I kölvattnet efter Edward Snowdens avslöjanden om hur den amerikanska underrättelsetjänsten National Security Agency (NSA) skaffat sig möjligheter att övervaka den globala internettrafiken har det uppstått en debatt om friheten på internet. Om amerikanska underrättelseagenter kan läsa vår e-post och följa våra övriga aktiviteter på internet, vad säger det om tillståndet för vår personliga integritet? Är vi nu alla offer för en övervakning som skulle fått funktionärerna i Stasi, det gamla Östtysklands säkerhetstjänst, att bli gröna av avund? Är det nu, i en era av global demokratisering och marknadsekonomi, snarare än i den totalitära kommunismens lägerstater, som den totala kontrollen av medborgarna blir verklighet?

Att NSA i ett tillkännagivande (publicerat 21/8 2013) gör gällande att man bara ”rör vid” 1,6 procent av den globala internettrafiken (och analyserar endast en bråkdel av denna) tystar knappast kritiken. Alla kan nog förstå att inte ens en supermakts underrättelsetjänst har resurser att analysera mer än en mycket liten av den informationsmängd som finns på internet. Men de principiella frågeställningarna, om den enskilde internetanvändarens rätt till anonymitet och frihet från insyn på internet kvarstår.

Den rätten är förstås inte absolut. Parallellt med diskussionen om övervakningen på internet har det funnits en diskussion om bristen på kontroll av vad illvilliga internetanvändare kan göra. Förtal, påhopp, och intrång i människors privatliv har kunnat äga rum i skydd av anonymiteten på internet. De så kallade instagramkravallerna i Göteborg i slutet av 2012 kom som en påminnelse om den här mer olustiga sidan av nätfriheten. För dem som drabbats av förföljelse på nätet och noterat svårigheterna att ställa förövare till svars och få hatiska nätsidor nedsläckta kan friheten på internet mest av allt påminna om den naturtillståndets anarkiska värld som bekymrade de politiska filosoferna på 1600- och 1700-talen.

Vi accepterar nog också att det finns människor som inte har rätt att slippa insyn och som måste övervakas, med hänvisning till omgivningens säkerhet. Den brittiske filosofen Jeremy Bentham skisserade under slutet av 1700-talet på ett system för övervakning av fängelsefångar, det så kallade panopticon, som innebar att fångvaktaren skulle kunna se alla fångarna, men fångarna skulle inte kunna se vare sig fångvaktaren eller varandra. Panopticon har mest kommit att framstå som en bild av auktoritär strävan efter total kontroll. Men själva idén att fängelsedömda brottslingar inte har rätt till total personlig integritet borde inte vara så svår att acceptera. Upprördheten brukar också bli stor när vi får reda på att fängslade personer inte är föremål för övervakning, vilket debatten om fängelserymningar för ett antal år sedan gav en fingervisning om.

Det finns andra avsteg från rätten att slippa insyn som inte heller förefaller så kontroversiella. Att Försäkringskassan, Skatteverket och kommunernas socialnämnder har rätt att samköra register för att motverka fusk med till exempel sjukpenning ter sig inte särskilt upprörande. Varför skulle det vara orimligt att få sina behov kontrollerade när man begär att andra ska bidra till deras täckande?

Exempel som handlar om nättroll, bidragsfuskare, och fängslade brottslingar ger emellertid ingen ledtråd till huruvida NSA:s övervakning är moraliskt försvarbar. Den amerikanska övervakningen trålar information på ett sätt som sveper med sig alla användare av vissa elektroniska tjänster, oberoende av om de har gjort något som kan rättfärdiga att de utsätts för kontroll eller ej.

Men paradoxalt nog kan just den generella karaktären av NSA:s övervakning göra den mer lättsmält. Övervakningen av den globala internettrafiken är ”fördomsfri” – alla ska med, för att parafrasera en slogan från senare år. Ingen behöver känna sig utpekad eftersom alla berörs. Man kan tänka sig hur diskussionen hade sett ut om det istället hade framkommit att NSA hade ägnat sig åt att övervaka enbart muslimers eller socialisters internettrafik. Då hade spaningen fått drag av åsiktsförföljelse (och varit mer lik just det som Stasi ägnade sig åt i Östtyskland). Om man idag misstänker att ens e-post har passerat genom något filter hos NSA, behöver man åtminstone inte tro att det har att göra med vem man är eller vilka åsikter man har.

Just övervakningens generella karaktär innebär troligen också att den inte kommer att ha någon nämnvärd inverkan på människors beteende på internet. Det som drabbar alla internetanvändare, och som inte får några påtagliga konsekvenser för deras vardagliga liv, upplevs varken som utpekande eller avskräckande. Man lär sig att leva med det, liksom man lärt sig leva med personkontrollen på flygplatser, där man inte bara får ta av sig jacka, bälte, och skor, utan ibland också genomgå en helkroppsskanning.

