Det andra akademiska ämnet som ungefär samtidigt blev trendigt var antropologin eller etnologin, och då främst genom Claude Lévi-Strauss inflytande. Hans skildring av antropologiska äventyr i Brasilien, Tristes tropiques (Spillror av paradiset), från 1955, är en klassiker och ett av de inte alltför många verk från strukturalismens storhetstid som fortfarande lockar läsare. Lévi-Strauss strukturalistiska läsningar av myter, som kulminerande i de mäktiga fyra volymerna Mythologiques, eller av släktskap i hans första stora verk Les structures élémentaires de la parenté behandlade omvärlden som vore den strukturerad som ett språk med en egen grammatik. Det är signifikativt att Lévi-Strauss samarbetade med lingvisten Roman Jakobson, ett samarbete som resulterade i en berömd analys av Baudelaires dikt ”Les chats.”

Allt detta ligger långt tillbaka i tiden. Antropologin är knappast längre en modevetenkap: den forskare som idag talar eller skriver om ”primitiva folk” eller ens om ”naturfolk” riskerar i dessa cancelkulturens dagar att tvingas se sig om efter ett nytt jobb. Lévi-Strauss och kanske hela hans ämne riskerar väl dessutom att avfärdas och fördömas som ett fall av cultural appropriation där mer eller mindre döda vita män tar sig friheter gentemot andra kulturer, ett enda stort imperialistiskt projekt där euro­peiska och amerikanska forskare självsvåldigt och oombedda talar på Den andres vägnar.

Man kunde frukta att i detta intellektuella klimat skulle antropologin och alla dess stora namn tystas, deras böcker skulle om inte brännas så åtminstone plockas bort från hyllorna, ämnet skulle bli en skamlig aktivitet som var oupplösligt förknippad med ett rasistiskt förflutet.

Riktigt så illa har det inte gått även om ämnets glansdagar kanske är förbi, och det inte bara av skäl som jag nämnt ovan utan att för det snart inte finns så många primitiva folkspillror kvar att undersöka. Istället måste etnologin bli en form av sociologi och hitta sina ämnen på närmare håll, som exempelvis i storstädernas slum – alltså i främmande miljöer som forskaren inte längre behöver flyga halva jorden runt för att hitta utan kan nå med tunnelbanan.

”Förenklat skulle man kunna säga att Descola inte bara är intresserad av vad en bild föreställer, utan hur den föreställer och vilka ontologiska antaganden som ligger bakom olika sätt att skapa bilder.”

Nu generaliserar jag igen. Den traditionella antropologin är inte död och den har fortfarande mycket att ge för den som är villig att ifrågasätta vårt sätt att tänka, resonera och katalogisera. En mästare på detta är Philippe Descola, som ofta har beskrivits som Lévi-Strauss arvtagare. Något ligger det väl i det, men denne numera emeriterade professor är i högsta grad sin egen man.

Descola, som gjorde sina fältstudier bland achuar- och jivaroindianerna i Sydamerika, blev ordentligt uppmärksammad genom sin bok Par-delà nature et culture från 2005, där han visar att di­stinktionen mellan natur och kultur som vi i vår del av världen tenderar att ta för given och omotiverat ser som oproblematisk, inte är det. Linjer och gränser mellan natur och kultur ser olika ut på olika håll i världen. Descola använder här sitt ämne för att ruska om våra vanligaste ontologiska kategorier, för att visa hur det som vi gärna tar som naturligt, eller åtminstone självklart, sällan är det.

I sin senaste bok, Les formes du visible, fortsätter han att utforska hur vi kategoriserar vår omvärld. Boken har sitt ursprung i en serie föreläsningar som inleddes 2006, och som han höll vid Collège de France, denna ”exceptionella institution som låter en undervisa inte om det som man redan vet utan om det som man själv håller på att lära sig”.

