De finns i tiotusental på KB och andra forskningsbibliotek, samlade sedan pliktexemplaren infördes 1661. Alla tryckerier skickade inte in allt och en del har förkommit. Men kvar finns ändå drösvis med program, skillingtryck och hyllningsskrifter, de flesta på svenska, därnäst latin, men också tyska, grekiska, franska, hebreiska och ett antal andra språk – finska under 1700-talet, några med runskrift. När Lars Banck från Norrköping blev professor i juridik i Franeker i Nederländerna 1647 firades han på elva olika språk – dock inte holländska.

Sagt och gjort. Några latinister och litteraturvetare i Lund samlade 2017 kolleger från Sverige, Danmark, Island, Estland, Finland och Tyskland till ett symposium om tillfällesdiktning 1500–1800. Deras föredrag har nu bearbetats till Att dikta för livet, döden och evigheten, en väldig volym på 832 sidor, men ändå behändigt avpassad för att avnjutas och begrundas något eller ett par bidrag i taget.

”Uppsalaprofessorn Lars Wallius rasade 1633 mot studenternas oskick”

Trots mängden bevarade tryck är det ändå några namn som återkommer. Flera av litteraturhistoriens gängse stora finns med – Sophia Elisabet Brenner allra oftast, därnäst Olof von Dalin, men också Stiernhielm och den bortglömde Johan Runius. Men ibland blir porträtten av mer tillfälliga versmakare väl så intressanta – ”then för sin ogemena Lärdom och Dygd widtberömda Lycka Sophia Friis”, en bildad danska som hade flyttat till Skåne, tecknas vackert av Fredrik Tersmeden.

Verserna hade olika syften. En hel del skulle försörja sina upphovsmän – Uppsalaprofessorn Lars Wallius rasade 1633 mot studenternas oskick att dedicera sina alster till olika potentater, som förutsattes betala för uppmärksamheten. Wallius­ hade fått fem samlingar med sorgedikter när hans första fru dog 1628 och två samlingar bröllopsdikter när han gifte om sig tre år senare, så man kan förstå ilskan. Men han fick svar på tal av dalastudenten Petrus Olai, som försvarade sig med att han ändå ville tacka dem som hade hjälpt honom.

I samlingarna kan man ana tidsandan. Flera bidrag sysslar med Karl XII. Mycket är fjäsk, ibland för att uppnå olika förmåner, men ju längre tiden går, desto mer färgas också hyllningarna av nöden i landet. Anna Folkern, ”en Dal-kulla i Norden”, hoppas 1714 att kungen snart ska komma tillbaka från sin exil i det turkiska väldet – för att göra slut på kriget: ”Kom snart med Freden hem/du hullda Landsens Fader/Så får tå hwar en boo i sina hyddor glader.” Men det skulle ta sju år till och skottet vid Fredrikshald innan det äntligen var slut.

En hel del är till för att roa och glädjas. Många framfördes till musik – bara några få är försedda med noter, men det berodde på tryckeriernas brist på typer. Men Maria Schildt har gått igenom hovkapellmästarnas notsamling, och kan visa att många verser fick ackompanjemang, och att det ibland var omvänt – musikerna skrev texter till melodier som de hade lånat av kompositören Jean-Baptiste Lully och andra utländska storheter.

För den som tror sig leva i den mest frigjorda av alla tider finns det också upptäckter att göra. Kristiina Savin återger ”Sagan om Pitten eller täcka könets inlaga till Fru Venus”, skriven sedan nyheten kommit att William Pitt d.y. avgått som premiärminister 1761: ”Om han ej till tienst förmås/ Lär wist werlden snart förgås./ Säg åt pilten som har bågan/ att hos Pitten tända lågan./ Som dess Hufwud reser opp,/ Sätter saken i sitt lopp.” Stiernhielm var inte sämre, berättar Daniel Möller i sitt bidrag om ”Erotisk och skabrös tillfällesdiktning”. När den pyreneiska freden bekräftades med giftermålet mellan Ludvig XIV och den spansk-­österrikiska prinsessan Maria Teresia 1660 skrev han: ”Kungens basse [penis] bör wi prisa/ Som oss brachte frid och lisa,/ Drottningens mus bör wi och ähra,/ Som oss brachte freden kiära/ Wore kungar utan ballar [testiklar]/ Skötes än af wåra wallar.”

Vart och vartannat bidrag skissar fler frågor att ställa till de tillfälliga rimmen. Ändå rymmer volymen redan nu mycket för andra humanister att ta till sig. Och att borra vidare i på egen hand. Östen Hedin beskriver i sitt bidrag Kungliga bibliotekets samlingar, från Johannes Bureus och Olof von Dalin till Carl Snoilsky och Erik Axel Karlfeldt. Sämre sällskap kan man ha.