Nutidskonst- en ändlig resurs
När jag senast såg efter hur konsten mådde, på de båda samtidiga utställningarna Market och Supermarket (Stockholm, februari 2007), började jag snart associera till de accelererande klimatförändringar som tidningarna har varit fulla av det senaste året. Det samlade intryck jag fick när jag gick genom rum efter rum var att man även inom konsten håller på att köra slut på någonting, konsumera sönder någonting, så att den planet som kallas konstvärlden snart kommer att bli en permanent öken, torr som grusgropen efter en försvunnen glaciär. Det är förstås en orättvis jämförelse och jag ska försöka motivera den.
På Supermarket visades en serie teckningar av den skotske konstnären Stuart Murray. Han har ritat av män på puben och skrivit ner saker de säger: det är gubbigt, grabbigt, bittert, fördomsfullt och en aning patetiskt.
Bilderna visar ensamma män som nästan, men inte riktigt, inser att de inte är de hårdingar de skulle vilja vara, utan en samling överblivna förlorare. Som galleripublik roas man förstås av det – repliker som var förolämpande på puben förvandlas till underhållning när de hamnar på galleriväggen (”Canny see the back ae a perra tits, that basturt”). Svagheten ligger i att de gnäller bättre än han tecknar. Längre än så kommer man inte med dem. Snart inser man i stället någonting om Stuart Murray: hur tacksam han antagligen måste vara över att det fortfarande finns män som, utan ett spår av självinsikt, säger gubbiga, fördomsfulla saker som han kan plocka upp och göra konst av.
Och sedan tänker man: det här kommer inte att hålla länge till. Det kommer att bli allt svårare att hitta folk som är obesmittade av galleripublikens självironiska medvetande, så att man kan skriva ner deras repliker med en smal, svart filtspetspenna och göra konst av dem.
På Market fick jag samma intryck. Där visades bland annat två fotografier av sittande kvinnor med titeln ”Women in private spaces”. Det är tur att det fortfarande finns kvinnor, och privata utrymmen, så att man kan fotografera dem och göra konst av dem.
Någon av de medverkande konstnärerna hade blivit intresserade av de noggranna, lågmälda blyertslinjerna på gamla kartor och tekniska ritningar, och gjort konst av dem – så långt ut i marginalen måste man numera söka sig. De stora fångsternas tid är över, man får rikta in sig på de små. Någon annan har fotograferat snöflingor. Det finns nämligen några kvar som inte har smält än. Naturligtvis tålde snöflingorna inte processen: allt som återstår efter att bilden är tagen är ett par smutsiga vattendroppar, som antagligen innehåller spår av flygbränsle och tungmetaller. När man gör konst av de gamla kartorna händer något liknande med dem. Det är som när man läser att ännu en art är utrotad. En tredje konstnär, som inte längre reagerar på den konst han gör, hoppas fortfarande att publiken ska reagera i hans ställe, med äckel eller ilska, och därmed ge hans meningslösa verk en smula tyngd. Han kunde lika gärna leta efter valar att harpunera.
Det har varit tur för konsten att det finns kitsch. Någon har målat ett stilleben med Kronblom, en Bamsedocka och en affisch med indiska gudar. Ännu en tid går det bra att göra sådant, liksom det fortfarande går bra att tanka bilen. Tror ni att kitschen är outslitlig? I så fall är ni på väg mot ett obehagligt
uppvaknande. Konstindustrin slukar en hektar kitsch varje sekund, i samma takt som skogsindustrin slukar regnskog. Och det har varit tur för er att det finns kroppar. Så länge det finns kroppar är det ingen större ansträngning att göra konst. Mer än en av de medverkande konstnärerna har nog, i hemlighet, dragit en lättad suck och tänkt ”Thank god, at least we’ve got bodies. Vad skulle jag göra om det inte fanns kroppar?”
Så många konstnärer har lärt sig arbeta på detta sätt. De har gjort sig beroende av att det finns något annat än konst i världen, av att det finns saker de kan plocka upp och göra konst av. Eftersom de sällan gör konst av världen på något intressant sätt, utan på samma sätt som man producerar fiskpinnar av ishavstorsk, kommer de att möta samma sorts problem: i båda fallen har vi trålat lite för hårt. Nu börjar konsekvenserna göra sig påminda. Vi har tagit för givet att allt det där som inte är konst är en sorts naturresurs som aldrig kan ta slut: det oavsiktliga, det naiva, det förbisedda, glesbygdens pynt och storstadens graffiti, rostiga industrier, trista hotellrum, nostalgiska leksaker, utslitna popkulturella ikoner, kubaner, broderier och pärlplattor. Konstindustrin har exploaterat planetens reserver av allt detta med en kortsiktig girighet som bara kan jämföras med hur man på andra håll har grävt sönder landskapet efter brunkol att elda med.
Skribenter som vill kritisera konsten använder sig fortfarande av floskeln om det romantiska geniet; det vore rimligare att jämföra konsten med Bagger 288, den gigantiska tyska gruvbrytningsmaskinen som liknar en grävmaskin som muterat till godzillaformat. Hur länge har man tänkt att konsten ska kunna fortsätta på det viset? Man har naturligtvis inte tänkt alls.
Jag kan berätta hur det kommer att gå. Det kommer att isa i magen på Stuart Murray nästa gång han kliver in på puben med ritblocket under armen, för han kommer att höra att den är full av folk som liknar honom själv: konstnärer, bloggare och annat medvetet folk, som vaktar på det de säger samtidigt som de väntar på att någon annan ska vara dum nog att säga något de kan skicka till tjuvlyssnat.se. Han kommer att upptäcka att Dalmarnock har förvandlats till Söder, och vänta bara, om inte klimatet kollapsar innan dess kommer Ulan Bator att vilja gå samma väg.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Någonstans passeras den gräns när det finns mer konst än ickekonst i världen och sedan kommer det att gå fort, som när polarisen smälter. Konstnärerna kommer att bli tvungna att leta allt längre bort, på allt mer exotiska platser, efter saker att göra konst av, liksom man smått desperat borrar efter allt magrare oljefyndigheter och ersätter torsken med tilapia. Redan detta letande innebär att vi är dömda. Rykten kommer att spridas som en löpeld bland webbuppkopplade konstnärer i Umeå, Minsk, Glasgow och Helsingfors: det finns en sista pub med genuina homofober kvar på Falklandsöarna. Det finns ett ”personal space” som inte fotograferats i ett utedass på Kamtjatka. Och de rusar dit, men det är för sent. Puben har installerat wi-fi och serverar utmärkt espresso. Och istället för ett ”personal space” hittar de en camgirl. De får samma känsla i magen som när de tänker på klimatförändringarna. De börjar förstå.
Håkan Lindgren
Journalist och kritiker.