Alla har sett tidslinjer som redogör för jordens historia, med trias, jura, krita, dinosauriernas epok och de återkommande istiderna. Och allra ytterst Homo sapiens, med civilisationens historia sedan jordbruket och skrivkonsten som bara en liten fluglort allra längst ut. Det är svårt att intellektuellt greppa hur kort vår historia är, men intui­tivt går det att ana. Det långa perspektivet kan få en att känna att vi inte ska ta allt för allvarligt. Venedig, Paris och Los Angeles kommer en dag att försvinna i tiden precis som Nineve. Men det går också att tänka att, jo, vi är kortlivade och vår stund i universum är knappt en blinkning, men vi är lika viktiga för det, för oss själva om inte annat. Vi måste ta vårt ansvar.

För några år sedan grundade jag en tidskrift. Vi har en rätt informell redaktion, som sammanträder ett par gånger per år. Hittills har en, möjligen två artiklar levererats till det första numret. Vilka som kommer med är långtifrån klart än så länge, för den redaktör som kommer att avgöra saken är troligen inte ens född ännu. Det första numret är planerat att komma år 2100, för att sedan följas av nya nummer vart hundrade år. Tidskriftens namn är Svängtapp, alltså den tapp i vilken pendeln hänger, och som svänger i takt med pendelns gungningar.

Det kanske verkar som ett skämt, eller en sorts abstrakt konstprojekt, att starta en tidskrift som ska komma vart hundrade år och vars förs­ta nummer överhuvudtaget inte kommer att se dagens ljus så länge jag själv, dess grundare, lever. Men det är det inte. Planen är verkligen att det ska bli minst ett verkligt nummer – så långt fram som 2200 tror jag inte jag kan påverka, men kanske, kanske lyckas jag övertyga någon att ta över stafettpinnen så att det kan överlappa fram till 2100. Vad som sedan följer bygger helt på hur man i framtiden tänker om framtiden. Tanken med Svängtapp är att undersöka hur vi börjar tänka och agera då vi planerar bortom vår personliga horisont. Hur ser vi då på politiken, ekonomin, kulturen och det egna livet? Vi vet alla att vi en dag ska dö. Det är inget vi förhåller oss till i vardagen; utan blir mest en abstraktion i fjärran. Det är kanske sunt, eller åtminstone högst mänskligt. Men perspektivet som vi anlägger på tiden, såväl det förflutna som framtiden, påverkar hur vi agerar i nuet, vad vi prioriterar och värderar.

”Det är svårt att tänka i generationer, decennier och århundraden då vi hela tiden måste förhålla oss till den senaste opinionsundersökningen eller kvartalsrapporten.”

Det finns flera konstnärliga projekt i samtiden som försöker anlägga långa tidsperspektiv på tillvaron. Den skotska konstnären Katie Paterson tog exempelvis 2014 initiativet till Framtidsbiblioteket, för vilket det har planterats en träddunge utanför Oslo. Hennes plan är att det ska beställas en bok per år av någon etablerad författare, under hundra år, vilka alla ska tryckas på papper tillverkat av just dessa träd 2114; fjorton år efter första numret av Svängtapp, så jag antar att våra recensioner av dessa böcker får dröja till 2200. Såväl Karl Ove Knausgaard som Margaret Atwoood och Han Kang har redan levererat sina böcker till projektet. Ingen av oss som lever nu kommer att få läsa dem. Mest känt av dessa långtidsprojekt är den amerikanske tonsättaren John Cages orgelverk Organ2/ASLSP – As Slow as Possible, som sedan 2001 framförs i Halberstadt i Tyskland, och som beräknas ta 639 år att spelas och således avslutas år 2640. Blir recension i nummer sju av Svängtapp, enligt nu gällande utgivningsplan.

