Nu är det kunskap och bildning som gäller. Det var budskapet från utbildningsminister Anna Ekström när hon i mitten av augusti kungjorde att regeringen spikat nya kurs- och ämnesplaner för grundskolan.

”Antiken och Bibeln kvar i ny kursplan”, löd rubriken i SvD och andra tidningar som publicerade TT:s telegram. Anna Ekström talade dessutom om vikten av faktakunskap och att det ska göras tydligare skillnad mellan kraven i skolans olika stadier. Det låter ju inte så dumt. Ett par steg i rätt riktning?

Kanske, kanske inte. För i pressmeddelandet läser man: ”I huvudsak har regeringen beslutat i enlighet med Skolverkets förslag och bara gjort mindre och främst språkliga justeringar.”

Vilka justeringar som har skett framgår inte, eftersom kurs- och ämnesplanerna offentliggörs först när Skolverket har formulerat sina kunskapskrav, vilket ska ske någon gång under hösten. Men om regeringen har rätt i att det bara handlar om språkliga småsaker har man all anledning att förhålla sig avvaktande. Skolverkets slutbud från december 2019 var inte mycket att hänga i julgranen.

Redan där hade antiken och Bibeln återintroducerats som en eftergift till den bitande kritik som levererats tidigare under hösten, men i övrigt var förslaget näppeligen präglat av genuin kunskapskultur.

Professor Hans Albin Larsson, före detta ordförande i Historielärarnas förening, var skarp i sin kritik. I en genomgång av orienteringsämnena gav han endast samhällskunskapen godkänt. Beträffande geografin kunde han konstatera att ”i högstadiet stryks namngeografin helt utom då namn och läge anses ’relevanta för studierna av geografiska förhållanden, mönster, processer och hållbarhetsfrågor’ ”.

”Som vanligt gör den som vill ha mer av kunskaps­skola klokt i att inte ta ut några segrar i förskott.”

Vad gäller historia blev Larssons betyg ”icke godkänt (med bred marginal)”. Epokerna är borta och det ska ältas om historiebruk snarare än bedrivas studier av historien själv.

Om regeringens förslag innebär att alla dessa snedsteg har åtgärdats och att det verkligen är kunskapslinjen som gäller är det alldeles utmärkt, men det är svårt att se hur något sådant kan förenas med att man bara gjort ”mindre och främst språkliga justeringar”. Antingen försöker Anna Ekström rädda ansiktet på Skolverket eller så försöker hon teckna en ljusare bild av planerna än vad de förtjänar. Att hon lyfter fram just antiken och Bibeln väcker farhågor; de var ju med redan i december. Har det inte tillkommit något av substans sedan dess? Vi får reda på hur det ligger till ”under hösten”. Som vanligt gör den som vill ha mer av kunskapsskola klokt i att inte ta ut några segrar i förskott.

Vetenskapssocieteten i Lund har gett ut den fina antologin I Pallas Athenas huvud (Makadam, 2020) med anledning av sitt 100-årsjubileum. Där fastnar jag särskilt för Svante Nordins kortessä ”Marx-Nietzsche-Kant” som med uppfriskande sälta tar sig an modets växlingar på den akademiska auktoritetsfronten.

Marx kom i ropet i och med studentrevolten men detroniserades efter ett par decennier av Nietzsche: ”den nya erans mästertänkare, den yttersta upphovsmannen för ’postmodernismen’, som nu regerade för en tid”. Men hux flux var det skiftesdags igen, och nu var turen kommen till Kant med sin idé om världsfederation, universella rättigheter och politiken som tillämpad etik. I hög grad handlar det, enligt Nordin, om att nya huvudfiender ställer krav på nya husgudar. För marxisterna var det Kapitalismen som spökade och för nietzscheanerna Normaliteten, medan kantianerna bekämpar Högerpopulismen. För inte så länge sedan manades det till skepsis och maktkritik mot vetenskapen, nu arrangeras det marscher till dess ära.

Att döma av nyhetsflödet från amerikanska och brittiska universitet, eller Anna-Karin Wyndhamns och Ivar Arpis Genusdoktrinen (Fri tanke, 2020) om jämställdhetsintegrering i den svenska högskolan, råder det ännu inte fullständig Kanthegemoni i akademien. Men det hindrar inte att man läser Nordin med god behållning och blir fundersam av hans avslutande fråga om kommande mode: ”Vilken blir den nya tyska tänkare som kommer att visa oss vägen mot framtiden?”

Om det nu måste gå så hoppas jag på Wilhelm Röpke, men jag misstänker att jag blir besviken.

Allmänheten förtvivlar om gängkriminaliteten. Enligt en färsk mätning från Kantar/Sifo är det 15 (!) gånger fler som tror att den kommer att öka än som tror att den kommer att minska. Så småningom kommer detta att få än starkare genomslag vad gäller allmänförtroende och partisympatier.

Ändå rör sig ansvariga politiker som i sirap. De förklarar gång på gång att läget är ”oacceptabelt” och aviserar åtgärder, vars gemensamma nämnare är att de inte fungerar. Tidshorisonterna är för korta. Oviljan att fatta kontroversiella beslut – som att på allvar inskrida mot unga och minderåriga kriminella – sitter djupt. Hellre sätta upp fluffiga mål som snart glöms bort.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det duger inte med snabbt hopkomna åtgärdspaket och styckevisa utspel. Det behövs en rak och ärlig inventering av hur läget och trenderna ser ut och en beskrivning av vad som behöver ske ifall man verkligen vill komma tillrätta med problemen. En sorts kriminalpolitisk nollbasbudgetering. Skapa en kommission av erfarna analytiker och framgångsrika brottsbekämpare, hämtade från den internationella scenen, som får arbeta utan att begränsas av vad som hittills har ansetts möjligt och utan hänsyn till vad finansdepartementet för tillfället tycker är lämpligt. I ett andra steg måste vi utgå från vad vi är och har, men i ett första steg måste vi få en ärlig och osminkad bild av uppgiftens omfattning.

Försvarsberedningens arbete torpederades av regeringspartierna redan vid sjösättningen och nu har man låtit även nästa omgång av försvarsförhandlingar gå på grund. Migrationskommittén kunde ha åstadkommit den regelskärpning som en allt större majoritet av svenskarna anser önskvärd, men istället slutade den i ett västgötaklimax. I arbetet mot pandemin håller sig statsministern i bakgrunden i görligaste mån och hoppas att ansvaret ska utkrävas på annat håll.

Säga vad man vill om denna januariregering, den utövar inte ledarskap i onödan.

För drygt ett år sedan skrev jag i Axess om Hans L Zetterberg och kunde då dystert citera statsvetaren Björn Östbring: ”Mitt intryck är att det i princip inte skrivs något alls om Zetterberg inom akademien. Det gäller både hans sociologiska gärning och hans gärning inom svensk offentlighet.”

Till min stora glädje har läget förändrats. I sin ambitiösa Klämd mellan marknad och stat (Timbro, 2020) tar nämligen sociologen Olof Hallonsten upp Zetterbergs tankar om det allsidighetens samhälle och utsätter dem för konstruktiv prövning, allra helst när det gäller tillståndet vid universiteten. Inte en dag för tidigt!