Begreppet kulturkrig användes inte i svensk debatt 2009. Inte på det sätt som det görs idag. När jag satte mig i talskriveriets hydda och smidde de pilspetsar med vilka jag ville att dåvarande socialministern och kristdemokratiske partiledaren Göran Hägglund skulle perforera den kulturradikala vänstern handlade mycket om just kultur som sådan, inte om kultur i nationell identitär bemärkelse. Men nog skulle de duga för det också.

Den allra första pil Hägglund fyrade av var frågan om det verkligen är ett kvalitetsmått för kulturuttryck att vara politiska. De klassiska referensramarna är bättre. För ändamålet med kultur är ändå inte att ”väcka”, ”vara normkritisk” eller i sämsta fall uppröra för sakens skull, pour épater la bourgeoisie.

Det är precis den formen av pekpinnar som är symtomatiska för den radikala vänster som sedan länge marscherat färdigt genom institutionerna och nu spänt bevakar en självbekräftande världsbild som hålls fast uppstagad. En som skärmar av verkligheten.

Verklighetens folk trädde naturligt fram ur denna syn på det västerländska tillståndet. Det behövdes knappt ett uns av retorisk meditation för det, mest en kopp starkt kaffe på ett utomhusfik i Stockholm under rogivande vårsol. Men frågan om vilket håll folket vandrat sedan dess tarvar en kopp till.

Mycket har förändrats sedan 2009, till och med väldigt mycket. När Hägglund brakade loss i Almedalen (verklighetens folk introducerades faktiskt i hans mindre uppmärksammade tal till par­tiets riksting en vecka tidigare) ledde det till ett nationellt åskväder av fördömanden. Men idag skulle de centrala delarna knappt framkalla en gäspning. I ett parti av talet sammanfattas verklighetens folk:

”De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest.

Men dem hittar vänstern alltid något fel på. Teaterregissörerna talar om för dem att deras tillvaro är falsk och förljugen. Och i förskolan får barnen veta att deras lekar måste vara könsneutrala.

Vänstern tycker att det vanliga samhället är ett förtryckande samhälle och därför skall det vanliga klandras och motarbetas.”

Det förekom förstås mer slängar än så. Men det faktum att en sådan här typ av tankefigur väckte raseri säger en del om tankeklimatet för femton år sedan. ”Mörka krafter”, ”grumliga vatten” och annalkande fascism (”det var så här det började på trettiotalet” var redan på den här tiden ett känt stridsrop) fyllde kultur- och ledarsidor i flera månader.

Så länge det var en vänster som utsågs till elit i det sociologiska schemat var det fråga om farlig populism.

Samtidigt var ansatsen inte oerhört exotisk. Några år senare hade brittiske författaren David Goodhart bakat färdigt sina tankar kring migration och tillhörighet i motsats­paret somewheres och anywheres: de som inte ville eller kunde flytta från en specifik plats de kallade hem – respektive de som såg flygplatser som en given del av tillvaron och inte kände lojalitet till någon plats eller för den delen nation.

Ronald Reagans talskrivare Peggy Noonan var inne på samma spår när hon talade om the protected och the unprotected. Alltså de som inte har resurser att freda sig från konsekvenserna av en upplyst elits vilja att forma ett progressivt samhälle. Det var, påpekar hon, sannolikt inte döttrar till EU-toppar som ofredades av migranter under den ökända nyårsnatten i Köln 2015. Noonan förutsåg både Donald Trumps valvinst och brexit.

2009 års verklighetens folk förhöll sig överhuvudtaget inte till integrationsfrågor, men de gör det idag och det med besked.

Först skall sägas att de i en mening har kommit att få ett stort politiskt erkännande på sistone och inte bara i lösa lovord utan i form av substantiellt politiskt intresse. Liv och leverne i det ”svenska hjärtlandet” som Ebba Busch till sedvanlig kvällstidningsirritation pekade ut är högsta politiska mode.

