotalets funkis.

Sverige skonades från bombningarna, men våra stadskärnor offrades i alla fall, till stor del på grund av författarna bakom acceptera!-manifestet. Särskilt två av dem skulle få stor påverkan på omdaningen av de svenska städerna: Sven Markelius var chef för utredningsavdelningen vid Byggnadsstyrelsen mellan 1938 och 1944 och sedermera stadsplanedirektör i Stockholm under åren 1944–1954 och som sådan ledamot av Nedre Norrmalmsdelegationen. Under de åren planerade han Norrmalmsregleringens första fas och förorterna Björkhagen, Högdalen, Västertorp, Vällingby och Farsta. Uno Åhrén var stadsplanechef i Göteborg 1932–1943 och den som genomdrev de omfattande rivningarna i centrala Göteborg, vilket än idag genomkorsas av stora trafikleder som skär av stadens olika delar från varandra.

De rivningsvågor som drabbade svenska stadskärnor under efterkrigstiden var i högsta grad en del av ett ideologiskt projekt. Modernisterna hade udden riktad mot de traditionella stadsplanerna, och trafiklösningarna var snarast en förevändning för att få riva den traditionella bebyggelsen. Resultatet blev något helt annat än vad William Morris hade föreställt sig när han förespråkade rivning av storstäderna. Den nya förortsarkitekturen symboliserade i själva verket allt som han vände sig emot: storskalighet, centralstyrning och industrialisering.

Idag förknippas William Morris främst med sina tapetmönster, men runtomkring oss lever arvet vidare efter den rörelse vars företrädare han var.

Om vi kan dra någon lärdom från denna vindlande idéhistoriska exposé så är den kanske att utopiska strävanden sällan leder till det lyckorike man hoppats på.

Det är mer meningsfullt att försöka göra tillvaron trevligare här och nu, än att försöka stöpa om hela samhället i grunden utifrån bombastiska visioner.