Nyligen träffade jag en disputerad historiker som ifrågasatte nyttan med att dagens unga läser August Strindberg, ”vad har han att säga dem?”. Denne museiman var däremot intresserad av historiebruk, framförallt att få historien om Förintelsen levande för skolelever. Jag svarade honom att Strindberg är viktig för litteraturen, men också som uttolkare av vårt eget samhälle. Svensk skolungdom bör kunna tillgodogöra sig Strindbergs rousseauanska och nietzscheanska människosyn. Och givetvis säger Röda rummet, Hemsöborna och Fröken Julie mycket om vårt lands omvandling under sent 1800-tal, ståndssamhällets upplösning och en modern demokratis gryning.

”Alla kan omöjligt veta allt, men det är lättare att färdas tillsammans om vi står stadigt på och tar avstamp från samma plattform.”

Det är alltså en god idé av regeringen att låta fristående expertgrupper formulera en svensk kulturkanon. I själva verket borde det ha gjorts redan 2006 när det först kom på tal efter Danmarks exempel. En kanon, verk och kulturella företeelser som fortsätter att inspirera och genererar nytt skapande, finns nämligen oavsett vi vill eller inte. Det gör definitivt Strindbergs romaner och pjäser, och inte bara i Sverige. Han är en av dem som den framlidne amerikanske litteraturhistorikern Harold Bloom tar med i sin kanon för världslitteraturen. Bloom var en typiskt vänstersinnad östkustintellektuell och knappast någon identitär ”kulturkrigare”.

En nedtecknad kanon ger människor nycklar till den kultur som formar dem själva och deras samhälle. En möjlighet till djupare självförståelse och för den delen också självrannsakan. Bildningsresan är en kollektiv process. Alla kan omöjligt veta allt, men det är lättare att färdas tillsammans om vi står stadigt på och tar avstamp från samma plattform.

Jag överlåter åt experterna att sammanställa listorna, men jag tycker att Danmarks förlaga väl ringar in det danska. I Ludwig Wittgensteins anda ser vi en familjelikhet bland vilt skilda verk och företeelser, visst utgör de tillsammans en igenkännbar dansk ”livsform” om jag får vara så djärv. Danmarks kanon har väckt debatt och ifrågasatts och alternativa listor har tagits fram, en diskussion som leder till just nationell omprövning.

Jag tänker mig en kanon framförallt som ett pedagogiskt verktyg för att inlemma nya generationer och främlingar i den svenska kulturen. Den existerar i åtminstone antropologisk mening, oavsett vad populistiska politiker eller aktivistiska tjänstemän påstår. En kanon kan både användas i skolan och ligga till grund för ett medborgartest, ett prov som visar att den som vill bli svensk har grundläggande kännedom om vårt land.

Det är viktigt att en kanon är levande, staten, kulturlivet och förlagen borde i gammal god korporativ anda gå samman och skapar något som folkskolans nationella läsebok för att lära alla svenskar att läsa i mer än en teknisk mening, en rättvis fördelning av förmågan till djupläsning. På så vis är kanon en demokratifråga, en rättighet för alla att ta del av och förstå vår rika kultur.

Jag ser gärna att rikets främsta författare anlitas för att skriva litterära läromedel för skolan. På så vis kom klassiker som Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, Sven Hedins Från pol till pol och Verner von Heidenstams Svenskarna och deras hövdingar till. Böcker inom skilda ämnen som stimulerar och disponerar eleverna till ett läsande liv. Det är då viktigt och ofrånkomligt att de författare som beskrivit migrantens erfarenhet av att bli svensk finns med, det är en stor och viktig berättelse om det Sverige vi idag lever i. Sådana som Theodor Kallifatides, Mustafa Can, Susanna Alakoski, Johannes Anyuru och Kayo Mpoyi kan vara aktuella.

En annan intressant fråga är vilka utländska verk som ska ingå. Bibeln är given i ett lutherskt land, den lärde svenskarna att läsa långt före de flesta andra folk och att resa sig ur den hedendom som Fredrik Reinfeldt kallade ”barbariet”. Det är inte heller omöjligt att ”Kalle Ankas jul” ingår i en tv-kanon. I Danmarks kanon finner vi faktiskt Anders And, åtminstone i geniet Carl Barks tappning. En svensk kanon kan inte vara komplett utan att Den vandrande vålnaden hemsöker den, för den som har läst den prisade serietidningsforskaren Robert Amans blivande klassiker När Fantomen blev svensk är det självklart. Lee Falks Mr Walker ingöt sin ande i Sverige och den ”moraliska supermakten” utsåg honom till sin folkhemshjälte, en ”sosse” som öppnade Konsum mitt i djungeln!