Klockan är strax efter åtta på kvällen när vårt pyttelilla flygplan landar på den pyttelilla flygplatsen. Planet från Helsingfors kommer två gånger dagligen och utgör den enda regelbundna flygtrafiken i regionen. I samlad tropp lämnar vi planet, korsar den pyttelilla landningsbanan och går in i huvudbyggnaden för att hämta vårt bagage. Efter några minuter går det pyttelilla bagagebandet igång och skylten ovanför visar ”Helsinki”. Man frågar sig om det inte vore enklare att dela ut bagaget för hand. Vi är trots allt bara tjugo resenärer.

Jag sätter mig på bussen till orten, som vi kan kalla Finnby. Jag öppnar min laptop och läser återigen mejlet från Mikko, min kontakt vid Företaget. Han lät nästan desperat. ”Vi behöver dig här imorgon. Akutjouren fick förhinder. Jag fixar en flygbiljett med detsamma.” En sådan vädjan är svår att motstå – inte minst för en olegitimerad nolla med vikarieanställning i hemlandet. Pengarna är förstås också bra. 2 500 euro för fem dagar, inklusive bonus för kort varsel.

Min vän Mikko arbetar för ett finskt företag som hyr ut läkare till sjukhus och vårdcentraler med personalbrist. Jourkliniken i Finnby är ett sådant sjukhus. Bristen är så stor att man även tar emot olegitimerade läkare och till och med läkarstudenter. I orter som Finnby innebär detta att en svensk läkarstudent plötsligt kan tilldelas lika mycket ansvar (och tjäna lika mycket pengar) som en legitimerad finsk stafettläkare. Nöden har ingen lag, åtminstone inte i finska Norrland.

Ungefär en timme innan mitt pass börjar anländer jag till Företagets lägenhet. I farstun står ett par främmande skor. Kylen är full av McDonald’s-påsar av varierande bäst före-datum. Min rumskamrat har redan lagt beslag på 3:an, det enda rummet med fungerande belysning och en fullt utrustad säng. Det får bli 2:an den här gången; utan möbler och med madrass på golvet. Företagets lägenhet har ingen tv eller internet och ligger i ett slumkvarter. Efter att läkarna tagit ut sina arvoden finns det ingen marginal för lyx.

I nattmörkret ger jag mig ut på byns största gata, som leder mot kliniken. Jag passerar parkeringsplatsen framför snabbköpet, där ett trettiotal unga män kör runt i cirklar; kvällsnöjet för dem som inte är gamla nog att få dricka på den irländska puben. Jag stiger in på klinikens mottagning och hälsar glatt på sköterskorna i receptionen, som hälsar tillbaka. Allt verkar lugnt, åtminstone på akuten. Akutmottagningen är, paradoxalt nog, lugnast att jobba på. Betydligt tuffare är den fruktade jouren. Patienterna på jourmottagningen är förvisso inte så värst sjuka, men de är många; så många att ingen normal människa orkar jobba där mer än ett par veckor i sträck. Det är därför min arbetsgivare behövs, för att hitta folk som vill ta de tunga passen. Det enda Företaget kräver i utbyte av ortens skattebetalare är ynka 1,4 miljoner euro per år.

Jag sjunker ner i min skrivbordsstol på läkarexpeditionen och loggar in i journalsystemet. Efter ett halvdussin vändor i Finnby känner jag mig riktigt hemma. Den här gången blir dock den sista. Jag kommer att sakna dem. Äventyret. Ansvaret. Det höga tempot. Jag häller upp en kopp kaffe och tänker tillbaka på min kaotiska första vecka vid jourmottagningen i Finnby.

Det första jag minns från den där måndagsmorgonen år 2010 var att väntrummet var fullt av folk. Det andra är att journalsystemet var på finska. I en dryg kvart väntade jag på att min handledare skulle dyka upp och visa mig hur allt fungerade. Men ingen kom. Efter ytterligare några minuter steg en sjuksköterska in på mitt kontor.

”Patienterna börjar bli otåliga”, sade hon irriterat. Jag insåg plötsligt att patienterna i väntrummet var mina egna. Jag pekade på datorn och medgav skamset att jag inte förstår finska. Sköterskan suckade och gick ut. Efter ytterligare några minuter kom hon tillbaka tillsammans med chefsläkaren, den lakoniske Dr. Seppä. Med en suck slog han sig ned bredvid mig och pekade på datorskärmen. ”Här trycker du för att öppna en ny journal”, sade Dr. Seppä och pekade på en knapp med texten Uusi Kertomus. ”Och schemat hittar du under Ajanvaraus.” Efter ytterligare ett par instruktioner reste sig chefsläkaren från sin stol. ”Men nu måste du skynda på”, mumlade han och gick ut.