En valrörelse baserad på drivmedelspriser skulle varit en fars 2009. Liksom frågan om skogsbruket. Och inte minst jakt­frågor. Det där med vargens vara eller icke vara har alltid funnits som öppen strömkabel i svensk debatt, men jaktlivet i stort har aldrig rönt större intresse utanför någon stackars talespersons tjänsterum.

Men nu huttrar en armé av fotografer i svenska skogar under det att partiledare poserar i bistert säsongsväder. När Ebba Busch och Ulf Kristersson låter sig fotograferas tillsammans i stil­enlig jaktmundering går debattens vågor höga kring valet av färg och form. Men inte över att de identifierar sig med svensk jägarkår. Den aspekten är given.

Konton i sociala medier har fördelen att de visar vad politiker vill förmedla när de har full kontroll över bilden. Den arme centerledarens idoga arbete att förknippas med sitt hus på landet är allmänt känt. Det är ständiga spadar, pinnar och stövlar kring Muharrem Demirok så fort han inte är i riksdagen. Regeringens nyutnämnde EU-minister Jessica Rosencrantz ser snabbt till att sätta sig för att tankfullt blicka ut över gråhöljd svensk höstskog. Landsbygdsminister Peter Kullgren klappar ömt en kossa på mulen och så vidare.

Det är gärna kargt och lerigt när politiker är ute i hjärtlandet. Man verkar ana att verklighetens folk inte lever i någon soldränkt influerartillvaro.

Men man vill också åt något mer med den där estetiken. Åt det där andra som trängt sig på med sådan kraft sedan 2009 och som det inte finns etablerade förhållningssätt till: Man vill vara svensk.

”Svenska flaggan skall vaja på varje torg i hela Sverige.” Hade Göran Hägglund ropat det i Almedalen 2009 hade väl livvaktsskyddet fått ingripa. Men nu var det istället Magdalena Andersson i Almedalen 2024. Knappt ett förhöjt ögonbryn; snarare tolkningar om hur förväntat det var att hon fortsatte partiets vridning mot ett slags folklig nationalism.

Där har i princip allt hamnat – folk, elit, partier, kulturdebatt, nätdebatt. Alla vill ha ett ord med i laget kring migration, identitet, kulturkrockar och förstås tolkningsföreträde kring svenskhet. Men det betyder inte att spänningsfältet är borta. Frågan om vilken verklighet som är officiellt erkänd handlar fortfarande om en maktrelation. Samma elit gör fortfarande anspråk på att ha det rätta svaret.

Idag är den berömda åsiktskorridorens väggar inte rämnade men intimt bekantade med släggans kraft. Flyktingkrisen, Sverigedemokraternas genombrott och en förfärande brottsutveckling har tvingat fram ett helt annat debattklimat. Men det är en rörelse som alltjämt följs av en osäkerhet kring vad som är en offentlig sanning och inte.

Det är inte en sanning att verklighetens folk vill flytta till områden som är fredade från invandrare eller åtminstone invandrar­relaterad brottslighet. Det går rykten om pågående utflyttning till Normandie, Sydfrankrike eller Spanien men dagstidningsreportagen saknas för att bekräfta det så det är fortfarande rykten.

Svenska Dagbladets ledarskribent Paulina Neudings texter är exempel på hur den erkända sanningens gränser successivt förskjuts. 2012 skrev hon om hur det vanligaste namnet på nyfödda pojkar i Malmö 2004 var Mohammed. Detta för att belysa orsakerna till stadens växande problem med antisemitism. Det drev som följde hörde till de värre med inslag av ”rasism”, ”Breivik” och ”tickande konservativ bomb”. Få av de berörda vill förstås kännas vid det där idag.

Några år senare skrev Neuding om det utbredda problemet med hotfulla ungdomsgäng på landets bibliotek. Återigen inget som någon annan hade haft lust att ta i, tvärtom gärna sopa under mattan, sannolikt för att det i hög grad var ett invandrarrelaterat problem. Och återigen anklagelser om främlingsfientlighet från personer som idag nog önskar att de hållit tyst.

2015 behandlar hon den otrygga miljön i svenska simhallar. Det är i princip samma historia som med biblioteken; företrädesvis invandrargäng som hotar och misshandlar. Och det rapporteras på ett sätt som tvingar gemene man att avkryptera artiklar och nyhetssändningar.