Däremot skulle vi reagera starkt mot att grannen i huset mittemot sätter upp en kamera som är riktad mot vårt sovrumsfönster. Här anar vi nyfikenhet som motiv snarare än omsorg om samhällelig säkerhet. Kameran är där för att tillgodose grannens voyeurism, inget annat. I ett sådant fall kan vi tala om en integritetskränkning. Vi får vårt privatliv invaderat utan att det ges något rimligt skäl varför vi borde acceptera detta.

Nu är det inte nödvändigtvis alltid en kränkning av våra rättigheter att andra vet något om oss som vi inte själva har berättat för dem. Ingen skulle väl på allvar hävda att telefonkatalogerna, saliga i åminnelse, utgjorde ett intrång i den personliga integriteten, även om vi där kunde finna både telefonnummer och adresser till personer som själva inte givit oss dessa uppgifter.

Informationsinsamlandets moral förbjuder oss inte att veta saker om andra som de inte vill att vi ska veta. De moraliskt känsliga frågorna handlar istället om syftet med att samla in information om andra, och om hur detta insamlande går till, alltså de klassiska frågorna om mål och medel.

När det gäller syften eller mål, så hamnar förvisso terroristbekämpning i en annan kategori än en nyfiken granne som vill se vad vi har för oss i sovrummet. Det finns ingen anledning att finna sig i grannens nyfikenhet, men det går att argumentera för att informationsinsamlande i syfte att bekämpa terrorism är ett lovvärt mål.

Kriget mot terrorismen är också vårt krig, i vår egenskap av att vara medborgare i en sekulär demokrati. Det har påpekats förr och det förtjänar att påpekas igen: Krig är inte längre en affär mellan välavgränsade stater och uniformerade arméer. De talibaner som slåss mot amerikanska soldater i Afghanistan och de jihadister som var ansvariga för attacken på New York den 11 september 2001 ingår i en global rörelse som också har producerat en (misslyckad) självmordsbombare i Stockholm. Vi må vara ointresserade av kriget mot terrorismen, men terrorismen är intresserad av oss. Om övervakningen av internettrafiken syftar till att omintetgöra terrordåd av det slag som tidigare drabbat metropoler som London, Madrid, Istanbul och Bombay, så är det svårt att avfärda detta mål som moraliskt irrelevant.

Därmed kommer vi till frågan om hur man går till väga för att samla in denna information. Ger kriget mot terrorismen stater rätt att ta del av våra aktiviteter på internet utan vårt hörande? Svaret på denna fråga måste handla om en avvägning, där den påtvingade insynen i vårt liv ställs mot möjliga vinster i vår trygghet. Om det globala trålandet av information kan leda till att en presumtiv självmordsbombare i Stockholm oskadliggörs innan någon annan kommer till skada, så är det inte orimligt att hävda att detta är en vinst, inte en förlust ur ett moraliskt perspektiv.

Det här låter misstänkt likt ett argument av typen ”ändamålet helgar medlen”. Finns det inga gränser för hur mycket och vilken sorts information man får samla in om oss för det i och för sig lovvärda målet att oskadliggöra terrorister? Om det kan antas i någon liten grad främja den globala terroristbekämpningen att myndigheterna installerar kameror i våra sovrum och badrum, är det då i sin ordning? Skulle man inte också här kunna hävda, att värdet av att förhindra terrordåd väger tyngre än vår förlägenhet över att få våra sexvanor och hygienritualer registrerade av fjärran säkerhetstjänster?

Här finns dock en skillnad. När vår aktivitet på internet registreras så är en förutsättning att vi först har gjort valet att söka oss dit, till internet. När kamerorna sätts upp i våra sovrum och badrum är det underrättelsetjänsten som kommer hem till oss. Internet är däremot inte vårt vardagsrum. Granskning av internetaktiviteter är mer att jämföra med kameraövervakning i brottsförebyggande syfte av gemensamma utomhusmiljöer eller i butiker, skolor, och på parkeringsplatser. Sådan övervakning brukar få starkt stöd i svenska attitydundersökningar, trots att den också innebär att vi och våra vardagliga aktiviteter blir föremål för en generell registrering, utan att vi nödvändigtvis har gjort något brottsligt.

Men vänta nu. Jämförelsen med kameraövervakning haltar. Där kan vi veta att vi blir kontrollerade, och vi kan anpassa vårt uppträdande därefter. Men den spaning som NSA bedriver sker utan att de informerar oss om att de ser vad vi gör på internet. Att vi kanske skulle gå med på att bli granskade om vi blev tillfrågade innebär ju inte att vi måste gå med på att bli granskade utan att bli tillfrågade. Det är alltså inte bara övervakningen, utan också det faktum att den är hemlig, som är en del av problemet.

Det kan här vara på sin plats att göra en historisk avstickare och notera att också den svenska samlingsregeringen under andra världskriget ansåg sig ha rätt att i hemlighet kontrollera posttrafiken, och då inte bara med avseende på enskilda misstänkta, utan i större svep där man hoppades finna något av intresse. Precis som NSA idag, alltså.