Jag tittade på klockan. Den var nio. Jag låg redan en timme efter schemat. Jag klickade på Ajanvaraus och fick fram en lista med namn. På raden högst upp stod Aapo Haapakoski. Jag drog på mig en vit rock och kallade in herr Haapakoski; en något kutryggig man i sextioårsåldern. Jag frågade honom hur han mådde. Han log ett tandlöst leende och viftade med pekfingret.

”Suomalainen”, sade han. ”Ingen svenska?” sade jag vädjande. Mannen skakade bestämt på huvudet.

”English?” föreslog jag. Herr Haapakoski brast ut i skratt. Det var lönlöst. Jag ursäktade mig och gick ut till receptionen, där samtliga sköterskor satt i telefon. I luckan stod två barnfamiljer och väntade otåligt.

”Min patient talar bara finska”, sade jag en smula förläget. ”Vi är upptagna”, sade en av sköterskorna. ”Du får försöka själv tills någon får en stund över.” Jag tittade ut i väntrummet. Patienterna tycktes bara bli fler, och argare. Jag gick tillbaka till mitt kontor och öppnade herr Haapakoskis gamla journaler. De var alla skrivna på finska. Jag vände mig åter mot herr Haapakoski. Han log igen, pekade på sitt bröst och sade: ”Ajajaj.” Klockan var nu kvart över nio.

Vid klockan fyra på eftermiddagen blev jag avbytt av en finsk kollega. Jag låg vid det här laget fem timmar efter schemat; min sista patient hade bokat tid klockan elva. Jag hade inte ätit någon lunch, och bara lämnat rummet en gång, för att gå på toaletten. För att ens kunna navigera i journalsystemet hade jag fått ta hjälp av mina patienter (”Var finns knappen för att skriva recept? Ligger den under Työterveyslaskutus tror du?”). Ett trettiotal patienter var ännu opåtittade av läkare. Väntrummet var smockfullt och stämningen hätsk. Jag samlade ihop mina saker och smög ut från mottagningen, förbi sköterskeexpeditionen. De verkade glada över att se mig gå, men ingen log.

Jag handlade en påse fryst Chicken Tikka Masala i snabbköpet och gick slokörad tillbaka till lägenheten. Där väntade min nye rumskamrat Mats, en fryntlig fyrtioåring från Mellansverige. Mats hade jobbat länge för Företaget och hade sin mottagning i grannbyn. När jag berättade för honom om min katastrofala första arbetsdag så ryckte han på axlarna. ”Äsch, så där är det för alla i början”, sade han med ett leende. ”Du vänjer dig snart.” Jag kände mig plötslig bättre till mods, och började steka upp min indiska kyckling. Mats satt vid köksbordet, där han konsumerade en stor franskbrödlimpa. Vi talade om ditt och datt. Det framgick snart att Mats var mycket förtjust i gruppsex.

”Du vet inte vad du missar”, skrockade han och bredde ett tjockt lager smör på sitt franska bröd. ”Visst, tjejerna är inte alltid så snygga, men det kommer man över. Det är känslan det handlar om.” Mats hade sysslat med swinging och orgier sedan han fyllt trettio och hade inte ångrat det en sekund. Vid det här laget mindes han knappt hur det kändes att bara ligga med en person. För en kort stund lyckades jag byta ämne och tala om fotboll, men Mats envisades. ”Jag kan introducera dig om du vill”, sade han. ”Du skulle säkert bli riktigt poppis. Det hjälper förstås också om man har en riktigt stor …”

Jag började inse varför Mats jobbade för Företaget. Arbetet som stafettläkare lockar framför allt tre typer av personer: de som behöver pengar, de som gillar utmaningar och de som, av olika skäl, inte fungerar på en vanlig arbetsplats. Själv tillhör jag den första kategorin, Mats tillhör den tredje. Hur många svenska arbetsgivare skulle stå ut med Mats och hans gruppsexsnack? Denna första kväll i Finland övervägde jag att ta in på hotell men lade snart ner projektet. Min dörr gick åtminstone att låsa.

