Man ser framför sig en pojke som bråkat i skolan. Kanske har han skjutit ett suddgummi på en kamrat, kanske dragit en av flickorna i flätan, och nu får han stå där i hörnet och skämmas. Med dumstrut på huvudet.

I tankens avslutande led når man dock en ganska sorglig konklusion. Ett barn i dumstrut utsattes naturligtvis för ett väldigt förnedrande skamstraff. Man skulle stå och skämmas, det skulle vara obehagligt. Tillräckligt obehagligt för att den dömde inte skulle hitta på ett liknande hyss igen. Men utan eftertanke om vad en sådan förnedrande behandling faktiskt gör med ett barn i längden.

Det sägs att skolan var bättre förr. I Sverige talas det allt oftare i nostalgiska ordalag om den ljuva tid då katederundervisning gällde, flumskolan ännu inte var uppfunnen och ordning och reda rådde i klassrummen. Detta är naturligtvis fullt rimligt att längta till – den skola vi allt för ofta ser idag, där eleverna redan på lågstadiet förväntas söka kunskap själva och där skolan fokuserar mer på värdegrund än på bildning, gör ingen vettig människa glad.

Men det är lätt att glömma att det under 1900-talet har skett två utvecklingar som har löpt parallellt med varandra. Å ena sidan har man i allt större utsträckning börjat se barn som egna individer med samma typ av komplexa känsloliv och samma ­människovärde som vuxna. Det är självklart en positiv ut­-
veckling. Men möjligen är det dessa insikter som också har bidragit till den så kallade ”flumskolan”. Ju mer man lärt sig att respektera barns känslor och ta dem på allvar, desto svårare har det blivit att tvinga dem att göra det de inte vill. Räkna matte. Sitta still i bänken. Komma i tid till lektionerna. Vara tysta när någon annan pratar.

Dumstrutens dagar vill nog ingen tillbaka till. Men med dumstruten har vi också kastat ut idén om att det kan finnas poänger med att barn behöver uppleva det som obehagligt att göra fel. Inte med skamstraff när barnet räknat fel eller inte kan stava till ”parallellogram”. Men med en skarp åthutning när barnet stör undervisning med stök eller sena ankomster.

Att uppfostra ett barn helt utan bestraffningar, helt utan att utsätta barnet för obehag, är omöjligt. Och det finns gradskillnader mellan skamstraff och aga, som kan ge trauman för livet, och ovetenskapliga metoder som lågaffektivt bemötande, som i de flesta fall inte ger någon effekt alls.

Vad gäller skola och barn har väldigt många tvärsäkra åsikter. Alla har varit barn, alla har själva gått i skolan, många har barn, många av dessa barn går i skolan. Det man har en daglig relation till är lätt att ha en åsikt om. Det är svårare att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Man kan respektera ett barn och ändå tvinga det att sitta still i och bete sig som folk i skolan. Man kan bestraffa ett barn i syfte att göra barnet till en bättre människa, men utan att skapa trauman. Och en dumstrut kan vara både rolig och sorglig samtidigt.