Skulle man antyda att Sverige trots allt har sin egen kultur, det vill säga sina egna värderingar, praktiker och institutioner, bemöts man ofta med kylig tystnad, om inte med förskräckt panik: Är människan en nationalist? Essentialist? Sverigevän? Sverigedemokrat? Rasist? För det vet väl alla att det finaste som finns är att vara osvensk. Och allra helst en postnationell kosmopolit som lämnat det unkna, nationella förflutna bakom sig.

Jag raljerar. Men som Dan Korn visar i sin nya bok med den fyndiga titeln Kalle Anka på kräftskiva. Berättelser från landet utan kultur har förnekandet av svensk kultur kommit att bli en officiell dogm. Detta har paradoxalt gått hand i hand med anammandet av mångkulturalismen. Det vill säga: det finns andra kulturer och dessa ska respekteras. Däremot är det mer tvivelaktigt om det verkligen finns...