Hur skulle en värld som lyckats vända klimatkrisen kunna se ut? Eller en där finanskapitalets huggtänder har dragits ut? Där banksystemet inte rasar samman gång på gång varpå skattebetalarna tvingas rädda ekonomin? En sak är säker: gå inte till skönlitteraturen om du vill veta. Trots att vi lever i den mest turbulenta tid sedan andra världskriget så är författarna märkligt oförmögna att tänka historiskt. Betänk att valet av Trump, brexit, corona­pandemin, uppfinnandet av gensaxen, Black Lives Matter och genombrottet för självkörande bilar – att allt detta har ägt rum under de senaste fem åren. Det borde vara material för storslagen epik. Men klimatromaner idag – till exempel Jenny Offills Väder – handlar ju om en stressad medelklass som drömmer om att bygga bunker med vallgrav när förändringarna slår till. Fantasilösheten firar nya triumfer medan världen står i brand.

”Den som vill skriva om vår värld nu gör bäst i att skriva science fiction. Annars kommer hen att framstå som nostalgisk, förvirrad och sakna djup i sina iakttagelser.”

Orden kommer från Kim Stanley Robinson. Och kanske är det så vi ska tänka när vi letar efter den brett upplagda epiken om vårt nu. Robinson menar att sf har övertagit realismens roll som verktyget för den ”seriösa litteraturen” – ja, att begreppet ”seriös litteratur” måste omdefinieras. Robinson själv är troligen det främsta namnet i sammanhanget. Han debuterade 1984 med dystopin Icehenge och har sedan dess skrivit ett tjugotal romaner. 2004 uppfann han den moderna cli-fi-litteraturen med Forty Signs of Rain. Och i slutet av förra året kom hans hittills mest ambitiösa bidrag till genren, The Ministry for the Future – en bok som stakar ut en ny väg för klimatromanen, som vi snart ska se.

”När Thomas More 1516 skapade den moderna litterära utopin var det en korsning mellan Atlantis­myten och Platons idealstat.”

En mer oväntad författare i sammanhanget är Yanis Varoufakis, den före detta grekiska finansministern och ”rockstjärneekonomen”. Han har tidigare skrivit ett antal uppmärksammade böcker, bland annat memoarboken Adults in the Room och den internationella storsäljaren Talking to My Daughter About the Economy. Nyligen debuterade han som skönlitterär författare med Another Now. Dispatches from an Alternative Present. Även den gör något tämligen ovanligt inom skönlitteraturen, genom att visa att vi inte måste ha det så här.

The Ministry for the Future och Another Now är två olika typer av romaner. Den första en stort upplagd berättelse om en nära framtid där klimatkrisen lösts med hjälp av ”koldioxidkrediter”, storskalig skogsplantering och geo-engineering. Den senare en korthuggen samtalsroman och en tankelek utifrån multiversum-teorin. Där mänskligheten i en alternativ framtid avskaffat finansmarknaden och socialiserat bostäderna. En sak har dock båda böckerna gemensamt. De är något så ovanligt som utopier. Den litterära tradition som ofta sägs vara utdöd idag, men som fortfarande lever ett underjordiskt liv inom sf-litteraturen. Där själva drivkraften är att tänka på nuet som historia.

Utopin är en urgammal tradition. Långt innan den blev en litterär genre existerade den i myter och guldåldersberättelser. Redan under antiken kryllade det av berättelser om Atlantis, den sjunkna, paradisiska ön ute i havet. En annan föregångare är Staten där Platon beskrev en kommunistisk gemenskap styrd av en upplyst elit. Dessa utopier levde vidare under medeltiden. Atlantis i form av ett Schlaraffenland eller Cockaigne: fattigmansberättelser om ett ”land bortom bergen” där alla levde i överflöd. Staten i Christine de Pizans feministiska klassiker Kvinnostaden.

När Thomas More 1516 skapade den moderna litterära utopin var det en korsning mellan Atlantismyten och Platons idealstat. More var lordkansler under Henrik VIII och en framträdande person i det engelska samhället. Hela sitt liv hade han dock en dragning till klostren, vilket kanske var en av anledningarna till att han författade Utopia. Här beskrivs en idealstat där klosterprinciper tillämpas på samhällelig skala. I boken förekommer för första gången alla ingredien­ser som skulle bli centrala inom utopin: upptäcktsfärden till landet ”ingenstans” (som ordet utopia betyder), ironin och dubbeltydigheterna i berättarinstansen och kommunismen som på 1800-talet skulle bli genrens ideologiska hjärta.

