Naturen är vi
Det är drygt tjugo år sedan jag läste den australiske filosofen David Armstrongs A Materialist Theory of the Mind (1968). Boken är ett detaljerat försök att reducera allt vi upplever till en materialistisk grund, men känns mest som ett hopkok av Freud och Newton. Jag minns att jag baxnade över att filosofi som var så pass förlegad fortfarande kunde hamna på filosofikursers litteraturlistor, inte som filosofihistoria, utan som medvetandefilosofi. Var alltså detta analytisk filosofi? Det kändes ungefär som att se läkare söva patienter med eter.
Armstrongs medvetandefilosofi var den moderna eran i pendelns fulla utslag. Ytterst lovade hans ansats apparater som i framtiden kunde mäta och förutsäga tankar och känslor: science fiction maskerad som akademiska pretentioner. Det var de fantastiska drömmarna om märkliga maskiner som följde på genombrottet för gravitationsteorin på 1700-talet, fast nu var det millennieskifte och det handlade om medvetandet. Beam me up, Scotty!
Vad Armstrong oavsiktligt visade när han, på största allvar och med skärpa, formulerade en misslyckad materialistisk teori för medvetandet, var med andra ord att medvetandet skulle kräva en annan grundhypotes. Det sägs ofta att vi lär oss av misslyckanden. Det stämmer, men då krävs att det inte går åt skogen till följd av klantighet eller oskicklighet, utan på grund av att ansatserna i grund och botten är fel. Kan man inte hamna rätt trots uppfinningsrikedom och skicklighet, då har man lärt sig något. Armstrong hade fel, men han var en mycket kompetent filosof. När han hade misslyckats med sin materialistiska medvetandeteori fanns därför ny kunskap och skäl att gå vidare.
Så kan man också uppfatta kognitionsvetenskapens första decennier. I backspegeln är det lätt att skaka på huvudet åt de tidiga modellerna för hjärnan, där medvetandets funktioner i närmast konkret bemärkelse betraktades som mjukvara för hårdvaran: hjärnan, den organiska datorn.
Men det misslyckandet – och andra som följt – har inte bara gett upphov till en mängd fruktbara stickspår (en misslyckad modell kan fortfarande leda till tekniska innovationer och fruktbara idéer i andra, oväntade sammanhang), utan dessutom närmast tvingat fram ett av de mest dynamiska och intressanta forskningsområdena inom vetenskapen. Och ett av de mest respekterade kunskapscentren – också ur ett internationellt perspektiv – är avdelningen för kognitionsvetenskap vid Lunds universitet.
Som ofta inom nya forskningsområden är inlärningstakten och uppfinningsrikedomen för kognitionsvetenskapen svindlande. Ibland är det svårt att sortera och överblicka utvecklingen, men det innebär också att de möjligheter – teoretiska och tekniska – som anas är många och spännande. Tänkande robotar. Ny pedagogik. Syn åt blinda, hörsel åt döva. Bättre modeller för trafikplanering, pensionsplanering, bankaffärer, livsmedelsinköp och sjukvårdsadministration. Och även om återvändsgränder väntar också i framtiden tror jag att kognitionsvetenskapen nu har lämnat spädbarnsstadiet bakom sig och börjar påminna om hur den kommer att se ut som vuxen.
Det finns ytterligare en aspekt av kognitionsvetenskapen som jag vill betona. Om vi gör en mycket grov indelning av akademisk forskning finner vi att den – som sagt, mycket grov – kan sorteras dels i discipliner som studerar naturen och formulerar sig i matematikens språk, dels i discipliner som studerar människan och samhället, som formulerar sig mera litterärt.
Om vi kunde använda den apparat för att läsa tankar och känslor som Armstrong möjligen drömde om på 1960-talet, vågar jag slå vad om att vi skulle finna en ömsesidig brist på respekt och förståelse mellan dessa båda grupper. Naturvetarna ser bristande förutsägelseförmåga och vaga begrepp som genuina svagheter inom alla de discipliner som studerar och försöker förstå människan i hennes myllrande mångfald. Omvänt ser samhälls- och humanvetenskaperna fyrkantighet och brist på ödmjukhet som genuina svagheter hos de naturvetenskapliga disciplinerna – forskarna i vita rockar lider av provrörsfetischism.
Men vetenskapshistorien berättar en annan historia, om hur det djupt mänskliga drivit fram nya naturvetenskapliga paradigm, och hur de briljanta teorierna om naturen förändrat vår syn på oss själva, med själfyllda konsekvenser för konsten och filosofin. Ingenting som är riktigt intressant tål uppdelningen i människa och natur. Naturen är vi, och det säger jag utan att i det allra minsta vilja reducera det genuint mänskliga.
Kanske är kognitionsvetenskapen den disciplin som mest av alla löser upp den artificiella och intellektuellt destruktiva gränsen mellan människa och natur. Det är, påstår jag, mycket viktigt inte bara av teoretiska eller tekniska skäl, utan också nödvändigt för att vi ska förstå oss själva. Naturvetenskaperna handlar om människan, men inte människan som dator eller djur eller behållare för gener, utan om människan som människa. Detta bekräftas av kognitionsvetenskapen.
Det var på 1800-talet som termen ”science” etablerades, innan dess talade man om ”naturfilosofi”. Det var ett mycket mera träffande ord. Jag skulle önska att vi återvände till det förmoderna språkbruket. Jag misstänker att många kognitionsforskare instämmer.
I det här numret av Axess skriver professor Agneta Gulz om sin forskning kring inlärning och utvärdering av kunskap, och vikten av att dessa två uppgifter inte bygger på helt åtskilda föreställningar om pedagogikens mål och mening. Till det syftet studeras och utvecklas digitala lärspel, som kan användas också för att utvärdera undervisningen och elevernas utveckling.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Jag har dessutom pratat med professor Peter Gärdenfors, möjligen Sveriges internationellt mest uppmärksammade filosof, som mer än någon annan kan ta åt sig äran (vilket han inte gör) för att Sverige är en ledande nation inom kognitionsvetenskapen.
Tomas Persson, doktor i kognitionsvetenskap, skriver om det unikt mänskliga – eller, snarare, våra föreställningar om det unikt mänskliga – med utgångspunkt i sitt intresse för mänsklig evolution. Slutligen kommenterar ytterligare en handfull forskare vid Avdelningen för kognitionsforskning i Lund sitt arbete – och säger något om sina drömmar inför framtiden.
Det är humanistiskt och naturligt, exakt och flummigt, mätteknik och idékonst, allt i en salig blandning. Med andra ord, en ögonblicksbild av hur vetenskapen fungerar.
Redaktör på Timbro.