En av demokratins, men också kapitalismens, svagheter är svårigheten att tänka riktigt långt framåt. Det är svårt att tänka i generationer, decennier och århundraden då vi hela tiden måste förhålla oss till den senaste opinionsundersökningen eller kvartalsrapporten. Hur planera långsiktigt för utbildning eller avlopps­­sy­stem när väljarna vill ha synbara resultat nu, helst igår? Hur investera i forskning som kanske kan ta årtion­den och som kanske ändå ingenstans leder när aktiemajoriteten vill ha utdelning för att inte flytta sina pengar till något annat företag som erbjuder större och snabbare vinster? Hela vår tid är som präglad av adhd. Även om vi försöker koncentrera oss och planera långsiktigt, lägga upp en plan för utbildning och infrastruktur för resten av århundradet så dyker det hela tiden upp saker som kräver att vi av taktiska skäl ändrar vår strategi – eller helt enkelt struntar i den och hoppas på det bästa. Finns det kortsiktiga möjligheter till framgångar och vinster väljer vi dem, trian­gulerar politiken tills den är rena marknadsundersökningen och följer marknadens nycker lika lättvindigt som om det handlade om säsongens hitlåt eller blockbuster. Samtidigt som det allt rikare, men fortfarande stabilt ickedemokratiska Kina planerar infrastruktursatsningar med perspektiv på 50 till 100 år och sakta men säkert bygger vidare på sin globala Nya sidenvägen.

Problemen med för kortsiktiga perspektiv har på senare år blivit allt mer tydliga. Allra mest överhängande nu i det ryska anfallskriget i Ukraina, som inte hade varit möjligt om inte andra europeiska länder, liksom USA, intagit en så bekvämt överseende attityd till det ena ryska övergreppet efter det andra: krigen i Georgien 2008 och Ukraina 2014, i praktiken utan konsekvenser för Putin, morden på journalister och kritiker och en retorik som med allt större tydlighet lät förklara att Ryssland skulle komma igen och ta Ukriana med våld. Allt medan Tyskland lugnt fortsatte att bygga fast sig i beroendet av rysk gas och vi själva in i det längsta gick med på att Gazprom drog sina ledningar och region Gotland hoppades kunna tjäna 50 miljoner på att låta ryssarna använda hamnen i Slite. En del varnade i tid, visst, precis som somliga tidigt menade att nedmonteringen av den svenska militären från mitten av 1990-talet var kortsiktig och ett misstag på nivå med nedrustningen under 1920-talet. Men även den nyss genomlidna pandemin gav oss anledning att fundera över varför våra beredskapslager inte hade all den utrustning som vi hade kunnat behöva. Just in time fungerar inte när distributionen störs, som under pandemin, och vi har fått inse att vi behöver vara beredda på att det inte alltid kommer att vara vackert väder i de globala relationerna.

Och apropå vädret är naturligtvis klimatet ett av de viktigaste långsiktiga problemen, som för varje år framstår som alltmer överhängande, men som ändå skjuts bort och upp, trots Gretas massmöten och mer och mer oroliga röster i offentligheten. Hur snart kommer massdöden? När börjar söderns massor att vandra norrut för att det blivit så outhärdligt varmt på mera tropiska och subtropiska breddgrader att det faktiskt inte går att leva där längre? Det är fortfarande för abstrakt, för långt bort, och det är fortfarande lättare och bekvämare att skjuta upp de livsstilsförändringar som skulle vara nödvändiga, om de allra allvarligaste prognoserna visar sig stämma. Att sedan de livsstilsförändringar som är nödvändiga troligen är omöjliga, både politiskt, ekonomiskt och rent mänskligt, socialt, utan att demokratin sätts på undantag för överskådlig tid framöver, är ett annat problem, som ingen utom så kallade klimatskeptiker är intresserade av att ta upp.

Demokratin har faktiskt problem med kortsiktigheten. Inför klimathotet är detta helt uppenbart, för det skulle kräva beslut som går emot de flestas direkta intressen, och som skulle innebära uppoffringar av sådan omfattning att det är svårt att tänka sig dem som genomförbara utan tvång och övervakning, en global polisstat som skulle tvinga oss att sluta köra bil och börja äta enbart lokalt odlade grönsaker. Men det finns inget som säger att diktaturer skulle vara bättre än demokratier på att hantera några problem överhuvudtaget. Kina har sämre klimatanpassning än vad vi har. Dessutom byggs det upp omfattande korruption och ökande sociala spänningar bakom kulisserna i diktaturer. Dessa leder vanligen förr eller senare till våldsamma urladdningar, särskilt i samband med den instabilitet som hänger samman med maktskiften. De tjugo miljoner som dog för Stalins paranoia och de möjligen lika många som offrades som knäckta ägg i Maos kulturrevolution är våra vittnen.