Utopia handlar om hur berättarjaget Thomas More träffar en holländsk upptäcktsresande vid namn Rafael Hythlodaeus. Denne har varit i ett märkligt land – runt som en fotboll – under en resa med Amerigo Vespucci. Som läsare förstår vi att ön ligger någonstans i närheten av Amerika – då som nu drömmarnas kontinent – där den europeiska civilisationens satts på återstart. I Utopia lever befolkningen i sämja, det råder harmoni mellan land och stad, sjukhusen är stora som städer och något penningbegär existerar inte. ”Ingen äger något, men alla är rika” lyder en pregnant formulering om utopierna. Och inte nog med det: människorna bor i ett slags välordnade trädgårdsstäder (54 till antalet), man håller sig med sex timmars arbetsdag och alla har en lång, lagstadgad semester. Det är med andra ord en välfärdsstat med plusmeny som More beskriver.

Det sägs ofta om utopier att de är tråkiga, eftersom de är så idylliska. Till exempel har idéhistorikern Ronny Ambjörnsson i Fantasin till makten! pekat på det stillastående som ett konstitutivt drag för genren. Det ligger något i det, men samtidigt är det en sanning med modifikation. I Utopia finns antagonisten ”det gamla Europa”, en motståndare som skapar dynamik i berättelsen. Rafael har varit där och hela tiden kontrasteras det paradisiska tillståndet på ön mot det brutala och ojämlika England. I sin ungdom studerade More till jurist vid Oxford, och där kom han i kontakt med den så kal­lade Enclosure-rörelsen. Rafael berättar om hur han har observerat att rika fårbönder börjat inhägna allmänningar för att göra dem till betesvallar, vilket driver bort småbönder och arrendatorer från deras åkerlappar. Dessa bönder står plötsligt utan arbete och samtidigt höjer fårbönderna priserna i kraft av sin oligopolställning. Till slut finns det inget annat att göra: folk börjar stjäla. Rafael berättar att han sett ett enda träd där 21 man dinglar, och rasar: ”Ni bestraffar brott som ni kunnat förutse sedan ungdomen. Ni utbildar tjuvar.” Det är en stark kritik av dåtidens privatiseringspolitik, som inspirerade bland annat Karl Marx. Den som läst Kapitalet vet att det starkaste kapitlet är det om ”ursprunglig ackumulation”, där kapitalet kommer till världen med ”blod forsande ur varenda por”. Det är som en karbonkopia av Mores avsnitt om fåraveln.

Men Utopia är inte bara historiskt intressant – det är också en förbluffande modern bok. Den som bara har läst sammanfattningar från vänster (flum!) och höger (diktatur!) kommer att förvånas över Mores framsynthet. Till exempel tillåter utopierna dödshjälp, kvinnor kan bli präster, de har skapat en version av social ingenjörskonst och infört allmän utbildning. Detta är den solglittrande sidan av ön och som läsare häpnar man över att en samtida med Anne Boleyn, Martin Luther och Gustav Vasa kommit på allt detta.

Med det sagt finns det också en mörk sida av moderniteten i berättelsen. Från vaggan till graven är utopierna omgivna av restriktioner. Medborgarna – eller snarare undersåtarna – får inte klä sig som de vill, röra sig fritt eller bo var de vill. Vill de besöka en annan stad eller ta livet av sig måste de söka tillstånd i senaten. Att uttolkare sett paralleller mellan Sovjet och Utopia är därför inte konstigt. Statsskicket är ett lyckorike på kartbordet och skulle förmodligen fungera dåligt i verkligheten. Vad man dock bör vara medveten om är att More skrev boken långt innan staten i modern mening existerade. En ”stark stat” var ett okänt fenomen för Mores samtida – snarare var det den godtyckliga maktutövningen till följd av en svag statsmakt som plågade befolkningen.

Det som är slående när man läser Varoufakis Another Now är hur levande formen från Utopia är. Här finns en liknande, på samma gång gravallvarlig och medvetet löjlig huvudintrig. Den berättas av en Yango Varo år 2036 genom korta tillbakablickar. Runt 2020 har hans vän Costa, techentreprenör och futurist, uppfunnit en ”frihetsmaskin” som skapar de mest häpnadsväckande sinnliga njutningarna. I rädsla för att de stora techbolagen ska knycka hans maskin tillverkar han ett virtuellt försvarssystem, kal­lat CEREBRUS­ (efter den trehövdade hunden som vaktar underjorden i grekisk mytologi). Men försvarssystemet slår bakut och gör något oväntat: en portal till ett alternativt nu öppnas. Plötsligt kan Costa kommunicera med sin dubbelgångare Costi, rätt igenom multiversum.