I den nya boken skriver han att hos achuarerna har han ”förgäves letat efter något som kan liknas vid natur eller kultur, historia eller religion”. Deras värld ser annorlunda ut och nu analyserar Descola huvudsakligen hur omvärlden avbildas. I långa stycken kan boken tyckas vara ett stycke konsthistoria som sträcker sig från uråldriga grottmålningar och primitiv konst (uttrycket används flera gånger) till moderna västerländska non-figurativa målningar. Men det är ingen avhandling i estetik, utan snarare en bok i tillämpad kunskapsteori så som den har tagit sig uttryck i vad som med en västerländsk term kallas konst, vilket dock inte är ett globalt giltigt begrepp. Det som vi, eller i alla fall de flesta av oss, menar med ”konst” är en ganska sen uppfinning.

Förenklat skulle man kunna säga att Descola inte bara är intresserad av vad en bild föreställer, utan hur den föreställer och vilka ontologiska antaganden som ligger bakom olika sätt att skapa bilder; han frågar vad en bild kan göra mer än bara föreställa. Ämnet är inte nytt och Descola erkänner sin tacksamhetsskuld till närmast klassiska verk som David Freedbergs The Power of Images och Hans Beltings Bild und Kult, som har den signifikanta undertiteln Bildens historia före konstens tidsålder.

Descola tror sig kunna urskilja fyra olika strategier eller ontologier (uppenbarligen ett av hans favoritord) för att strukturera världen och dess beståndsdelar eller dess möblemang som han ibland skriver. Det är en uppdelning som han redan har använt i tidigare böcker. Föst kommer animismen, som tillskriver både djur och ting ett inre liv som liknar människans. Sedan kommer något som han kallar analogism, som betonar både fysiska och moraliska skillnader, diskontinuiteter, men som genom ett nätverk av korrespondenser vill överbrygga dessa skillnader och hitta strukturella likheter. Analogismens motsats är till viss del totemismen, som betonar både moralisk och materiell kontinuitet mellan människor och icke-människor. Till slut har vi att göra med naturalismen, som materiellt förbinder oss med resten av skapelsen men som moraliskt och kulturellt skiljer oss från den och gör oss unika. Så ungefär kan man på några få rader sammanfatta det som Descola ägnar flera hundra sidor för att beskriva.

I Les formes du visible får achuarens i Amazonas och folk på den nordamerikanska västkusten stå som typfall för animism. Analogism har Descola hittat hos ursprungsbefolkningen i Centralamerika. Totemism har sina idealtypiska former bland aboriginerna i Australien. Naturalismen till slut kommer klarast till uttryck i europeisk konst med början någon gång på 1300- eller 1400-talet.

Descola är mån om att påpeka att det inte råder några vattentäta skott mellan dessa sätt att ”möblera världen” och att de ofta rör sig mera om tendenser snarare än om renodlade världsåskådningar; inte sällan dyker det upp blandformer. Vid första anblicken kan väl allt detta låta som en variant av traditionell religionsfenomenologi. Men det är här som De­scola tar det steg som ger hans senaste bok dess stora originalitet och intresse. Så här skriver han: ”Om de sätt att beskriva vars existens jag har antagit verkligen har den strukturerande roll som jag tillskriver dem, om de är ursprungliga former att se på världen av mänskliga kollektiv, måste man i så fall kunna urskilja dem i de bilder som dessa kollektiv har skapat.”

Animismen har han upptäckt i masker men också i tatueringar där människan försöker att framställa sig som djur och på så sätt upphäva skillnaden mellan djur och människa. Han illustrerar inte bara med exotiska masker utan också med en modern skulptur av George Tataniq som illustrerar den inuitiska berättelsen om en kvinna som gifte sig med en räv. Spektakulära masker från kwakiutlindianerna visar former där en fisk, en fågel och människa blandas samman.