Min andra dag på mottagningen gick inte mycket bättre. Mina första tre patienter var alla finsktalande, vilket innebar att en sköterska var tvungen att tolka. Efter hand fick jag känslan av att vissa av finnarna förstod mer svenska än de gav sken av. Detta gällde särskilt de äldre patienterna, som ibland besvarade mina frågor på finska innan sköterskan ens hunnit tolka. Jag påmindes om en scen i Woody Allens Bananas, där Allens tolk översätter mellan engelska och engelska med spansk brytning. Tolksamtalen urartade ofta till tidsödande spektakel, men finnarna gav sig inte. Ska man inte ens få tala sitt eget språk när man går till läkaren i sitt eget land?

Omkring lunchtid blev jag uppringd av Dr. Hedlund, som arbetade för Företaget. Det hade inkommit klagomål från kliniken. På måndagen tog jag bara emot tolv patienter, vilket var på tok för lite. Jag berättade om det finska journalsystemet och de evinnerliga tolksamtalen. Dr. Hedlund var förstående men påpekade samtidigt att kunden har rätt att förvänta sig ett rimligt produktionsflöde från Företaget. Vi kom överens om att talas vid igen mot slutet av veckan; förhoppningsvis hade jag vid det laget lyckats öka takten.

Onsdagen började något bättre. Jag hade nu fått någorlunda kläm på vad de finska krumelurerna i journalsystemet stod för. Gamla journaler hade jag lärt mig mata in i Google Translate. Översättningen är inte alltid den bästa (”Jordbruk från patientens grotta uppvisar blandade grönsaker”), men andemeningen framgår oftast. Vid ett tillfälle, när väntrummet otroligt nog stod tomt, fick jag tid över att titta igenom mina gamla anteckningar och röntgensvar. Jag läste om Arto, en ung man jag träffat på måndagen. Han hade på fyllan slagit till en lyktstolpe och kommit in med en ömmande vänsterhand. Efter att ha kastat ett snabbt öga på röntgenbilden hade jag skickat hem Arto från mottagningen (att vänta på remissvar från röntgenläkaren är ofta lönlöst). Det visade sig nu att min patient i själva verket hade haft en liten fraktur. När jag tittade på röntgenbilden igen så såg jag att lillfingrets knoge mycket riktigt var något ihoppressad och en smula inåtlutande. Jag tog mig för pannan och insåg att allt var över. När som helst så skulle Dr. Seppä komma stormande in och ge mig en rejäl utskällning, följd av en föreläsning om patientsäkerhet. Dr. Hedlund från Företaget skulle ge mig sparken och Mikko skulle mejla en flygbiljett till Stockholm med avgångstid genast. Några veckor senare skulle jag få ett brunt kuvert från Finlands motsvarighet till Ansvarsnämnden.

Väl medveten om min annalkande, professionella undergång släppte jag in min nästa patient. Jag kunde lika gärna fortsätta jobba tills beskedet kom. Vid onsdagens slut hade jag tagit emot sjutton patienter. Under torsdagen tog jag nitton, och på fredagen tjugotvå. Min mejlkorg var fortfarande tom. Den unge Arto fick sin vänsterhand omplåstrad av en sköterska. Dr. Seppä nickade artigt till mig i lunchrummet och Dr. Hedlund hörde aldrig av sig igen. Jag började nu inse hur en nordfinsk jourläkarmottagning skiljer sig från ett svenskt storsjukhus. Allt det där som man lär sig på läkarprogrammet om avstämning av läkemedelslistor, råd om rökning och livsstil, fullständiga kliniska undersökningar och genomgång av gamla journaler, betraktas här som finlir. Ingen förväntar sig några mirakel av en läkarstudent. Huvudsaken är att kugghjulen snurrar – att patienterna betas av i rask takt. Allt som har en puls och ett blodtryck kan skickas hem eller vänta till morgondagen.

Efter de första dagarnas fadäser kom jag sakta men säkert in i rutinerna och nådde snart en nivå på omkring tjugofem patienter per arbetspass, vilket ungefär motsvarar genomsnittet. Knepet är att undvika onödig tidsspillan. Om patienten har ett finskklingande namn och är över sextio år gammal så kallar jag in en ”tolk” med detsamma. Upptagande av anamnes och kroppsundersökning kan ofta utföras samtidigt. Blodprover och röntgenbilder ordinerar jag bara när de verkligen behövs. Hellre än att lägga in patienten ber jag honom eller henne att återkomma imorgon. Sängplatserna är få och resurserna blygsamma. Under sådana omständigheter lär man sig snabbt att prioritera och lita på sin egen förmåga att bedöma patientens allmäntillstånd. Men för en student eller nyutexaminerad läkare kan det i början kännas som att famla i blindo uppe på ett finskt fjäll – utan livlina.