Den utopiska genren är i någon mening en reseskildring. När More skrev Utopia hade Amerigo Vespuci precis ”upptäckt” Amerika, och det var ingen slump att ön placerades i närheten. På 1800-talet – utopiernas guldålder – var världen utforskad och i böcker som William Morris­ News from Nowhere och Edward Bellamys Looking Backward blev tidsresan utopistens arbetsredskap. Varoufakis fortsätter traditionen av ”mental utflykt” genom vår tids spetsvetenskap: strängteorin om ett växande multipelt universum där verkligheten klyvs i olika versioner av sig själv.

I det alternativa nuet genomgick världen en revolutionerande utveckling efter finanskrisen 2008. Där vinner Occupy-rörelsen en storslagen seger samtidigt som betalningsstrejker tvingar bort finansbolagen. Utvecklingen tar skruv och arbetsplatserna demokratiseras, bostäderna socialiseras och pengamarknaden revolutioneras genom att centralbankerna utfärdar en alternativ, virtuell valuta. Allt detta får vi veta genom att Yango återberättar det från Costa, som i sin tur återger vad hans dubbelgångare sagt. Ändå sker det med en förbluffande detaljrikedom. I sann utopisk anda låter Varoufakis berättelsen likna en antropologisk rapport: statsskick, bostadsmarknad, finanssystem, umgängesliv i det alternativa nuet avhandlas på knastertorr prosa.

En detaljerad skiss över ett bättre samhälle? Det är lockande att tänka på Another Now så, men då glömmer man bort att utopin är en litterär genre. Another Now är till stora delar en skrattspegel – en karnevalisk fantasi om den uppochnedvända världen. Redan More använde sig återkommande av ironi, och det är ofta höljt i dunkel vad han själv tyckte. För att ta ett exempel: i Utopia är guld betraktat som en värdelös metall, använd för fotkedjor och pottor. För den som läser avsnittet är det uppenbart att More vill säga: ”Tänk om det vore tvärtom istället.” På så sätt kan läsaren testa sina oprövade grundvärderingar. En liknande sak sker i Another Now när befolkningarna i land efter land sänker finans­industrin. Det Varoufakis vill säga är: Tänk om vi bara struntade i att betala våra vattenräkningar. Vad skulle hända då?

Litteraturvetaren Sarah Ljungquist har i ett svenskt sammanhang gjort den största forskningsinsatsen om utopin. I avhandlingen Den litterära utopin och dystopin i Sverige 1734–1940 menar hon att formen skapar en ”positionslucka” i läsaren. Utopin gestaltar ett ”ingenstans”, men för att det ska framträda måste läsaren associera till sin egen verklighet. Utopin arbetar med att på samma gång sudda ut och tydliggöra gränsen mellan den verkliga och fiktiva världen – ett spel mellan olika fiktionsnivåer i texten. På så sätt kan Another Now läsas som en uppochned-berättelse om en tid då nationalstaterna förslavats av finanskapitalet.

Utopisterna har alltid varit ett slags upptäcktsresande. I Thomas Mores Utopia från 1500-talet förlades lyckoriket som sagt till det ännu outforskade Amerika. Under 1800-talet, då kartan inte längre hade några vita fläckar, började utopisterna göra tidsresor. Senare, på 1900-talet, då tidsresan inte längre sågs som realistisk, emigrerade utopierna ut i rymden och in i science fiction-litteraturen. Kvar på jorden blev den inverterade utopin – dystopin – i verkligheten och i litteraturen. Med historikern Eric Hobsbawms ord avslutades 1800-talets civilisationsprojekt bryskt med första världskriget och i land efter land kom utopister till makten – med fullkomligt katastrofala följder. Thomas Mores vänliga ö-bor skapade inte bara kollektivjordbruk och sovsalar, utan även folkmord, koncentrationsläger och svältkatastrofer.

Men betydde det att utopins möjligheter var uttömda? Runt mitten av 1900-talet fanns ju för första gången de materiella och tekniska möjligheterna att förverkliga det liv i överflöd som 1800-talets författare drömt om. Ett svar på denna paradox var Ursula Le Guins De obesuttna från 1974 som på engelska har undertiteln An Ambiguous Utopia. En tvetydig eller ambivalent utopi alltså. Boken handlar om två världar: planeten Urras där ett slags statskapitalism råder och månen Anarres som förverkligat Pjotr Kropotkins idé om ”ömsesidig hjälp”. Det var ett briljant grepp av Le Guin att förlägga samhällena på olika planeter. Hon visste att kapitalistiska stater har en ovana att invadera periferin (”imperialism” var nyckelordet i 1970-talets marxistiska debatt) och att det var en grundorsak till att så många idealsamhällen havererat. Därför satte hon Anarres utom räckhåll för bestyckade slagskepp och fallskärmstrupper. I De obesuttna har världarna inte haft någon kontakt med varandra på 150 år, vilket gjort att måninvånarna ostört har kunnat förverkliga sina ideal.

