Det är drygt tjugo år sedan jag läste den australiske filosofen David Armstrongs A Materialist Theory of the Mind (1968). Boken är ett detaljerat försök att reducera allt vi upplever till en materialistisk grund, men känns mest som ett hopkok av Freud och Newton. Jag minns att jag baxnade över att filosofi som var så pass förlegad fortfarande kunde hamna på filosofikursers litteraturlistor, inte som filosofihistoria, utan som medvetandefilosofi. Var alltså detta analytisk filosofi? Det kändes ungefär som att se läkare söva patienter med eter.

Armstrongs medvetandefilosofi var den moderna eran i pendelns fulla utslag. Ytterst lovade hans ansats apparater som i framtiden kunde mäta och förutsäga tankar och känslor: science fiction maskerad som akademiska pretentioner. Det var de fantastiska drömmarna om märkliga maskiner som föl...