Ett klassiskt problem som alla barn vid någon tid i livet funderar över, medan vuxna lär sig att ta allt för givet, är hur upplevelsen av världen kan skilja sig åt mellan oss. Tänk om det jag ser som grönt ter sig rött i dina ögon. Tänk om den smak av sill jag erfar snarare smakar jordgubbar för dig. Spelar det någon roll på det stora hela, så länge relationerna mellan de olika upplevelserna är strukturerade på samma sätt och vi båda ändå kallar gräset grönt och äter grädde till jordgubbarna och gräddfil till sillen? Det är frågor som är lika svåra att avgöra som barnets andra klassiska frågor, de där som tycks födas inom varje ny människa: Vad finns ovanför himlen? Vad fanns innan allt som finns fanns? Naiva frågor, men också de frågor som både religioner och vetenskap på olika sätt utgår ifrån.

Går verkligheten helt att reducera till det rent fysiska, till materiella sammanhang och kausalitet? Eller finns det något annat och vad är i så fall det? Detta är vad den australiske filosofen David Chalmers kallar the hard problem, det svåra problemet. Hur kan ett rent fysiskt tillstånd, rent materiella förhållanden, ge upphov till medvetande? Ska man hårdra det är det ett problem med flera trappsteg: Hur uppstår liv i materian, och, Leibniz urfråga: Varför finns det något snarare än inget? Vad är vi för konstiga djur, som inte bara lever, utan upplever och dessutom kan reflektera över våra egna erfarenheter, minnas det förflutna och ha förväntningar på framtiden? Enklast är såklart att inte tänka på dessa saker alls, att bestämma sig för att fri vilja är en illusion, eller hoppa direkt till religionen och bejaka God of the gaps, en Gud som behändigt förklarar glappen mellan materia och liv, liv och medvetande – eller, för den som tror på det: kropp och själ.

Erik Hoel öppnar glatt sin populär­vetenskapliga debutbok The World Behind the World med att konstatera att vi alla i praktiken är dualister. Vi lever och upplever som om vi vore en kropp och en själ, separata men mer eller mindre harmoniskt kombinerade med varandra. Men vanligen kan vi göra en sak – diska, till exempel – och fundera på något pinsamt minne som ingen annan bryr sig om – jo, det vet ju många av oss att man rentav tänker bättre när man har något för händerna. Enbart i stunder av extrem ansträngning, extas eller smärta, menar han, upplever vi kroppen och medvetandet verkligen som ett.

Hoel är neuroforskare och neurofilo­sof, samt skönlitterär författare. Hans debutbok var en roman, The Revelations (2021), som utspelar sig i den forskarmiljö som han själv känner inifrån, lika bra som han känner sitt eget medvetande från insidan nästan. Problemen som både romanen och fackboken kretsar kring är desamma: medvetandets natur, kausaliteten, emergens, alltså hur komplicerade sammanhang kan utvecklas ur kombinationer av enklare komponenter, och den fria viljans möjlighet eller omöjlighet. Kombinationen av konstnärliga och vetenskapliga intressen är inte helt ovanlig, och den är verkligen fruktbar för denna författare och forskare. Han växte upp i sin mammas bokhandel, Jabberwocky Books, i Newburyport , som ligger vid kusten i delstaten Massachusetts. Av bilderna att döma är det en riktig New England-idyll, som tagen ur någon roman av Stephen King, med gamla tegelhus och lång sandstrand. Och litteraturen framstår i hans skrivande som lika viktig för honom som hans vetenskapliga arbete. Det är inte två världar för honom, utan en och densamma – något som gör honom intressantare som både forskare och författare. Eller kanske som människa helt enkelt.

Utgångspunkten för Hoels fackbok är skillnaden mellan det inre och det yttre: intrinsic, det inneboende perspektivet, och extrinsic, det yttre. Den moderna människan, skriver han, använder sig av begrepp som tankar, känslor, minnen, vilja, sinnesintryck, och alla möjliga andra som anger inre upplevelser och drivkrafter. Men dessa är inte självklara, utan utvecklade och någon gång har människan tagit steget som gjort att hon upptäckt sig ha en inre värld – eller utvecklat den, på något gåtfullt sätt. Medan det yttre perspektivet beskriver världen som något mekaniskt, som maskinerier där kausala sammanhang kan beskrivas och förklara hur det hela fungerar, är det inre litet mer gåtfullt. En del människor har en syn på världen som om den vore besjälad, som små barn som blir arga på en leksak som inte fungerar, medan andra vill reducera även vårt inre liv till en serie kausala samband. De förra har uppenbart fel – ett föremål har ingen vilja och försöker inte jävlas med oss, även om det kan kännas så. De andra är mera svåra att få bukt med, för finns det något annat, mer, än fysikens lagar, kemiska reaktioner och elektriska impulser som ger oss illusionen av ett medvetande, så är det åtminstone otroligt svårt att förstå och förklara.

