EU har en uppgift framför sig som överskuggar allt annat. Den är existentiell. Den speglar också EU:s grundartanke. I EU:s begynnelse gällde det att cementera fred mellan västeuropeiska länder och verktyget var ekonomiskt samarbete. Nu gäller det att freda Europa från pågående och framtida invasion. Utnötningskriget i Ukraina understryker att nyckeln inte bara är ett mer robust EU och samordnade strategiska leveranskedjor utan också en starkare ekonomi. Valet till EU-parlamentet i juni 2024 spelar därför stor roll.

Svensk EU-debatt har ofta präglats av krämaraktig misstänksamhet. Vinsterna för Sverige av att ansluta till EU blev emellertid förbluffande stora. Enligt uppföljningar 2004 och 2014 blev utfallet på samtliga punkter bättre än vad de omfattande EU-konsekvensutredningarna hade förutspått. Konsumentpriserna pressades ner, medan ökad konkurrens lyfte produktivitet och inkomster. Idag är fler än 60 procent av svenskarna för EU-medlemskapet och färre än 14 procent emot.

Nu är det återigen läge att lyfta blicken bortom kortsiktig plånboksångest. Denna gång tornar hoten upp sig mot liv och lem samt mot demokratiska samhällsskick i stort. Enbart 8 procent av världens befolkning lever i fullvärdiga demokratier, många av dessa inom EU, och andelen är avtagande enligt tidskriften Economists demokratiindex. Förtroendet för demokrati inom EU och i världen hänger därför på att EU lyckas. Tillit till styrelseskick byggs nämligen enligt övertygande forskning på hur väl de offentliga institutionerna levererar.

Nu är det återigen läge att lyfta blicken bortom kortsiktig plånboksångest. Denna gång tornar
hoten upp sig mot liv och lem samt mot demokratiska samhällsskick i stort.

EU-valet måste därför handla om försvarsförmågan, robusta institutioner, och hur EU främjar klok och tillväxtorienterad ekonomisk politik. Att EU lyckas freda sig är också en förutsättning för andra angelägna områden, som klimatpolitiken.

Många partier talar om säkerhet som prioriterat inför Europavalet. Men säkerhet är ett luddigt begrepp som inte förpliktigar till mycket. Hur det konkretiseras skiljer verkan från tomhylsorna.

Ukraina är frontlinjen mot rysk aggression. Stoppas den inte där riskeras attacker mot många fler länder. Enligt försvarsexpertisen kan Ryssland stoppas. Det estniska försvarsdepartementet uppskattar till exempel att det inte skulle krävas mer än ungefär 120 miljarder euro per år, eller 0,25 procent av BNP i de 54 så kallade Ramsteinländerna som samarbetar kring stöd till Ukraina. Det kan hända att EU måste bära en större börda än andra. Men 120 miljarder euro är ändå inte mer än 0,67 procent av EU:s BNP, även om det inte kan klaras ur EU:s löpande ­budget på 170 miljarder euro per år. Även om Ungern lägger in veto mot reguljärt EU-stöd, har EU flera möjligheter att låna upp och låna ut till Ukraina som inte kräver full konsensus. Partier både till höger och vänster ställer dock motkrav och kan komma att rösta emot sådana åtgärder även när de offentligt proklamerar att de visst vill stödja Ukraina.

EU spelar också en viktig roll för samordning av inköp från försvarsindustrier och villkoren för dessa. Därtill skärper säkerhetsläget och klimatomställningen behovet av att kroka arm med andra länder. USA, Storbritannien och Australien slöt för ett par år sedan avtal om ett försvarssamarbete kring avancerad teknologi, såsom artificiell intelligens, kvantsystem och hypersoniska missiler (AUKUS). Detta skulle kunna tjäna som mall för ett atlantiskt ”EUKUS”. En sådan pelare skulle bygga vidare på de nya försvarsavtalen som de flesta EU-länder tecknat med USA, och som därmed ger alternativa möjligheter ifall Nato inte uppnår enighet. Ett atlantiskt EUKUS-avtal skulle också hjälpa EU att äntligen sjösätta en effektiv organisation för tekniksprång, efter en rad misslyckade försök att efterlikna det mycket framgångsrika American Defense Advanced Research Projects Agency (Darpa).

