Det svenska 2010-talet kommer sannolikt att vara ett intressant decennium att studera för framtida hi­storiker. Intrycket, när vi nyligen har lämnat decenniet bakom oss är att kompassnålen snurrade okontrollerat. Att gå tillbaka och läsa samhällsdebatten från dess inledning och ställa den mot hur den såg ut vid dess slut kan lätt leda till en viss schizofren upplevelse. Känslan är förvisso inte begränsad till Sverige. 2010 var Donald Trump känd som programledare för The Apprentice och storvulen fastighetsmagnat; brexit var en kampanj som några få i politikens ytterkanter drev; kriget i Syrien inleddes först året efter; Krim var fortfarande en del av Ukraina och demokratiseringen av Kina någonting som flera seriösa kommentatorer menade låg i korten. Med detta vill jag inte hävda att utvecklingen enbart är dyster, snarare att den kan vara mycket svår att förutse.

Vad som fått min egen kompassnål att snurra är att även, den vanligtvis mer stabila, utvecklingen i ett land som Sverige varit så svår att förutse. 2011 återvände jag till Sverige efter att ha tillbringat ett antal år först i Vancouver och därefter i Amsterdam. Jag kan fortfarande komma ihåg hur gatubilden förändrats under de år jag varit borta, plötsligt satt tiggare i vart och vartannat gathörn. Scener som aldrig förekommit under vare sig min barndom eller senare blev allt vanligare. När jag något år senare flyttade till Malmö gick jag ofta förbi det så kallade Sorgenfrilägret som på kort tid växt fram på en ödetomt och kommit att utgöra Sveriges kanske tydligaste exempel på en slumbebyggelse vi inte haft på hundra år. Att promenera förbi Sorgenfrilägret var som att förflyttas till en annan tid beskriven av Lubbe Nordström i Lort-Sverige eller i Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton. Så här i efterhand är det mest förvånande hur det offentliga Sverige reagerade, eller snarare inte reagerade. Exemplet med tiggeriet är, just det, ett exempel. Samtidigt var det en fingervisning om att någonting hade eller höll på att förändras. Sannolikt hade förändringen varit på väg en längre tid, men utan att vara uppenbar annat än om man lyssnade mycket noggrant och klarade av att läsa mellan raderna.

Om jag skulle försöka att identifiera ett antal, med varandra besläktade, överideologier under 2010-talet är det i normen som begrepp och praktik. Idén om normalitet som någonting i sig negativt är förvisso inte ny. Det skulle vara möjligt att genealogiskt leda i bevis att kritiken av normaliteten har präglat samhället de senaste fem decennierna. I vissa avseenden har kritiken varit positiv eftersom den har lett till att grupper som tidigare marginaliserades och i vissa fall kriminaliserades nu fått samma rättigheter som de som utgör normen. Det mest uppenbara exemplet är homosexuella, sjukdomsklassificeringen för homosexualitet togs bort 1979. Samtidigt är det givetvis så att ett samhälle utan normer riskerar att bli fruktansvärt, inte minst eftersom det ofta är de outtalade regler som normerna utgör som bidrar till att skapa en viss förutsägbarhet och stabilitet. Det handlar inte nödvändigtvis om att normer ska förstås som ordnade enligt en värdeskala med goda och dåliga normer. Normer, liksom andra sociala och kulturella fenomen, varierar och förändras över tid och rum. Ett delat normsystem utgör inte bara grunden för ett stabilt samhälle, det är dessutom enbart i relation till en fastlagd norm som dynamiska eller kreativa normöverträdelser kan förekomma; utan lag inget brott.

Den franske sociologen Émile Durkheim anlägger i sin klassiska studie över självmordet som socialt fenomen, Le Suicide (1897), ett perspektiv på frågan om normens betydelse för en fungerande relation mellan samhälle och individ som alltför sällan uppmärksammas i offentligheten. Durkheim menade att självmordets orsaker stod att finna i normernas relation till ett antal sociala fenomen och inte, som det var vanligt att hävda, i olika mentala rubbningar hos individen. Det intressanta med Durkheims studie är inte självmordet i sig utan hur han förklarar dels normens frånsida, som han benämner som det anomiska tillståndet, dels hur han förklarar hur normer formeras olika i traditionella samhällen och i moderna och differentierade samhällen. Ett välfungerande normsystem utgör, menade han, grunden för ett välfungerande samhälle. Normerna fungerar som referenspunkter i specifika situationer och utgör en stabiliserande faktor i och med att de skapar en möjlighet att avgöra vilka beteenden som anses som dygdiga och vilka som anses vara lastbara. Normerna fungerar som en gränsdragning mellan normaliteten och det avvikande. Självfallet kan detta innebära att en specifik norm är förtryckande och orättfärdig betraktad i relation till värden som anses centrala i till exempel en liberal demokrati.