Totemen har intresserat västerländs­ka tänkare som Freud och Bergson. Det är inte så konstigt, menar Descola och fortsätter: ”För arvtagarna till en civilisation som, från Aristoteles till Linné, har haft för vana att klassificera organismer genom deras morfologiska likheter så utgör australiska klassifikationer som i samma totemkategori blandar människor, morötter, ödlor och papegojor en utsökt provokativ logisk skandal.” Alla dess organismer kallas här ”dröm­varelser” och, visar Descola, skildras på ett sofistikerat vis och med stort raffinemang i konstverk av samtida konstnärer. Dessa målningar kan numera beskådas på museer runt om i världen och reduceras då lätt till enbart estetiska objekt.

Analogismen förekommer i många former – i en dekorerad mexikansk skål där ett till synes abstrakt mönster vid närmare anblick visar sig vara en bild av kosmos. Denna världsbild bygger på analogier mellan det stora och det lilla. Den har fått några av sina tydligaste uttryck i gamla indiska texter som med minutiös noggrannhet beskriver hur både gudar och kosmos har sina motsvarigheter i människokroppen. En version av analogismen har Descola hittat i buddistiska mandala som leder den som mediterar mot Bud­dha, som är universums centrum och principen för all verklighet.

Efter ungefär 400 av mer än 700 ganska kompakta sidor når Descola fram till naturalismen, som är animismens motsatts. I den naturalistiska ontologin är det genom sitt intellekt, genom ett cartesianskt cogito, som människan skiljer sig från resten av skapelsen. Descola tycker sig finna tecken på detta cogito ett par hundra år före Descartes.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Man skulle kunna tro att Descola har disponerat sin bok på detta sätt för att ge intryck av att naturalismen är slutmålet, världen som den verkligen är och ser ut, till skillnad från primitiva fantasier. ”Mitt syfte är”, skriver han, ”det motsatta. Om jag gjort detta upplägg är det med förhoppningen att läsarna, som vid det här laget har lärt känna olika sätt att synlig­göra världens arkitektur, nu ska se på konstverk som de antagligen känner till med ögon som öppnats av kontakten med de verk som jag tidigare har undersökt.”

Något nytt möter oss här. Kanske för första gången avbildas det som konstnären råkar se, inte det som man bör se eller fruktar eller hoppas att se. Han exemplifierar med en fullkomligt banal lantlig scen, Octobre, från mitten av 1400-talet målad av Paul de Limbourg. Det är just denna banalitet, dess vardaglighet, som gör bilden revolutionerande.

En annan nyhet är realistiska porträtt av namngivna individer och det kanske för första gången i konsthistorien. Möjligen förekom sådana porträtt under antiken men i så fall var de sällsynta, och i de flesta fall idealiserade porträtt av de rika och mäktiga.

Allt detta är början av det som i konsthistorien vanligen kallas ”realism”. Det är en missvisande term. För det finns inget som garanterar att det som det mänskliga ögat uppfattar är mera verkligt än andra sätt att uppfatta världen, hävdar han.

Descola tar sin bildhistoria fram genom århundradena. Han hittar ofta, i alla fall för amatörer, överraskande likheter och paralleller. Han är en mästare på vad Susan Sontag en gång för länge sedan kallade ”radical juxtaposition” där jämförelser mellan objekt som vid förs­ta anblicken inte tycks ha något gemensamt kan vara klargörande. När han väl kommer fram till Jackson Pollock tar han upp hur Pollocks stora drip paintings kan påminna om konstverk skapade av india­ner i Mellanamerika (att Pollock var förtrogen med dessa kulturer är redan känt) och deras bilder av regndroppar som förbinder den lilla världen med den stora. Det placerar Pollocks verk i den analogistiska ontologin. Hur man ska avgöra om detta är sant eller inte vet jag inte, men det berikar förståelsen av några av förra seklets största konstverk.

Les formes du visible vimlar av sådana exempel som får en att se på det gamla invanda med nya ögon, och visar hur perspektiv som vi gärna tar som naturliga är konstnärliga konstruktioner. Det är kort sagt ett stycke sällsynt imponerande humanistisk forskning.