Hur ska man kunna planera långsiktigt i demokratier utan att sätta demokratin på undantag? Det är inte det lättaste att övertyga väljarna om att det krävs uppoffringar idag för att inte framtidens medborgare ska drabbas. Och då gäller det inte ens stora frågor som klimatet utan infrastruktur, vård, försvar, utbildning och forskning. Inte ens när vi kan räkna ut hur många lärare och poliser som kommer att behövas på tio, tjugo, trettio års sikt ser vi till att bygga ut systemen så att de ska kunna täcka framtida behov. Underhållet av vägnätet, inklusive broar och tunnlar, elnätet och järnvägarna ger även det intryck av att göras med viss motvillighet. Kan ansvariga politiker skjuta ansvaret på framtiden föredrar de uppenbart det, för att inte sitta med Svarte Petter i form av stora omställningar eller utgifter vars resultat inte är direkt mätbara eller märkbara för väljarna.

”Kortsiktiga aktie­ägares krav på snabba vinster har drivit företag i konkurs i en sådan omfattning att det rentav angetts som en av orsakerna till Trumps valseger 2016.”

Sommaren 2018 var ovanligt torr. Spannmålsskörden nästan halverades, jämfört med normalskörd. Drygt hälften av kommunerna som besvarade en enkät som Svenskt vatten skickade ut det året angav att de rekommenderat sparsamhet med vatten. Men det intressanta är att det inte var låga grundvattennivåer som gjorde att de sparade på vattnet, utan ”kapacitetsbrist i vattenverk och distributionsnät”, enligt rapporten ”VA-skulden – sanning eller myt”, som kom i maj 2019. Utan vattenförsörjning och fungerande avlopp kan vi inte bo i städer. Tillåts den infrastrukturen förfalla, får vi snabbt en serie följdproblem i form av alltifrån sjukdomar till att maskiner som är beroende av vattenförsörjning inte längre går att använda. Samhället skulle braka ihop ganska snabbt. Och ändå är det så förbaskat svårt att få folk att förstå att, ja, det kostar, och nej, det glänser och glittrar inte som en ny arena eller landmärken i form av någon skyskrapa. Vatten och avlopp sätter inte kommunen på kartan. Men utan VA står både arenan och skyskrapan tomma. Som rapportens författare Joakim Pettersson och Rickard Hammarberg skriver:

”En successivt försämrad funktion är ju ett uttryck för att dagens (och gårdagens) brukare av VA-tjänsterna inte fullt ut betalat för det slitage av infrastrukturen som deras konsumtion av vattentjänster medfört, och denna kostnad förs istället över på kommande generationers brukare.”

Det byggs alltså upp vad de kallar en infrastrukturskuld för kommande generationer. Och det blir inte billigare för att man väntar, det gäller såväl vatten och avlopp som försvar, forskning, och allt det andra som skapas.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det finns de som inte direkt drömmer om att avskaffa demokratin, men däremot om att anpassa den så att den bättre klarar att bemästra de långsiktiga problem och behov vi i de demokratiska staterna ser idag, främst med tanke på klimatet, men också med hänsyn till utmaningarna från långsiktigt planerande diktaturer som Kina. Problemet är alltså hur man kan motivera för samtida väljare att det krävs insatser som de måste betala för, men som kommer att få resultat först på flera års sikt. I ”Policy making for the long term in advanced democracies” skriver Alan M Jacobs, professor i statsvetenskap, om hur alltifrån pensionerna till klimatet kan hanteras. Han antar i sin rapport att politiker försöker bli omvalda för att de vill genomföra sina politiska program, men konstaterar att det är en svårighet att de måste leva upp till kortsiktiga förväntningar för att kunna göra detta. Problem uppstår då det kortsiktiga kommer i konflikt med det långsiktiga.

Eftersom ingen säkert vet vad framtida resultat kan komma att betyda, men alla känner av ökade kostnader för långsiktiga investeringar kan det vara svårt att fatta impopulära beslut. Men även då väljarna förstår behovet av långsiktig planering kan deras betalningsvilja, enligt Jacobs, påverkas av om de hyser förtroende för politikerna. Makthavare som begär resurser för långsiktiga projekt måste också genomföra dem och politiker som ägnat sig för mycket åt triangulering, vackertväderpolitik och kortsiktiga löften som de glatt struntat i när de väl fått makten bygger inte förtroende för framtiden. Jag skulle vilja tillägga att ett växande samtida problem för hur våra demokratier fungerar är politiker som tycks använda politiska poster som sätt att nå positioner i det privata näringslivet. Varför ska väljarna låta sig övertygas om att dessa strävar efter att vinna val och få makt för att de vill genomföra en långsiktig politik som är till allas, eller åtminstone majoritetens bästa? Förtroende är en mycket dyrbar tillgång, som det tar lång tid att bygga upp men som det går snabbt att mista.

