Närmare Europa
Bland de tiotusentals opublicerade papper som hittades i Fernando Pessoas koffert efter hans död fanns fyrtiotvå spridda maskinskrivna ark på engelska. Det var först 1988 – hundra år efter den portugisiske poetens födelse – som forskarna hade pusslat samman det som visade sig vara en guidebok till den egna hemstaden. Lisbon – What the Tourist Should See kan tyckas vara ett överraskande inslag i Pessoas rika och mångsidiga produktion. Men allt sedan skolgången i Sydafrika behärskade han engelska väl, ett språk som han även skrev dikter på. Dessutom sökte den ekonomiskt hårt trängde poeten ständigt nya inkomstkällor. Det är väl känt att han arbetade som frilansande översättare av affärsbrev på kontoren i stadsdelen Baixa. Vid sidan av denna verksamhet laborerade han dock med en uppsjö av andra idéer för att tjäna pengar – allt från lanseringen av en helt ny sorts skrivmaskin till en reklamslogan för Coca-Colas etablering i landet.
Guideboken till Lissabon var ett av alla dessa projekt som aldrig såg dagens ljus under hans livstid. Idag har den kommit ut i en rad olika utgåvor och säljs i många av stadens souvenirbutiker. En hel del saker har förstås förändrats i huvudstaden sedan Pessoa skrev sin text. På Praça dos Restauradores väntar inte längre motorcyklar med sidovagnar på sina kunder. Santa Engrácia-kyrkan fungerar numera inte som vapendepå, utan som landets panteon där berömdheter som fadostjärnan Amália Rodrigues och fotbollsstjärnan Eusébio vilar. Utanför det anrika kaféet A Brasileira turas idag turisterna om att fotografera sig tillsammans med statyn av Pessoa själv i brons.
Första gången jag kom till Lissabon för tjugo år sedan råkade det vara på det sätt som Pessoa föreställde sig att en besökare skulle anlända, med båt utifrån Tejofloden. De gamla hamnmagasinen och nedgångna kajerna jag då mötte har numera lämnat plats för trendiga restauranger och välbesökta strandpromenader. Pensão Moderna – där jag bodde mina första nätter – försvann för flera år sedan. Den där sortens slitna men underliga pensionat som skildrats av författare som Cees Nooteboom och Antonio Tabucchi har blivit svåra att finna. Förr drogs resenärer ofta till Lissabon på grund av stadens slitna charm, känslan av att befinna sig på kontinentens sista utpost – långt från det centrala och omtalade. I början av 1950-talet utnämnde författaren och läkaren Miguel Torga – som kom från norra Portugal – rentav Lissabon till ”Intets huvudstad” och menade att besöken där präglades av en drömlik overklighet, i jämförelse med den konkreta och verkliga asfalten i städer som Paris, Rom och Bryssel.
Medan resten av Västeuropa renoverades och målades om under 1900-talets sista decennier, kunde tidens gång ännu avläsas på Lissabons flagnande husväggar. Även långt efter nejlikerevolutionen 1974 har det på gott och ont funnits en sorts tröghet i det portugisiska samhället; å ena sidan har den långsamma utvecklingen inneburit en bibehållen autenticitet av det slag många resenärer söker, å andra sidan har den inhemska befolkningen dragits med stela strukturer och en allmän känsla av att ligga långt efter resten av Europa.
Efter några år av ekonomisk uppgång och försiktig framtidsoptimism vid millennieskiftet – förkroppsligad av världsutställningen i Lissabon 1998 – återföll portugiserna till sin sedvanliga tradition av pessimism och fatalism. Detta skedde inte minst efter att den internationella finanskrisen med viss fördröjning slagit till med full kraft mot landet. José Saramagos metaforiska vision i den ännu oöversatta romanen A jangada de pedra (Stenflotten) – där den iberiska halvön med Portugal i fören lossnar från Europa och driver ut i Atlanten – tycktes återigen fullt relevant. I sin uppmärksammade bok Portugal, hoje. O medo de Existir (Portugal idag. Rädslan för att existera) från 2004 menade den portugisiske filosofen José Gil till och med att landet stod inför ett slags metafysiskt utplånande om man inte gjorde upp med mindre smickrande nationella särdrag som likgiltighet och passivitet.
