Upplysta svenskar däremot, som filosoferade i den anglofona filosofins klara och kal­la ljus, såg saken annorlunda. Vi hade lärt oss, och nu förenklar jag förstås, av tänkare som Bertrand Russell och G E Moore att den den typ av spekulativ metafysik som Hegel representerar hör det förflutna till. Den moderna filosofins analytiska klarhet hade gjort hegelianskt mummel till en anakronism. Kapitlen om Hegel i Karl Poppers The Open Society and its Enemies från 1945 skulle ha utgjort något slags nådastöt. Men så blev det inte. Om det var bra eller dåligt måste var och en avgöra själv.

Efter det popperianska lustmordet på Hegel var han snart tillbaka på den filosofiska dagordningen, då främst genom Charles Taylors Hegel från 1975 som för mig fortfarande är the-go-to-book när jag försöker hitta lite ljus i det teutoniska mörkret. Kanadensaren Taylor var förstås redan en misstänkt figur. I sin första bok hade han låtit sig påverkas av den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty. Hos denne fanns tydliga spår av Hegel eftersom han, tillsammans med bland andra Raymond Aron och Georges Bataille, på 1930-talet hade lyssnat till Alexandre Kojèves enormt inflytelserika föreläsningar om Andens fenomenologi.

Vi blir alltså inte av med Hegel ens inom den så kallade analytiska filosofin. Denna trend har så vitt jag kan se fått sitt hittills mäktigaste uttryck i Robert Brandoms enorma A Spirit of Trust – också den en läsning av Andens fenomenologi – och av författaren själv beskriven som ett exempel på ”the peculiar genre of systematic hermeneutic metaconceptual creative nonfiction writing”.

Inte fullt så ambitiös – och tack och lov för det – men långt mycket mer läsvänlig och dessutom så vitt det går med nära kontakt till konkret historia är Richard Bourkes Hegel’s World Revolutions, som framgångsrikt visar att Hegel inte var, åtminstone inte uteslutande, en tysk professor vilse i en för många ogenomtränglig metafysisk dimma. Bourke, numera professor i Cambridge och författare till Empire and Revolution om Edmund Burke, visar att Hegel var djupt engagerad i ofta högst påtaglig historia.

Hegel filosoferade under en tid då det fortfarande var möjligt att vara en filosofisk mångsysslare – logik, estetik, historia, teologi och politik, alla i högst hegelianska versioner, är några av de ämnen han sysslade med. En nutida filosof med samma bredd skulle snabbt avfärdas som dilettant. Bakom denna mångfald av ämnen har Bourke urskilt ett slags enhetlighet: ”Hegelianism är ingenting annat än en form av spekulativ kunskap som skapas genom en process av skeptisk undersökning. Dess egentliga ämne är mänsklighetens förkovran.” Denna mänsklighetens utveckling mot något bättre har skett genom ett antal revolutioner och har alltid fört med sig kostnader – både vinster och förluster.

Att ett slags civilsamhälle kom att ersätta en feodal ordning var förvisso ett framsteg men denna revolutionära förändring skulle komma att leda till en individualism och fragmentering. Ensamhet och isolering är en av det civila samhällets baksidor, priset vi måste betala för frihetliga framsteg. Hushåll med bara en person var länge mycket ovanliga och nästan otänkbara men har idag blivit – for better or for worse eller rättare sagt for better and for worse – en helt normal levnadsform.

Hegel var lidelsefullt intresserad av revolutioner. Som ung student i Tübingen följde han de dramatiska händelserna i 1790-talets Frankrike, som kom att sätta djupa spår i hans filosofi. Bourke­ jämför kortfattat Hegels reaktion med Edmund Burkes. Medan Burke beklagade att ”age of chivalry – alltså en tid präglad av ridderliga ideal – hade försvunnit, visade Hegel inget tålamod med sådan nostalgi. ”Filosofins uppgift är inte så mycket att beklaga dessa omvälvande förändringar som att undersöka resans riktning. I så måtto var filosofins uppgift delvis av historisk natur”, skriver Bourke.

Så vilka historiska omvälvningar och revolutioner är det som Hegel – åtminstone i Bourkes läsning – tycker sig urskilja? Kristendomens genombrott, romarrikets fall, reformationen, franska revolutionen och, den senaste i raden, Immanuel Kants kritiska filosofi. Jesus, Luther, Robespierre var alla på olika sätt revolutionära gestalter. Men Kant? Han var ju en konservativ filosof i Königsberg med så regelbundna vanor att stadens invånare sägs ha kunnat ställa klockan efter hans dagliga promenad.

En av Kants stora insatser – som gör att hans inflytande än känns av – var att han så att säga myndigförklarade människan. Han var kanske inte den första att göra det, både Sokrates och Spinoza var på sinsemellan helt olika sätt inne på samma tankebanor. ”Sapere aude” – våga veta – uppmanade Kant alla som ville lyssna och formade sin kunskapsteori därefter. Det kom att innebära att individen själv var ”det ursprungliga upphovet till alla sina föreställningar och begrepp och då också borde vara den enda agenten av sina handlingar”. Hegels väg mot Kant och upplysningen skulle visa sig vara gans­ka krokig.

Han ställde i Edward Gibbons efterföljd frågan hur ett tankesystem som då fortfarande var statt i utveckling – kristendomen – kunde komma att ersätta en till synes stabil och välfungerande ordning: det romerska kejsardömet. Ett eller annat sekel senare skulle man ha använt det slitna talet om ett paradigmskifte när man analyserade hur kristendomen kom att pensionera de hedniska gudarna. Det vara bara ett första steg. Nästa uppgift för historikerna var att förklara hur kristendomen från att ha varit en moralisk lära blev ett system av dogmer. ”Denna betoning av tro, dop och magiska krafter var långt borta från det sant kristna budskapet om medkänsla, nåd och människokärlek.”