Det är inte bara inom politiken som det kan uppstå konflikt mellan det kortsiktiga och det långsiktiga. Även för företag är detta ett problem, särskilt då det förväntas kortsiktiga vinster och aktiemarknaden hänger över varje kvartalsrapport, samtidigt som man kanske från ledningen sida egentligen skulle behöva satsa på något mera långsiktigt projekt, utveckling av produkter, investeringar i nya maskiner eller forskning. Problemen har sedan flera år diskuterats i USA, som naturligtvis ligger före oss i denna utveckling. Kortsiktiga aktieägares krav på snabba vinster har drivit företag i konkurs i en sådan omfattning att det rentav angetts som en av orsakerna till Trumps valseger 2016. Men det finns också en motrörelse, i vilken grundaren av snabbmatskedjan Panera Bread, Ron Shaich, tillhör de mest aktiva. I en intervju i The New Yorker (23/11 2018) där han beskriver hur han själv drabbats av kortsiktiga investerare som hotade att plundra hans företag, säger han att BNP inte bara kan öka genom ”a sugar high of tax cuts” utan att vad som verkligen behövs är innovationer och produktionsökning. Så sent som 2020 öppnade Long-Term Stock Exchange (LTSE) för tålmodiga investerare och som ställer krav på att de företag som registrerar sig ska ha långsiktiga planer, i vilka flera hänsyn till utveckling och hållbarhet också ingår.

Kan man ha för långt perspektiv då? Risken finns för en sorts cynism som betraktar nuet ur evighetens synvinkel, som om det innevarande ögonblicket, de närvarande nu levande människorna vore undgängliga, och bara det bättre, framtida är något värt. Faran ligger i utopisternas villiga offrande av människoliv för en framtida lycklig tillvaro. Inte minst lever den idag bland de teknologiskt berusade fantaster om en framtida människa, denna gång inte efter kommunistiska principer utan strikt vetenskapliga: den posthumanistiska visionen som hänger samman med vad som brukar kallas longtermism bygger på tanken att det inte är värt att satsa på att rädda några miljoner eller ens miljarder männi­skor idag. Till och med en hotande klimatkatastrof, vilken i och för sig kräver långsiktigt handlande, betraktas som bara ett litet gupp på vägen mot mänsklighetens utveckling mot att kolonisera hela solsystem och fortplanta sig till flera hundratals miljarder som ska sprida sig över universum över loppet av årtusenden. Pesten, Förintelsen, massvält, krig och pandemier är inget som vi ska låta distrahera oss från den större bilden och de mera långsiktiga möjligheterna.

Hur får man till en fungerande balans mellan de kortsiktiga klippen och den långsiktiga cynismen? Mellan hänsynen till de nu levande och de kommande släktena? När jag försöker få grepp om den mänskliga civilisationens korta historia brukar jag snarare än geologiska tidsåldrar och dinosaurier tänka på Julius Caesar i Egypten. När han var där, för drygt 2 000 år sedan, var pyramiderna redan 3 000 år gamla. De var äldre i förhållande till honom än vad han är i förhållande till oss. Har vi rätt att inte lämna dem vidare till våra efterkommande? Vår uppgift är att förvalta världen, med både klimat, historiska monument, vattenledningar och utbildning till kommande släkten. Att riva ned institutioner och rensa i arkiven kan kännas progressivt och spännande för stunden. Det har skett fler gånger i vår historia. Men varenda gång har det också inneburit att vi förlorat kunskaper och erfarenheter som kanske hade kunnat vara till nytta och glädje för oss. Minns att det allra mesta av antikens litteratur är förlorad, mestadels på grund av aktiv förstörelse och religiös fanatism, men också genom slarv, brand, krig och ointresse. Det största hotet mot civilisationen är vår egoistiska kortsiktighet parad med tron att vi vet bäst. Lugn bara, alla genom historien har varit de yttersta, de mest moderna, de som vetat bäst – och alla har de fått fel med tiden. Det kommer vi också att få.