Av knipan kring Nato-ansökan har vi lärt oss att man ska försäkra sig innan det blåser upp till storm. Den existentiella faran är att Europa förlorar sin ekonomiska uthållighet att kunna värna mot rysk aggression och kinesisk utpressning. Faran kan bli akut om EU-länder med ansvarslös ekonomisk politik utlöser nya finanskriser. Tyvärr har inte EU:s finanspolitiska ramverk ”stabilitets- och tillväxtpakt” fungerat som vaccin mot sådana debacle. Pandemipaketet gav EU visserligen ett bättre verktyg på kort sikt. Kommissionen kan hålla inne pengar när länder som Ungern inte reformerar, men endast fram till 2026.

Hittills har endast de maktmedel som ECB fick 2012 kunnat förmå länder att genomföra nödvändiga reformer. ECB får nämligen endast rädda länder från bankkollaps om de uppfyller reformkraven. Det skapar en hävstång som är så stark att även grekiska socialister och italienska nationalister tvingades rätta sig i leden.

Därför är en stark europeisk centralbank ett avgörande europeiskt och svenskt säkerhetsintresse. Den blir ännu viktigare inför en EU-utvidgning. Åtminstone åtta länder, bland dessa Moldavien och Ukraina, riskerar att hamna i en rysk intressesfär ifall de inte ser en framkomlig väg mot medlemskap. Omvänt, om de kan utvecklas väl såsom andra nyblivna EU-länder har gjort så ­stärker de det fria Europa. Därför har även tidigare skeptiker, som Frankrikes president Emmanuel Macron, nu svängt och förordar utvidgning.

Haken är att dessa åtta länder, och några nuvarande EU-länder, för en svajig makroekonomisk politik och brister när det gäller rättsstatlighet och korruption. Enbart ECB förmår då att vara sheriffen i stan. Då är det önskvärt att ECB stärks av ett svenskt medlemskap i den monetära unionen, och att Sverige får ett inflytande.

Precis som EU-medlemskapet blev mer lyckat än väntat ur ett snävt svenskt ekonomiskt perspektiv kan också en euro-anslutning visa sig bli en välkommen försäkring. Sveriges banker har betydligt större utlåning till privat sektor än banker i andra EU-länder, samtidigt som åtskilliga fastighetsbolag vacklar. Sverige har näst lägst tillväxt i EU och en inflation över euro-ländernas, delvis orsakad av Riksbanken som, i utvärderingen beställd av riksdagen, kritiseras för grova felprognoser och fortsatta köp av värdepapper så sent som våren 2022. Det förvånar därför inte att finansmarknader har lågt förtroende för svensk penningpolitik och säljer kronor när det blåser. Nordea flyttade från Sverige för att euro-ländernas bankunion tedde sig som en säkrare hamn.

I själva verket kan Riksbankens senaste krumbukter ses som en fortsättning på tidigare mönster av penningpolitiska misstag. Riksbanken säger sig nu behöva cirka 40 miljarder kronor i tillskott som man under senare år förlorat på överdrivna obligationsköp. Därtill kommer andra mer svårbedömda risker. Vad betyder det till exempel att många svenska företag säljs ut varje gång kronan slår i botten?

Det påstås ibland att Sverige ju haft bättre tillväxt än euro-länderna. Poängen är emellertid att Sveriges snabbare tillväxt orsakades just av reformerna som enbart blev politiskt möjliga av krisen i början av 1990-talet. Många länder som med för få reformer i bagaget bytte till euron, som Spanien, Portugal eller Grekland, fick över natt oförtjänt låga räntor. Dessa länder hamnade så småningom i en kris lik den svenska 1990-talskrisen och reformerade rejält. Grekland, Spanien och Portugal tillhör just nu de EU-länder med bäst tillväxt, och även Italien växer. Det visar hur euron kan förlösa reformer som stärker Europa. En drös färska studier bekräftar också att införandet av euron har gett upphov till ökande inkomster och produktivitet.