De traditionella samhällena präglas av en uppsättning gemensamma värderingar, framförallt grundade i en religiös moral, medan de moderna samhällena präglas av större utrymme för individen att formulera sina egna värderingar och välja sitt liv. Det är just i den gränslöshet som kan uppstå i det moderna samhället som anomie som mest riskerar att uppstå. Anomie beskriver inte normlöshet så mycket som gränslöshet och en frihet från det kollektiva tryck som existerar i det traditionella samhället. Individens nyvunna frihet riskerar att leda till en situation i vilken hon inte längre befinner sig i fas med normer och värderingar. En besläktad teori utvecklades av en av Chicagoskolans främs­ta medlemmar, sociologen Robert E Park, som menade att migration från en kultur till en annan skapar vad han benämnde som ”marginal man”. Den marginaliserade människan var, enligt Park, någon som befann sig mellan två inte enbart olika kulturer, utan antagonistiska kulturer. För Park, liksom i flera av Chicagoskolans centrala monografier, framstår denna individ som en produkt av den migration som ägt rum från dels Europa, dels den amerikanska Södern. Innan hon är integrerad i den nya kulturens normsystem löper hon risken att drabbas av anomie.

Durkheim skriver i en tid av snabba och ständigt skiftande sociala förändringar – industrialisering, sekularisering, urbanisering – och försöker fånga vad som förskjutits i relationen mellan individ och kollektiv. Att den generation samhällsteoretiker han tillhörde kom att formulera teorier om skiftet mellan det traditionella och det moderna är knappast förvånande. Det var någonting de alla genomlevde och år för år kunde iaktta. Det är i ljuset av den volatilitet som präglade det sena 1800-talet inte underligt att de ställde frågan ”Hur är samhället möjligt?” för att citera en av Durkheims samtida, den tyske sociologen och filosofen Georg Simmel. I dagens Sverige ställs sällan den frågan. En tänkbar förklaring kan vara, tror jag, att samhällets stabilitet tas för givet. ”Som igår och idag så även imorgon”, skulle kunna vara ett slags sekulär trossats för en, för det mesta liknöjd, svensk medelklass.

Mina återkommande promenader förbi Sorgenfrilägret med de så kallade EU-migranterna, mestadels romer från länder som Rumänien och Bulgarien, fick mig att på allvar börja fundera över vilket land Sverige under 2010-talet var på väg att förvandlas till. Det gick inte att undgå att känna medlidande och empati för de människor som vintertid, i den många gånger bistra skånska vintern, sov i ouppvärmda bilar och under presenningar. Samtidigt var det lika svårt att inte fundera över hur det kunde vara möjligt att staten, eller i det här fallet Malmö kommun, lät det fortgå utan att reagera. I likhet med de flesta svenskar har min ­tilltro till staten varit orimligt stor. Föreställningen att jag växt upp i ett av världens mest välordnade länder är, på gott och ont, fortfarande en barnatro som är svår att överge. Att staten vill dig väl är långt ifrån alltid en god utgångspunkt, men likväl har vi så länge marinerats i den övertygelsen att ideologin förvandlats till det vatten vi likt fiskar simmar i. Redan i mina första möten med männi­skor formade i andra kulturer insåg jag hur lydig jag var. ”Nej, jag kan inte bada än. Jag måste vänta minst en timme efter att ha ätit.”

Nära sammankopplad med normen och normformationen är traditionen; normer kräver kontinuitet för att fungera och upprätthållas. På samma sätt fungerar traditionen som en stabiliserande faktor även i perioder av stor instabilitet och snabba förändringar, vad vi kan beteckna som makrotraditioner och mikrotraditioner. Mikrotraditioner skulle kunna vara hur en viss familj alltid firar olika högtider och makrotraditioner att samma högtider är markerade i kalendern. Helt centralt för att samhällen ska kunna reproducera sig själva är både normerna och traditionen, men utan välfungerande institutioner skulle den stabilitet, materiell liksom idémässig, som krävs inte kunna upprätthållas. Det är också varje sann kulturrevolutionär väl medveten om: angrip institutionerna om du vill omforma ett samhälle. Nu tror jag förvisso inte att den förre kulturministern Alice­ Bah Kuhnke var tillräckligt insatt för att riktigt förstå innebörden av det broderi med texten ”Visst behöver vi en kulturrevolution nu” som hängde i hennes tjänsterum på departementet. Men okunnighet har å andra sidan aldrig varit en ursäkt för anstötligt beteende.

