Det har vi till exempel sett i invandringsdebatten. Den är naturligtvis inte ny men har de senaste åren fått en större intensitet och betydelse. I sin uppmärksammade bok Demokratins skymning (2020) beskriver Anne Applebaum hur högerpopulismens framgångar har lett till att tidigare vänner har slutat att hälsa på varandra. I Sverige har synen på hur man skall förhålla sig till Sverigedemokraterna spräckt den borgerliga alliansen.

I slutet av 1960-talet var den svenska vänstern enig i kampen mot USA-imperialismen. År 1969 utbröt dock gränsstrider mellan Sovjet och Kina, och två år senare gjorde den amerikanske säkerhetsrådgivaren Henry Kissinger en hemlig resa till Peking. USA:s ambition blev nu att ha en bättre relation till Kina än vad Sovjet hade, och en bättre relation till Sovjet än vad Kina hade. Det ledde till konflikter inom den svenska vänstern mellan de mer Sovjet- och Kinavänliga delarna. Maoisten Jan Myrdal skrev under ett antal år i Svenska Dagbladet och gjorde i en uppmärksammad debatt 1980 gemensam sak med de borgerliga författarna Sven Fagerberg, Lars Gustafsson och Sven Delblanc.

De borgerliga politikerna och debattörerna Per Ahlmark och Carl Bildt hade en gemensam syn på kommunismen, liksom på vad de uppfattade som Socialdemokraternas flathet gentemot Sovjetunionen. De var överens i sitt stöd för FN-alliansens intervention i Irak 1991 och för ett svenskt EU-medlemskap. Efter Sovjetunionens upplösning blev dock oenigheten mellan dem allt större och ledde till personlig fiendskap. Bosnien och Israel var två frågor där de hade skilda uppfattningar.

På senare tid har synen på pandemihanteringen lett till liknande omkastningar. Peter Wolodarski och Göran Rosenberg har enats med Svenska Dagbladets ledarsida och Jimmie Åkesson i kraven på hårdare restriktioner och kritiken mot den svenska strategin. Pandemin har dessutom pågått så länge att en del debattörer har hamnat i opposition mot sig själva och hunnit kräva både fler och färre restriktioner.