Båda perspektiven har, menar Hoel, utvecklats över tiden, och deras främs­ta manifestationer är skönlitteratur respek­tive naturvetenskap. Hade forntidens människor någon upplevelse av ett inre liv? Redan de gamla egyptierna beskriver känslor och sinnesintryck i sina texter. Grekerna gör det i än högre grad, men ännu i Iliaden är det det yttre som räknas, även om Akilles surar så beskrivs inte hans själstillstånd på något djupare sätt. Odysséen däremot tycks vara kvalitativt annorlunda, där verkar den listige lögnaren Odysseus faktiskt vara på väg att utveckla ett inre liv. Men att det inte fanns ord för vissa erfarenheter, abstrakta begrepp eller sätt att formulera upplevelsen av ett medvetande behöver väl inte betyda att antikens människor inte hade dem? Naturligtvis inte. Men å andra sida är det också lätt att tillskriva dem anakronistiska egenskaper och upplevelser då vi översätter den tidens texter till vår tids språk. Det är lätt att en nutida läsare tar för givet att vissa känslor och relationer – som kärlek, hämnd och list – var samma saker och betraktades på samma sätt för 2 500 år sedan som idag, för att vi bara kan förstå dem filtrerade genom vår egen tid.

Den där typen av problematik är verkligen fascinerande. Att förstå andra tider, men också andra kulturer, är en verklig utmaning, som delvis är analog med svårigheten i att förstå andras upplevelser. Vi antar att vi är lika varandra, mer eller mindre, och på verkligen grundläggande nivå, rent biologiskt, är vi naturligtvis det – men skiktningarna i betydelse, den kulturella kodningen, ligger mycket djupt, så djupt att den blivit andra natur, sitter i ryggmärgen på oss, som de skilda innebörderna av leenden i olika sammanhang i olika kulturer. Hoels bok är rik inte bara för att den diskuterar verkligt svåra problem, utan för att den genom varje kapitel också öppnar för vidare diskussion.

Författaren är också mycket kritisk mot delar av den samtida neurovetenskapen. Vad förklarar det om vi kan öppna en hjärna och se de mekaniska förhållandena i den? Medvetandets problem återstår. Han avfärdar exempelvis de för några år sedan så populära teorierna kring spegelneuroner. Dessa är neuroner som ”speglar” beteenden så att de till exempel reagerar som om du gjorde samma rörelser som de du ser någon annan göra. Det var några forskare i Parma som först upptäckte dem, närmast av misstag, då de åt mackor inför några makaker med elektroder kopplade till sina hjärnor och märkte att de gav utslag som om de själva åt, då aporna såg dem äta. Dessa iakttagelser förklarar ingenting, enligt Hoel, åtminstone inte vad medvetandet är – men de har fortsatt att utvecklas för att det finns forskningspengar att få, så folk överger inte sina teorier fast de borde. På samma sätt konstaterar han att alltifrån Stanfordexperimentet, som påstås visa hur lätt människor blir sadistiska om de får makten över andra, till den ack så populära Dunning-Kruger-effekten, där den som är dum inte själv fattar hur dum den är på grund av sin dumhets begränsning, som han uttrycker det, ”may be a statistical artifact”. Men teorier blir också populära för att de tilltalar oss, vår självbild, våra fördomar och vårt önsketänkande. Samt för att någon är villig att betala för forskning om dem.

Hoels debutroman är en aning stilistiskt fyrkantig, men väldigt lovande. Åtta begåvade ungdomar väljs ut till ett forskningsprogram om medvetandets natur. Äntligen ska det svåra problemet lösas – vilket såklart inte går. Liksom i fackboken förekommer en stor mängd avfärdande av existerande teorier och pågående forskning. Jag kan inte bedöma hur rätt eller fel han har, men jag följer honom gärna på den intellektuella resan, för han ställer hela tiden stimulerande frågor. Han är ivrig att visa all sin bildning, alla sina kunskaper och låter till exempel en av personerna somna omgiven av en massa böcker, som speglar det som vederbörande ägnar sig åt. Det fun­gerar, men blir farligt nära en sorts intellektuell namedropping, rolig för invigda men egentligen rätt meningslös för den som inte är tillräckligt inläst på klassisk och modern litteratur. Men oavsett sådant – och jag har själv gjort liknande saker – är det en verkligt intressant intellektuell, forskare och författare, som här tar sina första steg. Vi kan vänta oss mycket av Erik Hoel!