I en sådan miljö gäller det att veta var någonstans man ska undvika att ta del av allmän service. ”Huruvida man lyckas med det hänger intimt samman med inkomst – varför det förblir en statusmarkör i den offentliga debatten att låtsas som att problemet överhuvudtaget inte existerar, eller att bli förvånad varje gång det kommer till nytt uttryck.”

Neuding summerar i Noonans anda: ”Räkna med att de som har råd och kan välja tryggare alternativ kommer att isolera sig mer.”

The protected and the unprotected.

Statsvetarna Cecilia Garme och Katarina Barrling berör samma sak i Saknad. På spaning efter landet inom oss (Mondial förlag). De gör den träffande observationen att det är den övre medelklassen och inte de där ”andra” som lever i det förgångna Sverige. I ett Sverige som fortfarande är tryggt och rätt så homogent. De har råd att leva i dåtiden. Övriga lever i den verkliga nutiden:

”Segregationen finns inte bara mellan svenskar och invandrare, utan den gäller även inom gruppen svenskar. Skillnaden mellan att bo i Vasastan respektive Filipstad har förstås alltid varit stor, men på kort tid har den blivit ännu större.”

Tryggheten har att göra med var man bor och är en klassfråga. Möjligheten att hålla sig med en progressiv världsbild beror på vilken miljö man har möjlighet att dra skärmar kring. Men att avskärmningen faktiskt är en avskärmning är en verklighet som inte skall erkännas.

Det är fråga om helt andra omständigheter än de Göran Hägglund befann sig i 2009 då han angrep kultureliten och dess politiskt korrekta förgivettaganden. Men annat är precis som förut:

Sent i oktober 2022, alltså strax efter valet, inbjöd tidskriften Kvartals vetenskapsjournalist Henrik Höjer varje hugad till en vadslagning om huruvida svensk demokrati skulle ta skada av en regering stödd av Sverigedemokraterna. För valet 2022 uppammade precis samma sorts febriga varningar för att demokratin var på väg att raseras av en ondsint högerpopulism som under hösten 2009.

Stefan Löfven och Bengt Westerberg skrev tillsammans i Dagens Nyheter att demokratin var hotad vid ett felaktigt valresultat (Höjer noterar att Westerberg skrev samma sak inför valet 2018) och bilden blir smått komisk när Höjer kan räkna upp fyra i rad (Johan Hilton, Åsa Beckman, Malin Ullgren, Björn Wiman) som alla även de delat med sig av sin ångest just från Dagens Nyheters olika högsäten. Men det var förstås fullt av varningsskrin även i andra medier och inte minst sociala sådana.

Men det går ju i någon mån att mäta sådant med hjälp av till exempel data från internationellt erkända organisationer som Freedom House index, påpekade Höjer. Man kan ju se om Sverige har fallit till position nittio i index eller lägre innan nästa val. Så han satte ett halvt dussin Amarone i pant på att så inte skulle ske och inväntade svar från pessimisterna.

Två år senare kunde han konstatera att ingen hade velat buda emot och att ingen fara för svensk demokrati ännu stod att finna i mätningarna.

För att Höjer skall förlora vadet krävs att demokratin börjar nedmonteras under den återstående tiden fram till valet 2026. ”Man undrar ju om de menar allvar?” skrev Höjer och svaret är förstås nej. De återkommande emotionella varningarna är förstås inte autentiska utan en återspegling av maktrelationen. Precis som 2009.

Anklagelsen är alltjämt att folkflertalets perception och varseblivning av verkligheten, om denna skiljer sig från vänsterns, ovillkorligen rör sig inom ett demokratifientligt kraftfält. En anklagelse som stått blick stilla under decennier, oavsett vad för slags synpunkter som trippat förbi i dess kikarsikte. Oavsett om det handlar om genusideologi eller migration – eller uppfattningen att det där kikarsiktet överhuvudtaget existerar.

Såtillvida har ingenting förändrats. Nästan skönt.