En fråga som jag började formulera någon gång under 2010-talets första år var huruvida de svenska institutionerna, länge garanten för samhällelig stabilitet, alltmer kommit att kännetecknas av institutionell anomie. Institutioner är förvisso inte individer och kan således inte forma sociala relationer till andra individer, men de präglas liksom individer av olika normsystem. Under det svenska 2010-talet tycktes exemplen på hur företrädare för svenska institutioner, inte minst för en rad myndigheter, blivit alltmer frikopplade från de normsystem som tidigare utgjort en grund för institutionerna ifråga. Vissa yttranden från de främsta företrädarna för olika institutioner har nästintill antagit formen av memes: ”Låt Anders vara Anders” (Migrationsverkets tidigare Generaldirektör, Anders Danielsson, under flyktingvågen 2015); ”Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen växt upp under? Vad är det för trauma han bär med sig?” (tidigare rikspolischef Dan Eliasson i teve efter att en kvinna mördats av en asylsökare på ett asylboende, han uttalade sig om mördaren). Exemplen på vad som bäst kan beskrivas som en ny form av gränslöshet och omdömeslöshet skulle kunna mångfaldigas många gånger om. Samtidigt äger inga normförskjutningar eller normupplösningar rum över en natt.

I en bok som nästa år fyller femtio år diskuterar Uppsala universitets tidigare rektor, professor emeritus Stig Strömholm, det svenska ämbetsmannaidealet. Sverige 1972. Försök till en lidelsefri betraktelse är i viktiga avseenden en av de märkvärdigaste och mest intressanta jag har läst om det svenska samhället. Den är ett försök att fånga det land som Sverige var 1972 genom att analysera och beskriva de idéer och de grupper som i någon mening var hegemoniska. Strömholm skriver i ljuset av ett långt och obrutet socialdemokratiskt maktinnehav; den lidelsefria betraktelsen är ofrånkomligt präglad av hans konservativa sinnelag. Trots att han givetvis inte kunde veta vad som skulle följa är boken i vissa stycken nästan profetisk. Kanske ett tecken på hur otidsenlig den måste ha varit när den publicerades? Strömholm upprätthåller sig bland annat kring den svenska elitformationen och de mönster som eliterna ger upphov till och reproducerar. Om ämbetsmannen, en helt central figur för att reproducera samhällets institutioner, skriver Strömholm:

”Ämbetsmannen i sin prydno är sällan vare sig nyskapande, idérik eller inspirerande. Med denna gestalt förknippar man snarare måtta, gott omdöme, rättrådighet och kanske en viss formalism. Som enda elitgestalt passar han väl in i ett statiskt samhälle, inte i ett dynamiskt. Men just denna till dygd sublimerade ”normalitet” gör mönstret tjänligt som avneurotiserande komplement till mer dynamiska modeller. Om, som jag påstår, eliter och elitmönster är en ofrånkomlig åkomma, om, som jag likaså hävdar, en balanserad och styrd mönsterbildning från erkända eliter är ett bättre sätt att komma till rätta med sjukan än ett lögnaktigt eller i bästa fall misslett förnekande av den och om, som jag slutligen också vill göra gällande, mänsklighetens stora flertal mår bättre av mönster som varken sporrar dem till artificiell och krävande personlighetsutveckling eller utelämnar dem åt okontrollerade djungellagar – då är ämbetsmannamönstret något utomordentligt värdefullt.”