I romanen skickas en man vid namn Shevek ut från Anarres för att lära sig mera om Urras och bryta den sekellånga tystnaden. Shevek är fysiker, ett snille som ingen förstår på hemplaneten. Han har skrivit en matematisk formel som under romanens gång leder till uppfinnandet ett revolutionerande kommunikationsverktyg. Detta vill han ge till urrastierna, som en sann anarkistisk handling. Det sägs att Shevek var baserad på Robert Oppenheimer, mannen som uppfann atombomben och sedan ägnade resten av sitt liv åt att motarbeta spridandet av den. Ett liknande tema finns i romanen: Shevek inser att det inte finns någonting att hämta på Urras, med dess stater och vapen. Och romanen slutar med att han flyr från planeten.

De obesuttna är, som sagt, en tvetydig utopi, men framförallt är det en litterärt lyckad roman. Vid sidan av Mörkrets vänstra hand är den Le Guins mest övertygande arbete. Anledningen till att dess litterära dekokt blir så stark är de spänningar som författaren bygger in. Hela tiden kontrasteras sederna på Urras – som är påfallande lika våra – mot sederna på Anarres. Det skapar med Brechts ord en verfremdungs-effekt. Som när Shevek i en tillbakablick blir utskälld av en lärare för att hålla låda: ”Att tala är en kooperativ verksamhet. Du egoerar!” Knepet ligger till stor del i språket: genom att skruva ut orden ur dess vardagliga betydelse låter Le Guin oss granska hur genomsyrad vår tillvaro är av trångsynt individualism.

En annan sak som gör boken litterärt intressant är att Anarres aldrig framställs som ett perfekt samhälle. Som läsare förstår vi att planeten emellanåt plågas av hungersnöd och politisk stagnation. I vetenskapssamhället lyssnar ingen på Shevek och en man vid namn Sabul försöker gång på gång blockera hans publiceringar. Vi förstår att anarresternas försök att – med anarkismens naiva jargong – ”avskaffa makten” bara till viss del lyckats. Ända tvivlar man aldrig på var författarens sympati ligger, och återigen är det i språket nycklarna finns. Till exempel förstår anarresterna inte vad urrastierna menar när de talar om ”över- och underordning”. Antingen är något ”centralt eller perifert”. Hela tiden pågår ett febrilt arbete att avhierarkisera alla aspekter av tillvaron. Revolutionen, som Shevek gång på gång upprepar, kan bara förverkligas om vi fortsätter att leva den – dag för dag.

Den ambivalenta utopin är en av 1900-talets stora litterära uppfinningar. Ändå har den utnyttjats förvånansvärt sparsmakat. Efter Le Guins ambivalenta optimism är det få författare som följt i hennes fotspår. The Ministry for the Future­ är dock en utopi i hennes efterföljd; en bok på nästan 600 sidor som börjar i vår samtid och slutar runt 2040. För att vara en utopi är den ovanligt dyster – för att inte säga det mörkaste Robinson har skrivit. I inledningen drabbas Indien av en värmebölja som tar livet av 20 miljoner människor. En siffra högre än alla dödsoffer under första världskriget – på en vecka.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Men värmeböljan i Indien blir ett slags klimatförändringarnas Auschwitz eller Ground Zero. Något som får hela världen att agera kraftfullt. I boken får vi följa Mary som leder Framtidsministeriet – bildat av FN för att skydda framtida generationer – och hennes kamp för att införa en koldioxidvaluta. Vi får följa piloter som svävar över Indien och släpper ut aerozoler för att blockera solljuset. Och i bokens mest kontroversiella del porträt­teras en klimatterrororganisation som skjuter ned flygplan med drönare, släpper ut galna ko-sjukan i industriella djurfarmer och sänker lastfartyg. Kontroversiella avsnitt – eftersom aktionerna funkar. Flygandet minskar drastiskt och köttkonsumtionen avtar.

