Vid den ena sidan hade det samlats tio duvor. Det var ingen oorganiserad grupp jag såg, utan en prydlig kö till vattenstrålen. Djärva fåglar lade sig inte enbart i urgröpningen i stenen och badade i det grunda vattnet där; de ställde sig i strålen. Sedan klev de upp på sidan, så att nästa duva kunde äntra badet och utföra sin personliga ritual.

”Fascinerad betraktade jag duvornas badritualer.”

Vid ett tillfälle uppstod kalamitet, då en duva stannat för länge i urgröpningen och inte rört sig till sidan efteråt, utan stegat bakåt och blockerat kön. Det hela löste sig snart och en modig duva promenerade rakt in i strålen och lyfte vingarna så att vattnet kom åt. Fascinerad betraktade jag duvornas badritualer. Efteråt fanns en förnimmelse av att även jag blivit renad, som ett slags inre rening. Det var nästan en andlig upplevelse, en insikt om helhet, mening och sammanhang. Om vördnad för allt levande. Om att vara ett med det som är större.

Upplevelsen av mening behövs sannerligen i dessa tider. En fransman i bekantas vänkrets brukar fransk-svenskt uttrycka att han ”gör depression” när han läser dagstidningar och konsumerar nyhetsutsändningar. I hans familj tävlar de om att hinna stänga av radion eller televisionen när rubrikerna börjar rabblas. En av familjemedlemmarna får läsa dagens morgontidning, för att sedan återge uppgifterna om skjutningar, triumferande gängkriminella, den politiska kräftgången och cirkusen, de avhumaniserande synsätten på människor som passerat sjuttio år och ytan och tjafset till de övriga – i doser. Med en sorts mental noga avvägd dosettask får vederbörande dela ut pillret för dagen att svälja. Det är en metod som fungerar för den som vill hålla modet uppe, men duvornas duschkö är även den effektiv, kan jag vittna om. Det gäller att samla på sådana tillfällen och plocka fram dem som inre minnesbilder när verklighetens hårda klang bankar för brutalt på våra sköra sköra drömmar.

För just duvornas duschbestyr kom till min hjälp när jag härförleden läste ett glansigt reportage om Centerpartiets ledare Annie Lööf i en bilaga till morgontidningen. Berättelsen om den dramatiska sjukhusvistelsen, den goda vården i samband med graviditetskomplikationerna och det nattsvarta i att nästan förlora sin för tidigt födda flicka var mänsklig och gripande. Och ändå. Det stajlade reportaget skavde. Bildsättningen och budskapet var paketerade för att slå an känslor. När bebisen skulle titta åt rätt håll under fotograferingen fick pressekreteraren assistera förklarade en bildtext. Upplysningen synliggjorde verkligen upplägget. De personliga berättelserna och sorgerna är förvisso viktiga. Ur sorg och smärta kan vi skapa konst, som författaren Sylvia Plath skrev, men att alstra politiska poänger ur dem är inte riktigt lika aptitligt. Det var inte heller länge sedan normen var återhållsamhet vad gällde publicering av bilder på barn som inte själva kan välja sin exponering. Den värderingen är som bortblåst idag.

Annie Lööf konstaterade, så här nästan sextusen människor avlidna i covid-19 senare, att ”vi” nu måste se till att det finns syrgas, blodförtunnande medicin och dropp på landets äldreboenden. Det skavde det också, eftersom det frilade en besvärande ambivalens i reportaget. Artikeln blir nämligen en illustration till att en del av oss får den vård vi behöver och andra – de äldre – inte. Kommunikationspaketering och bildsättning håller liksom inte inför de djupare etiska aspekterna. Det avslöjar i sin tur något oroväckande om vår samtid.

Så, det gäller att hålla nålen i trim på sin moraliska kompass och hindra sig själv från att ”göra depression”, trots allt brus. Än badar duvorna. Världen består.