Under de senaste åren har emellertid något hänt. Portugal tycks återigen ha närmat sig det Europa där man faktiskt hör hemma. Det har med den tänkta målgruppen för Pessoas guidebok att göra – turisterna. Mellan 2009 och 2016 hade endast Barcelona en större ökning av antalet besökare i Europa än Lissabon. Under det första halvåret ifjol ökade hotellbokningarna i huvudstaden med 30 procent. Vid World Travel Awards – ibland kallat resebranschens Oscarsgala – utsågs förra året Portugal för första gången till bästa europeiska resedestination.
Det är svårt att överblicka turismens betydelse för Portugals väg ut ur den ekonomiska krisen, i synnerhet eftersom landet har haft svårt att hitta nya inkomstbringande näringar i takt med att gamla har konkurrerats ut på den globala marknaden. Men det är också en utveckling som har sina baksidor för den inhemska befolkningen; exempelvis hyreshöjningar och gentrifiering av vissa stadsdelar. Mellan 1991 och 2011 sjönk antalet permanent bosatta invånare i Portos historiska centrum med mer än 50 procent och i Lissabons historiska centrum med 34 procent. När jag själv nyligen ledde en grupp turister genom det gamla universitetsområdet i Coimbra sneglade jag samtidigt på klottret på husväggarna. På en av dem hade någon skrivit: ”Kära turist, på grund av dig vill min värd höja hyran.” På ett annat ställe kunde man läsa en fyndig ordlek – ”To be or Airbnb” – med syftning på uthyrningssajten som riskerar att driva upp lägenhetspriser och urholka stadskärnor.
När jag för två decennier reste med de spårvagnar som Tomas Tranströmer en gång besjöng i dikten ”Lissabon” fanns där lokalbor som var på väg till arbetet eller mataffären. Idag har få tålamod att trängas ombord med horderna av turister. De gånger jag skymtar någon med Pessoas guidebok i handen kan jag inte låta bli att undra hur poeten skulle ha funnit sin plats i fastighetsspekulationernas och uthyrningssajternas tidevarv; han som under sin livstid flyttade runt mellan ett tjugotal hyrda rum i staden, många av dem billiga små kyffen. Och på dessa fåtal kvadratmetrar skapade ett av den europeiska modernismens främsta verk.
Till skillnad från vissa andra turisttäta platser i södra Europa märks visserligen ännu inga högljudda protester från lokalbefolkningen. Dels går det portugisiska folket bara undantagsvis ut på gatorna för att demonstrera, dels är alltför många människor beroende av intäkterna från turistnäringen. Ändå har debatten om reseindustrins följder satt både politiska och mediala avtryck den senaste tiden. Inför lokalvalen i början av oktober lade jag märke till en symtomatisk slogan på affischerna i en av Lissabons historiska stadsdelar: ”Turister är viktiga. Invånare viktigare.”
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
En av turismens paradoxer är att den gärna vill omge sig med genuint vardagsliv och levande stadskärnor, samtidigt som den alltså hotar att tränga undan just dessa fenomen. Att finna en hållbar balans mellan dessa olika krafter ställer höga krav på politiker och stadsplanerare. Men kanske har de ökade turistströmmarna till Portugal mindre att göra med de lokala makthavarnas strategier, än med den misslyckade arabiska våren och terrorattentaten i Turkiet och Nordafrika. För till skönheten hos städer som Porto och Lissabon kan läggas att de är ovanligt säkra destinationer, där terrorhotet i jämförelse med många andra västeuropeiska länder är litet.
I en kolumn i den portugisiska dagstidningen Público skrev journalisten João Miguel Tavares nyligen om den sorgsna ironin i att just antiturismens huvudstad Barcelona, där protesterna från lokalbefolkningen varit hårda, i somras drabbades av ett terrorattentat mitt på promenadstråket La Rambla. För nog väger en skåpbil i hög hastighet tyngre än tusen plakat med orden ”Tourists go home”? Att fortsätta resa i Europa är enligt Miguel Tavares därför inte bara fråga om ett nöje, det är också ett sätt att vidhålla en livsstil som vi borde vara stolta över – och ett blygsamt motstånd mot dem som vill förinta oss. Varje turist, skriver han, kämpar egentligen mot Islamiska staten.
För Portugals del har det ökande resandet till sydvästra Europas hörn förmodligen bidragit till att på allvar sätta landet på det europeiska medvetandets karta. Ju fler som återvänder hem med bilder, minnen och berättelser från staden vid Tejofloden, desto svårare blir det att insistera på Lissabon som Intets huvudstad. Kanske håller världen slutligen på att upptäcka den nation som för flera hundra år sedan gav sig ut för att upptäcka världen.
Författare och essäist.