I Hegels läsning blir kristendomens ursprungliga slagord desamma som frans­ka revolutionens: frihet, jämlikhet och broderskap. Dessa ideal kom emellertid att under historiens gång att förfuskas eller perverteras. Friheten blev ett slags diktatur under klerker och prelater; jämlikheten blev ett system av privat egendom; broderskap gick inte att förverkliga när kristendomen förvandlades från att ha varit en liten sekt till en global rörelse.

Nästa stora revolution var Martin Luthers reformation. Hegel förklarade att han ”var helt övertygad i sin lutheranism” – något som i och för sig var ett nödvändigt villkor för att han skulle få vara professor vid universitetet i Berlin. Att han som kristen var en skarp kritiker av katolicismen är klart. Bland alla dess fel och brister nämnde han att den förminskade det individuella samvetet genom att ge alltför stor makt till präster, biskopar och andra klerikala potentater. Det katolska fattigdomsidealet hade fått ge vika och ge plats åt en hög uppskattning av hårt arbete. Det var alltså inte längre helt fel att samla skatter också på denna sida om graven.

Hegel föddes 1770 och kunde alltså på nära håll och nästan i realtid tillsammans med generationskamrater som Hölderlin och Schellling följa franska revolutionen. Till en början var han en entusiastisk anhängare av händelserna i Paris. Han hoppades att få bevittna hur en feodal monarki förvandlades till en konstitutionell stat. Att kunna åstadkomma detta var en av den europeiska historiens största och mest märkliga framgångar. Vägen dit var förstås inte spikrak. Franska revolutionen skulle urarta, Robespierre och hans anhang skulle visa sig vara skändliga skurkar.

Franska revolutionen har kommit att visa sig stilbildande. Hegel kunde inte veta det, ändå såg han faran: ”Tyranni och despotism höjde sina röster under en mask av frihet och jämlikhet.” Fanatism och intolerans, som tidigare hade haft sin främsta hemvist i religionen, hade genom den franska revolutionen invaderat politiken. Att tänka fel blev belagt med dödsstraff – cancellering avant la lettre, och det av ett brutalt och handgripligt slag. Hegel var möjligen konservativ men aldrig reaktionär i den bemärkelsen att han ville återupprätta en tidigare tingens ordning. När ett reaktionärt Preussen ställdes mot Napoleon i slaget vid Jena stod Hegel på kejsarens sida. Kvällen före den avgörande drabbningen såg Hegel kejsaren rida genom staden – det var världsanden (die Weltseele) koncentrerad i en enda individ.

I sin historiefilosofi formulerade Hegel den moderna statens principer: behovet av lagar, rättigheter, en förvaltning som bestämmer hur beslut fattas och till sist någon form av nationalkänsla som gör oss solidariska med vårt samhälle. Möjligen kan man misstänka att Bourke här gör Hegel till vår samtida mer än vad han faktiskt var.

För att förverkliga denna moderna stat krävdes ett borgerligt samhälle som inte var identiskt med staten utan ett samhälle vars medlemmar fritt levlibrisde sina liv så som de själv fann det bäst. För att kunna göra det krävdes att privat egendom och ingångna överenskommelser respekterades. Hegel var som bekant en dialektisk filosof. Det tog sig bland annat uttryck i att han kunde se två sidor av samma sak, folket var källan till maktens legitimitet men kunde också vara ”en formlös massa – primitiv, irrationell, barbarisk och skräckinjagande.”

Detta kunde föra med sig för många olyckliga konsekvenser i form av mi­sär, slum och fattigdom som måste rättas till. Detta varken kunde eller borde ske genom privat filantropi, utan allt sådant var en offentlig angelägenhet. Hegel insåg vilket enormt problem fattigdomen hade blivit. Här skiljer han sig från sin hårdhjärtade föregångare Kant som mer eller mindre tycks ha menat att fattiga männi­skor fick stå sitt kast och att staten inte hade till uppgift att se till att också fattigt folk skulle ha råd med de allra mest grundläggande förnödenheterna.

Ibland talar man om en vänster- och en höger-Hegel. Om en sådan uppdelning alls har fog för sig så kan man säga att Bourke ger oss en liberal Hegel som insåg farorna med politisk extremism både åt vänster och åt höger.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

De sista 50 sidorna ägnar Bourke åt arvet efter Hegel; det blir en snabb, i mitt tycke alltför snabb, översikt. Det blir en katalog där Bourke får tillfälle att vädra personliga sym- och antipatier och som inte alltid har så mycket att göra med Hegel. Läsare som inte redan känner till vad historiker och politologer som till exempel Quentin Skinner och John Dunn står för lämnas i sticket.

Bourke vidgår att mycket få samtida filosofer har använt Hegel för att utarbeta en kritik eller analys av det modena samhället. Den ovan nämnde Charles Taylor är en av dem. De särdrag som, enligt Taylor, kännetecknar det moderna samhället kan härledas tillbaka till upplysningen som hotar att göra oss alla till redskap i en värld dominerad av ett nyttotänkande som var främmande för Hegel.

Bourke är inte riktigt övertygad. Han antyder att denna önskan att återuppliva Hegel inte bara är missriktad utan i grunden anti-hegeliansk. Eller som mästaren själv skriver i sin vetenskapslära. Det finns ingen anledning att hålla fast vid en tidigare kulturs former: ”De är som vissna löv som skjuts åt sidan av nya knoppar som växer vid rötterna.” 

BOK:

HEGEL’S WORLD REVOLUTIONS

RICHARD BOURKE (Princeton University Press 2023)