Profetiskt siade man om framtiden i den rapport som finns bevarad från konferensen:

”Liksom nuförtiden då större delen av den civiliserade mänskligheten är försedd med fickur, så skall också i en snar framtid fotografiska apparaten bli vår ständiga följeslagare, inpassad i en plånbok, ett lornjettetui, en hatt, ja kanske som rosett i ett knapphål.”

Jag finner citatet från rapporten i författaren och formgivaren Nina Ulmajas bok En annan Edith. Verket handlar om den finlandssvenska poeten Edith Södergran och hennes roll som fotograf. Södergran efterlämnade nämligen drygt fyrahundra fotografier. Det mesta av hennes andra kvarlåtenskap, som diktutkast och brev, lät hon och hennes mor elda upp i en av kakelugnarna i huset i Raviola. Raviola, en stad som varit under svenskt, ryskt, finskt, sovjetiskt och återigen ryskt styre. Fotografierna och varför de fick leva vidare fascinerar.

”Vi lever alltid i konfliktfyllda brytningstider.”

i år är det hundra år sedan Edith Södergran dog i tuberkulos, trettioett år gammal på midsommardagen 1923. Tolkningarna av Södergrans författarskap har ofta stängt in henne i könsrollen eller låtit sjukdom och lidande vara det raster genom vilket man silat hennes poesi. Få har uppmärksammat att det var fotograf hon ville bli och hur hon i fotografins gryning framgångsrikt lekte med teknikerna.

Södergran själv var klar över sin betydelse, välkända är hennes ord om att det inte anstår henne att göra sig mindre än vad hon är. Hon uttrycker det i diktsamlingen Septemberlyran från 1918. De orden är dock enbart ett preludium till det inlägg Södergran skriver om sin livsuppgift i Helsingfors kvällstidning Dagens Press, en text som publiceras på nyårsafton samma år.

i inlägget slår hon fast att hennes poesi inte är avsedd för publiken, knappt ens för de högre intellektuella kretsarna, utan ”för de få individer som stå närmast framtidens gräns”. Det finns inget som kan hjälpa den som inte känner framtidens blod pulsera i de publicerade dikterna, framhäver Södergran, och tillägger att den inre elden är det viktigaste en människa äger. Tiden är inne att ställa sig i framtidens tjänst, då nya tider stunder, avslutar hon. Det är således både med diktningens symboliska språkvärldar och med fotografiets realistiska som hon beger sig mot framtiden.

Det är alltid vanskligt att dra in historien i vårt nu, det riskerar att skapa konstruktioner som skymmer sanning, sammanhang och mening. Men, det är tankeväckande att hela Södergrans liv präglades av konflikter mellan och inom länder i vårt närområde.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

I vår yrvakna tid, och med vår svenska självbild av att vi skulle vara ”fredsskadade”, framträder den kollektiva glömskan. Vår tid är inte ny, den är inte unik. Det har nästan aldrig varit fred i mänsklighetens historia. Inte heller där vi lever. Vi lever alltid i konfliktfyllda brytningstider.

men det deltagarna i amatörfotografikonferensen i Berlin och Edith Södergran, med sina fotografier av sanatoriet i Davos, vita skyddskåren under finska inbördeskriget, de egna katterna och suggestiva vinterlandskap, aldrig hade kunnat föreställa sig var att bilder kan vara annat än verklighetsavtryck. Då var de oomtvistliga vittnen om verkligheten. Nu är de ofta manipulerade avbilder.

Vi lever i en av alla dessa brytningstider. Vad innebär det i vår tid att stå ”närmast framtidens gräns”? Det är en existentiell och avgörande fråga för varje individ, men även en fråga om de samhälleliga sammanhang i vilka vi ingår. Kan vi som individer, kollektiv och nationer med Södergranskt självförtroende slå fast att vi har en roll att spela, en uppgift som driver mänskligheten framåt? Svaret på den frågan måste vara ja.