I boken använder sig Robinson av en teknik som han utvecklat sedan 2012, i romanen 2312, inspirerad av John Dos Passos polyfona berättarperspektiv. Här kombineras ett traditionellt romannarrativ med andra prosaformer som Wikipediaartiklar, korta sokratiska dialoger, gåtor, sagoinslag där ”naturen” eller ”jorden” för sin egen talan, utkast till rapporter från tankesmedjor et cetera. På ett briljant sätt speglar denna kakofoni hur klimatkrisen bemöts från olika håll: genom geo-engineering, klimatterrorism, regleringar av finansindustrin, arbetsplatsdemokrati och en rad gammaldags socialistiska åtgärder. Det Robinson vill gestalta är hur snabbt allt kan förändras om flera krafter drar åt samma håll. I Robinsons framtidsvision är några övertygade om att klimatkrisen fick sin lösning tack vare uppkomsten av en eko-religion. Andra är övertygade om att det var terroraktionerna som vände utvecklingen. Ytterligare några tror att möjligheten att tjäna pengar på att låta kol och olja ligga kvar i marken varit det avgörande. Robinsons bok svarar inte på vem som har rätt – och det gör den till stor litteratur. Så här skulle en värld som stoppar klimatförändringarna faktiskt kunna se ut.

Det sägs ibland att dystopier är inverterade utopier. The Ministry for the Future­ skulle i så fall kunna beskrivas som en inverterad dystopi: sällan har jag läst en så dyster version av en lycklig framtid. Robinsons utopia börjar med att 20 miljoner människor dör på en vecka, männi­skor förintas i terrorattacker och i det framtida paradiset har diktaturen Saudiarabien blivit snuskigt rikt. Som litteraturvetaren Robert Markley påpekat i sin bok om Robinson i serien ”Modern Masters of Science Fiction” så är utopia inte ett slutmål, utan en väg eller en metod. Robinson har själv sagt att i en värld med en skadad biosfär förvandlas det utopiska från att vara ett mindre litterärt ämne till en överlevnadsstrategi. Kanske skulle detta kunna ses som ett motto för den inverterade dystopin.

Och kanske är det så att den ambivalenta utopin är en genre som passar särskilt bra för vår samtid. Ett vanligt påstående idag är att utopierna – från politisk synpunkt – har spelat ut sin roll. Efter Stalin, Mao och Pol Pot har det totalt annorlunda, välplanerade samhället förlorat sin lyster. Det ligger en del i det. Utopister vid makten har skapat skräckinjagande samhällen som ingen saknar idag. Samtidigt, har Ronny Ambjörnsson påpekat, är en värld utan utopier också en mardröm. Samhällen som sluter sig runt sin egen förträfflighet utgör en risk som vi talar alldeles för litet om idag. I sådana samhällen kan utopierna fungera som en motkraft, likt en röjsåg som får bort den igenslyade skogen så att horisonten åter blir synlig.

Det man dock måste komma ihåg är att utopier inte är bruksanvisningar, utan skönlitteratur där tvetydighet, ironi och spel med fiktionsnivåer­ osäkrar texten. Varoufakis visar att den klassiska utopin ändå är användbar. Hans alternativa nu ska inte läsas som handbok för socialister, utan som en litterär murbräcka mot den slutenhet som har uppstått i väst efter kalla krigets slut. Robinson påvisar en annan möjlighet för genren, där utopin närmar sig den realistiska romanen. I The Ministry for the Future utmanas den närmast allenarådande föreställningen om att det är ”kört” för mänskligheten i en upphettad framtid.

Så som vi lever idag rör vi oss, åtminstone enligt de mest alarmerande bedömarna, mot en åtta grader varmare värld. Tanken om att upprätta ett lyckorike i den framtiden känns närmast löjeväckande. Därför översvämmas vi istället av fiktioner om zombie­apokalyps, klimatkrig och det digitala övervakningssamhället. Samtidigt kan man fråga sig om detta är hållbart i längden? Människan är som bekant en Homo ludens – den lekande varelsen – och även under svåra tider fortsätter hon att fantisera om andra liv.

På senare år talas det ofta om en Green New Deal, och i det lite torra­ begreppet döljer sig fröet till vad Ernst Wigforss kallade en ”provisorisk utopi”. Plötsligt har det blivit lättare att se en framtid med lummigare städer, odlingsgemenskaper och solcellsparker, byggda med nödhjälpsarbeten. Eller för all del: en storsatsning på kärnkraft som säkrar en koldioxidfri energiförsörjning. Och kanske är det här Robinsons och Le Guins tvetydiga utopier kan hjälpa oss att drömma vidare. När världshaven stiger och slukar kuststäderna, och permafrosten smälter kan vi möta framtiden med Robinsons The Ministry for the Future­. En värld där man inte upprättat ett lyckorike – men väl ett samhälle som är till för dess invånare. Inte tvärtom.