Men det handlar också om en åldrande människa som jämför sig med en dito varghanne. Det är något både märkligt och vackert i hur huvudpersonen sympatiserar med vilddjuret, den pensionerade jägmästaren tycks rentav ha blivit ett med det tidigare bytet.

Det har blivit trendigt att förlägga romanhandlingar till de norrländska skogarna. Detta har pågått i ett antal år och berättelserna prisas. Såväl Stina Stoors debut, novellsamlingen Bli som folk (2015), Karin Smirnoffs debutroman Jag for ner till bror (2018, första boken i romantrilogin om Jana Kippo) som Nina Wähäs roman Testamente (2019) nominerades till Augustpriset. Den sistnämnda belönades också med Sveriges Radios romanpris.

Lite gåtfullt är det: Hur kan de avlägsna platser i Sverige som ofta hånas för sin få­ordighet resultera i så många uppmärksammade berättelser?

Flera av dem verkar inspirerade av Torgny Lindgren och Sara Lidman. Lidmans talspråksartade skrivsätt känns igen hos både Stina Stoor och Karin Smirnoff. I början är det nästan svårt för läsaren att hänga med i dialekten, men efter en stund kommer man in i melodin och den skapar en säregen stämning. Talspråk är även en del av Kerstin Ekmans Löpa varg, men mer som en krydda än en huvudingrediens.

Stoor och Ekman skriver om platser där människor bor och alltid tycks ha bott. Smirnoff och Wähä mer om återvändarna. Det är en hel del ångest och ensamhet, men mycket är också vackert.

Sedan pandemin bröt ut har svenskarna blivit förtjusta i bergsklättring, kallbad och tältande. Men redan innan fanns ett växande sug efter norrländska romanskildringar, vilket bland annat de Augustnominerade verken ovan visar.

I dessa böcker är såväl handling som språkdräkt enslig, ödslig och avskalad. Inget tjafs, inga krusiduller, inga klappvänliga knähundar. Bara du och naturen. Vildmarken och vilddjuren.

Just som vargen och jägmästaren i Ekmans roman finns det något både rogivande och oroande över detta. En balans vi tycks må bra av i den urbana stressen.