Den svenska säkerhetstjänstens granskning av post- och telefontrafik offentliggjordes först genom den så kallade Sandlerkommissionens rapport 1948 (SOU 1948:7, Parlamentariska undersökningskommissionen angående flyktingärenden och säkerhetstjänst. 3, Betänkande angående säkerhetstjänstens verksamhet). Övervakningen skedde i enlighet med 1940 års lag om tvångsmedel. Den allmänna delen av kontrollen förutsatte ingen särskild misstanke, utan riktades generellt mot all kommunikation till eller från vissa adresser. All post till och från utlandet blev föremål för granskning, och detsamma gällde vissa delar av den inrikes posten, framför allt sådan som gick till eller från gränstrakter eller platser av särskilt militärt intresse. Inkallade soldaters brev var ett vanligt objekt för generell granskning, eftersom de kunde tänkas innehålla obetänksamma avslöjanden om militära förhållanden. Brev som togs in för granskning kunde kvarhållas eller bli föremål för redigering.

Omfattningen av postcensuren i Sverige under andra världskriget var betydande. Sandlerkommissionens siffror för åren 1940–44 landar på ungefär 45 miljoner granskade försändelser. I sin bok Svensk postcensur under andra världskriget (1995) anger Ingemar Wågerman siffran 50 miljoner granskade försändelser för hela perioden 1940–45. Lägg till detta Sandlerkommissionens uppgift om ungefär elva miljoner avlyssnade telefonsamtal under perioden 1941–45. I en tid fjärran från den elektroniska massövervakningens möjligheter, och med som mest drygt tusen personer anställda i övervakningstjänsten, ter sig dessa siffror som allt annat än blygsamma.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Var den allmänna övervakningen effektiv? Enligt Sandlerkommissionen greps under krigsåren totalt 1 837 personer som misstänkta säkerhetsrisker och av dessa gripanden var det endast 437 där ”trafikmedelskontrollen” hade spelat någon tydlig roll. Men att övervakningen lett till få gripanden innebär förstås inte att den saknat betydelse för uppgiften att förhindra samhällsskadlig verksamhet.

Av de gripna åtalades bara ungefär en fjärdedel och av dessa friades sedan ytterligare ett antal personer. Här finns en viktig lärdom. En rättsstat som ser sig tvungen att kontrollera medborgarnas post måste samtidigt hålla sig med oberoende domstolar som gör en egen bedömning av det material som framkommer i övervakningen. Att granska post- och teletrafik är inte i sig ett oproportionerligt ingrepp i medborgerliga fri- och rättigheter, om det är nödvändigt för att förhindra att medborgare eller samhällsinstitutioner blir föremål för väpnade angrepp. Men övervakarna får inte tillåtas sitta till doms över dem de övervakar. Detta är något som skiljer rättsstaten från polisstaten.

En rättsstat som också är en demokrati bör dessutom kunna vara öppen med att det under vissa omständigheter förekommer en generell kontroll av post- och teletrafiken. Terrorister och krigförande stater utgår sannolikt från att sådan kontroll sker och låter sig knappast luras av ett hemlighållande av övervakningen. De enda som vilseleds är de medborgare vars rättigheter man ska skydda. Demokrati som styresform bygger på en princip om öppenhet, och den principen bör också gälla de avsteg från öppenheten som en demokratisk regering anser är nödvändiga.

Här kan man känna sympati för den framställan som Generalpoststyrelsen gjorde 1941 om att censuren skulle göras öppet och inte hemligt. Man hade noterat att brev som inte levererades (eftersom de fastnat i censuren) ledde till besvärande frågor för enskilda posttjänstemän. Sandlerkommissionen sammanfattade: ”För svenska posttjänstemän, som av ålder vore vana att lämna riktiga och sanningsenliga svar på förfrågningar från allmänheten, tedde det sig helt naturligt motbjudande att i ärenden, som berörde granskningsavdelningarnas verksamhet, lämna osanna och medvetet felaktiga uppgifter.” Generalpoststyrelsen fick emellertid inget gehör hos regeringen.

Med en större öppenhet om att internettrafik övervakas skulle denna övervakning inte behöva vara mer problematisk än säkerhetskontrollerna på flygplatser. Om vi vill slippa flygplatskontrollerna, får vi låta bli att flyga. Och om vi vill vara absolut säkra på att ingen obehörig ska läsa våra kärleksbrev, ska vi inte skicka dem med e-post. Å andra sidan, i den mån vi accepterar att flygplatskontroller är ett nödvändigt ont för att försvåra terrordåd, så borde vi också kunna acceptera att detta kan gälla även för granskningen av vår e-post. Samtidigt åvilar det givetvis de myndigheter som står för denna granskning att visa att de förtjänar vårt förtroende. Den dag då det visar sig att personlig information via granskningsmyndigheterna har läckt vidare och till exempel hamnat i skvallerpressen, eller hos bedragare som tömmer våra bankkonton, då är det uppenbart att kontrollen har blivit ett hot mot och inte ett stöd för medborgerlig säkerhet. Men i nuläget är det nog högst vanliga kortbedragare och liknande skumraskfigurer, snarare än NSA, som bör bekymra den vanlige internetanvändaren.

Per Bauhn är professor i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet.