I en artikel, ”Sven Delblanc och frihetens katastrofer” (Axess nr 2 2112) gör Lars Lönnroth gällande att den glömska som Delblanc råkat ut för (redan det ett tveksamt påstående) skulle bero på att han skaffat sig ”mäktiga fiender som ännu har inflytande”. Och varför fick han då dessa mäktiga fiender? Jo, ”han hade börjat skriva polemik och satiriska artiklar i dagspressen”, heter det. Resonemanget är svårt att följa.

Delblanc började ju redan tidigt i sin karriär att delta i dagslägets kulturdebatt, än si och än så, och knappast efter några förutsägbara strategier. Att nu denna verksamhet skulle ha till följd att han nu, tjugu år efter sin död, skulle ha ”hamnat i bakvatten”, är överraskande. Och vilka är då de för...