Det mönster som Strömholm skrev om under det tidiga 1970-talet tycks i allt väsentligt ha försvunnit. Inte över en natt. Det tar minst en generation att avskaffa det ämbetsmannamönster som han beskriver. Institutioner präglas av tydlig spårbundenhet och de normer som formats under en generation har en tendens att överföras även till nästa generation, även om regleringsbreven säger någonting annat. Välfungerande institutioner formar sina medlemmar på sätt som tar lång tid att förändra. Men vad händer när de staket som G K Chesterton varnar för att utan eftertanke montera ner väl är borta och ingen längre kommer ihåg att det ens funnits ett staket på platsen? I ett profetiskt stycke beskriver Strömholm den kader av då unga män som inleder sina karriärer på verken och myndigheterna:

”Det är här förvisso ofta fråga om en ’elit’, men det finns åtminstone två skäl varför den knappast kan förväntas någonsin bidraga till en mer permanent mönsterbildning. För det förs­ta är de elitgrundande egenskaperna oenhetliga och omstridda: det finns folk med accent på en teknisk prestationsförmåga av väsentligen samma typ som näringslivets ’unga män’ och det finns folk med övervägande politisk-­ideologisk slagsida. Vidare rör det sig om folk utgångna ur ett smalt och i stor utsträckning tidigt slutet skikt, som visserligen inte lider av bristande självtillit men som av många uppfattas som rena kondottiärer, framgångsrika endast genom öppet eller dolt åsidosättande av väletablerade principer för tjänstetillsättning och beford­ran. Förvaltningens framgångsrika ’unga män’ avtecknar sig – mot bakgrunden av en numerärt oändligt överlägsen tjänstemannakår, som lätt uppfattas och uppfattar sig som avskuren från varje chans till befordran av ovidkommande skäl – som en isolerad och till och med i viss mån hatad kår av arrivistiska ’politruker’.”

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Min egen kompassnål har inte slutat snurra. Kanske har den inte varit mer instabil än under den gångna sommaren. Sjutton personer har skjutits ihjäl i skjutningar som ägt rum på orter över hela landet, i mindre städer som Luleå liksom i storstädernas utsatta områden. Det har varit den blodigaste sommaren i modern tid. Många av skjutningarna har inneburit att oskyldiga kommit till skada, i Flemingsberg gällde det två barn som träffades av en förlupen kula. Sedan 2018 till i dag har enligt statistik som SVT presenterat 1 272 skjutningar rapporterats till polisen, 168 människor har dött till följd av skjutningar och 450 har skadats. Vi har även fått bevittna slagsmål mellan kriminella klaner i såväl Lund som Göteborg. I riksdagen har vi nyligen fått höra en minister, Märta Stenevi, skämta om att hon också tillhör en klan. Normupplösning präglar inte enbart samhällets yrkeskriminella.

Det offentliga samtalet har, av lättförklarliga skäl, framförallt kommit att handla om det spektakulära och det lättfattliga, skjutningarna, tiggarnas läger, migrationen och enstaka omdömeslösa uttalanden. Mitt argument är inte att säga att det är oviktigt att diskutera dessa saker, men samtidigt tror jag att det efemära och spektakulära riskerar att skymma blicken och hindra de samtal vi behöver föra. Kritiken riskerar att bli vag och tandlös om den undviker de problem som ett anomiskt tillstånd skapar. Kanske är det inte möjligt att föra det samtal jag skulle önska? Det är fullt tänkbart att det är försent att till exempel återupprätta det ämbetsmannamönster Strömholm talade om 1972. Låt mig avsluta med ett ytterligare citat ur Strömholms bok. Ett citat som, bättre än jag kan formulera det, identifierar pudelns kärna.

”Om vi sammanfattningsvis konstaterar, att det svenska samhället har en uppsättning skilda maktgrupper, som är stora nog att och har ett tillräckligt brett underlag för en utpräglad intern elitbildning, att detta samhälle energiskt förnekar och motverkar elitbildningens förekomst, om vi samtidigt antager, att dessa gruppeliter har svårt att kommunicera och i allt väsentligt saknar möjlighet att tillhandahålla gångbara samhälleliga mönster av generell räckvidd och om vi slutligen erinrar om vår grundhypotes – att elitsjukan är ofrånkomlig och obotlig – vad kan man då räkna med att den svenska elitbildningen och antielitbildningen producerar för effekter?

Den uppmuntrar vargarna, förefaller det mig. Eliter, som måste maskera sig, som saknar mönster, saknar gemenskap med andra likvärdiga grupper och därmed undgår de krav som en sådan gemenskap ställer, riskerar att bli maf­fior, som opererar mot eller vid sidan av de breda samhällsintressena. De enda mönster som förstärks genom en sådan dold och splittrad elitbildning är djungelns lagar.”