Jag väcks abrupt ur min nostalgiska dvala av en sköterska. Kvällens första kund har anlänt, meddelar hon. Från akutrummet hörs skrik och larm. Jag drar på mig min rock och kilar ut i korridoren. Det rör sig om en äldre finsk herre som halkat i bastun och skurit upp skalpen på en flaska sprit. När jag träffar patienten är han arg och oregerlig. Från ett tre centimeters sår mitt över hjässan rinner en liten strimma blod. Jag tvättar området noggrant, bedövar med Xylocain och sätter mig för att sy. Mannen viftar med armarna och skriker hejvilt på finska. Vissa av orden känner jag igen; ”ruotsalainen” betyder ”svensk” och ”perkele” betyder ”jävla”. På sätt och vis förstår jag hans svenskhat. Många finnar i Finnby känner sig som andra klassens medborgare. Bygdens ledande företagare och politiker är mestadels svenskar. Finnarna bor icke sällan i de sämre kvarteren, som härjas av alkoholism och sociala problem. De bråkiga, berusade män som kommer in till akuten mitt i natten är i princip alltid finsktalande. Som läkare i norra Finland får man sina fördomar bekräftade både dag och natt. I Finnby har det funnits svenskar och finnar i hundratals år, men i praktiken lever de helt skilda liv. Svenskarna är lite finare, lite rikare, lite bättre helt enkelt. Och nu har de till och med börjat ta hit sina egna läkare.

Det räcker med fem stygn. Min patient är nu lite lugnare. Jag ger lite allmänna råd och ber sköterskan sätta på ett bandage. Sedan kommer den eviga frågan: När kan han börja basta igen? Jag drar till med tio dagar och går tillbaka till mitt rum. Resten av natten förlöper utan dramatik. Yrvaken återvänder jag till lägenheten och träffar där Amir, en ung läkare från södra Sverige. Amir tillhör den där andra kategorin av stafettläkare: de som älskar utmaningar. Han utstrålar en energi och arbetsiver som man nästan bara ser hos invandrare. En vanlig vecka i Finnby jobbar Amir ungefär hundra timmar. Hans rekord är sextio timmar i sträck utan sömn. Att han orkar är ett mysterium. Amir är ingen atlet, men han har något strömlinjeformat över sig. Han hälsar glatt och återberättar en historia han precis hört från en finsk kollega som arbetar ännu längre norrut.

En ung patient kom in mitt i natten med en huvudskada. En akut skiktröntgen av skallen visade ett s k epiduralhematom – en fruktad blödning som i svåra fall kan pressa ihop hjärnan och leda till döden. Närmaste neurokirurgiska klinik låg femtio mil söderut och patienten blev hastigt sämre. Akutjouren beslöt sig för att väcka en lokal snickare och bad honom komma in genast med sin borrmaskin. Med snickarens benägna hjälp borrade jourläkarna sedan ett hål i den skadades bedövade huvud. Blodet sprutade överallt, men operationen lyckades och patienten blev omedelbart bättre.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

”Fatta vad coolt!” säger Amir med pojkaktig förtjusning. ”Att vara i en sådan situation, att fatta ett sådant beslut!” Nästa år ska Amir åka till USA för att påbörja sin utbildning till kirurg. Det svenska systemet är på tok för mesigt för honom. ”Ska man bli riktigt grym som kirurg så måste man jobba jämt”, menar han: ”Inga kompromisser.” Kanske har Amir rätt. Hur som helst är jag glad att jag själv slipper bli kirurg, och hoppas att jag kan ta mig igenom min sista vecka i Finland utan att behöva borra hål i någons huvud.

Under de följande tre dagarna jobbar jag mest vid jourmottagningen. Allt är som vanligt: öroninflammationer, metallflisor i ögat, gamla människor som inte klarar hemsituationen. På patientlistan noterar jag en stadigt växande andel utländska namn. Detta har sin förklaring: sedan 90-talet har Finnby tagit emot en strid ström av flyktingar från Somalia och Afghanistan. För att få en känsla för vad lokalbefolkningen tycker om detta behöver man bara sticka ut huvudet i väntrummet.