Sammantaget finns nu mycket goda existentiella säkerhetsskäl att främja en stark europeisk centralbank som Sverige helst också ska ha inflytande i.

För att stå emot auktoritära regimers ekonomiska påtryckningar måste EU kunna hävda sig med en industriell styrka som möter de konsekvenser som krig, sanktioner, energiutpressning och statsterrorism för med sig, men samtidigt ger rådrum för att möta klimatomställningen.

Tyvärr lägger såväl EU som Sverige ständigt krokben för sig själv. I sin senaste analys av konkurrenskraft erkänner EU att produktivitetstillväxten har släpat efter andra stora ekonomier i ­världen i decennier. Även den svenska industriproduktionen är idag lägre än för 15 år sedan, och produktivitetstillväxten är klen. Till orsakerna hör säkert alltmer byråkrati och reglering inom forskningen och industriell produktion, men även ökad protektionism och försök att centralplanera fram ny teknik med hjälp av statsstöd som mer än tredubblats sedan 2015. Europeiskt näringsliv regleras hårt med ena handen och enskilda företag subventioneras generöst med den andra.

I EU:s vitbok från 2017 utmålade Jean-Claude Juncker en framtidsvision under rubriken ”Doing Less More Efficiently”, att göra färre saker men bättre. Där förordades ett upptrappat EU-arbete inom säkerhet, innovation, handel, klimatpolitik och digitalisering. Samtidigt skulle EU dra sig tillbaka från områden där man haft mindre framgång, till exempel regional utveckling, hälso- och sjukvårdsfrågor, arbets- och socialpolitik såvida de inte direkt berör den inre marknadens funktion. EU bör inte slösa energi på att försöka förbättra vad medlemsländerna ändå själva gör, utan bör fokusera på vad som annars inte görs alls.

I praktiken har svenska regeringar ofta valt den motsatta linjen. Till exempel drev den förra regeringen på EU:s yviga sociala pelare – och blev sedan tagen på sängen när EU med den som grund ville lagstifta fram en minimilön i strid med den svenska modellen.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Junckers framtidsvision har nu blivit en säkerhetspolitisk no-brainer. Den bör börja med att införa en övergripande princip att enbart betala för resultat. EU-medel bör enbart slussas till projekt där betalning kan ske för synliga resultat.

Det skulle till exempel leda till en omläggning av den tredjedel av EU-medel som satsas på regionalpolitik. Flera studier finner dock att enbart den delen som finns i den så kallade Sammanhållningsfonden fungerar. Den finansierar främst infrastruktur i fattigare EU-länder. Förklaringen tycks just vara att infrastrukturprojekt i form av en järnväg eller en vattenreningsanläggning lätt kan verifieras. De luddiga delarna av regionalpolitiken bör slopas för att lämna mer pengar till Ukrainastöd och konkreta klimatpolitiska åtgärder.

Denna princip bör även driva fram en resultatinriktad klimatpolitik. EU ansvarar för det framgångsrika systemet för utsläppsrättigheter. Därtill vill dock EU i den så kallade Green Deal Investment Plan mobilisera investeringar på över en biljon euro under tio år. Risken är stor att pengarna slösas på projekt i befintlig teknik som skulle genomförts i alla fall. Därtill driver EU på med en hel del reglering som inte är forskningsbaserad utan ofta visat sig kontraproduktiv.

Det finns goda skäl att vara misstänksam mot partier som motvilligt lyft upp internationell säkerhet som prioritet. Inför EU-valet bör man fråga sig: Vem har den bästa track record av att rösta för investeringar i säkerhet, robusta EU-institutioner, utvidgning av EU, en stark europeisk centralbank, svensk anslutning till euron samt en resultat- och tillväxtorientering av EU-politiken?

Stefan Fölster är chef för Better Future Economics och senior fellow vid tankesmedjan Frivärld.

Nu står allt på spel

Europas fred och frihet hotas åter. EU-valet måste handla om vår förmåga att freda oss.