Finnar och svenskar som tidigare skulle ha blängt på varandra, blänger nu båda på kvinnan i det svarta skynket och hennes tre små barn. Hos läkaren är nykomlingarna alltid vänliga och tacksamma för den vård som erbjuds. De har tusen frågor men talar tungomål jag ibland inte ens hört talas om. Tolkning får ofta ske via telefon och konsultationerna drar ut på tiden, vilket förstås gör urinvånarna ännu ilsknare. ”Ingen av dem jobbar”, muttrar Pekka, en av de få finska läkare som jobbar för Företaget. ”De bara sitter i sina lägenheter och tar emot bidrag, hela bunten.” Pekka bor inte i Finnby men har med tiden börjat dela bybornas frustration. Nykomlingarna lever verkligen helt åtskilda från lokalbefolkningen. Deras barn har problem i skolan, och få av dem jobbar. Man kan dock fråga sig vad de skulle kunna jobba med. Regionen sprudlar inte precis av innovation och entreprenörsanda. I princip alla byns kvinnor arbetar inom offentlig sektor och männen på någon av det halvdussin fabriker som fortfarande finns kvar. För den som vill bygga ett nytt, mångkulturellt Finland kan man knappast tänka sig en sämre utgångspunkt än samhällen som Finnby, där två folkgrupper sedan länge lever i språkförbistring och missämja.

Efter att ha sagt adjö till veckans sista patient vågar jag mig på en expedition till byns medelpunkt – den irländska puben. Jag beställer en stor skål revbensspjäll och loggar in på pubens trådlösa nätverk. Min ljusblåa laptop och min förkärlek för paraplydrinkar avslöjar genast för byborna vad jag är: en ung, svensk yuppie. Efter en tredje Sex on the Beach blir jag en smula varm i kläderna, och tar trappan ner till dansgolvet i källaren. En cynisk sköterska på akuten beskrev en gång Finnbys uteliv som ”ett gäng vita småflickor som dansar i en liten ring, omgivna av svarta pojkar”. Det är förstås en grov överdrift, men jag förstår vad hon menar. I baren står de finska pojkarna och dricker brännvin och öl. Då och då kastar någon en ilsken blick mot dansgolvet. Man kan se vad de tänker: ”De tar våra tjejer.” Det hela påminner en smula om skoldansen i West Side Story, men här är det bara det ena gänget som dansar. Jag halsar min sista paraplydrink och börjar traska hem till lägenheten. Flyget till Helsingfors avgår redan vid fem på morgonen.

På väg hem från puben passerar jag ett par gamla affischer från presidentvalet 2012. Bredvid varje kandidats ansikte kan man läsa en valslogan, både på finska och svenska. Sannfinländarna utgör ett undantag, deras slogan står bara på finska. Som en argsint pitbullterrier tittar partiledaren Timo Soini ner på mig från sin affisch. Hans budskap till Finnbys befolkning lyder såhär: Yhteistyössä sinun kanssasi. Det är allt. Om du inte fattar så vet du vart du kan dra, ser Soini ut att vilja tillägga.

Föga oväntat försover jag mig nästa morgon, och får beställa en taxi till flygplatsen. Min chaufför är en pratglad svensk vid namn Sven. Sven har bott i Finnby i hela sitt liv. När jag delger honom mina intryck av traktens befolkning nickar han igenkännande. Finnarna har alltid släpat efter svenskarna. Ingen vet riktigt varför, men det är så det är. Liksom många andra bybor gick Sven över till Sannfinländarna i senaste valet. Partiets svenskfientliga retorik verkar inte störa honom. ”Äsch, det där är bara snack”, säger han med en avvisande gest. Alla vet vad det egentligen handlar om… ”Den här bygden har nog med problem”, fortsätter Sven. ”Vi kan inte ta hand om alla världens fattiga.”

Jag tar farväl av Sven och hoppar på det pyttelilla flygplanet för att påbörja min sista resa från Finnby, via Helsingfors till Stockholm. Kanske är det lika bra det. Jag läser i lokaltidningen att byns politiker har börjat tröttna på Företaget. De vill försöka bemanna jouren och akuten med läkare från orten. Av artikeln framgår det inte om det är de höga kostnaderna eller de evinnerliga svenskarna som börjat gå byborna på nerverna. Hur det än förhåller sig har Timo Soini anledning att vara nöjd.