Att skilja fakta från fiktion är svårt i kristider. Felaktig information kan leta sig in i de mest betrodda nyhetskanaler – minns hur flera av Sveriges största tidningar i samband med terrordådet på Drottninggatan i Stockholm 2017 rapporterade om skottlossning vid Hötorget och Fridhemsplan. Någon sådan ägde aldrig rum. Ännu mindre pålitliga är sociala medier, där den faktagranskning som sker är begränsad och inte alltid trovärdig. Och under kriget i Ukraina har sociala medier blivit så betydelsefulla att experter talar om ”Tiktok-kriget”, efter den kinesiska appen som annars mest är känd för dansande barn och potentiella IT-säkerhetsproblem.

De sociala mediernas ökade inflytande ställer frågan om journalistikens objektivitet på sin spets, men diskussionen är inte ny. Hunter S. Thompson hävdade på sin tid att annan medierapportering än den subjektiva aldrig har funnits: ”Någon objektiv journalistik existerar inte. Själva frasen är en pompös självmotsägelse.”

”I Sverige blev Ester Blenda Nordström berömd när hon tog anställning som piga på en sörmländsk gård och lät sina upplevelser bli ett inlägg i 1910-talets pigdebatt.”

Thompson (1937–2005) slog igenom med Hells Angels (1967), en reportagebok om det ökända mc-gänget som han tillbringade ett år med i Kalifornien. Thompson beskrev själv hur han till slut inte var säker på om han gjorde efterforskningar i gänget eller höll på att absorberas av det. Den hypersubjektiva stilen, där reportern inte bara beskriver vad som händer omkring honom utan tar aktiv del i handlingen, blev ännu mer utpräglad i Fear and Loathing in Las Vegas, som publicerades i tidskriften Rolling Stone 1971. För 50 år sedan, 1972, kom den också i bokform. (På svenska fick den titeln Skräck och avsky i Las Vegas.) Det är en vulgärt underhållande skildring av författarens försök att finna den amerikanska drömmen medelst stora mängder narkotika.

Att reportern själv skulle vara en del av det han rapporterade om var ingen ny idé. Det fanns tidigare wallraffare – också långt före Günter Wallraff – som placerade sig själva i situationer som omvärlden annars saknade inblick i. Nellie Bly lyckades på 1880-talet få sig själv inskriven på ett ökänt mentalsjukhus i New York för att kunna beskriva de intagna kvinnornas situation. År 1903 publicerade Jack London Avgrundens folk, om livet i det fattiga östra London. I Sverige blev Ester Blenda Nordström berömd när hon tog anställning som piga på en sörmländsk gård och lät sina upplevelser bli ett inlägg i 1910-talets pigdebatt. Men de var alla i hög grad passiva observatörer. Thompsons så kallade ”gonzo-­journalistik” tog steget längre och gjorde reportern till en aktiv deltagare.

Skräck och avsky i Las Vegas låg rätt i tiden. 68-rörelsen hade nyligen svept över världen. Dess anhängare vände sig emot västvärlden i allmänhet och kapitalismen i synnerhet, demonstrerade och ockuperade universitetsbyggnader. Central för rörelsen var aktivismen som metod, och aktivisterna spreds snabbt genom kulturinstitutionerna. Inte minst medierna. I Sverige beskrevs det nystartade TV 2 halvt på skämt som ett förstamajtåg som förirrat sig in i tv-huset. Även senare har undersökningar visat att journalister i allmänhet lutar vänsterut. Men det främsta arvet från 1968 var inte åsikterna, utan aktivismen.

I Inte lögn, inte sant – medierna och verkligheten (2020) beskriver statsvetaren Stig-Björn Ljunggren och journalisten Staffan Dopping hur det journalistiska yrkesidealet har förändrats. Förr hade journalister i all enkelhet ambitionen att skildra verkligheten. De skulle fungera som läsarnas ögon och öron mot världen, hitta intressant information att presentera för dem. Numera, skriver Ljunggren och Dopping, vill journalister betydligt oftare förändra världen eller ge röst åt en grupp som journalisten anser vara utsatt.

Det hänger tätt ihop med 1968 års idéer, och i dess förlängning med postmodernismen. En av postmodernismens centrala teser är att det inte existerar någon objektiv sanning – det närmaste man kan komma är sin egen, subjektiva bild av verkligheten. Invändningar avfärdas som en form av maktutövning; den som påstår sig företräda en objektiv sanning försöker egentligen bara sätta sitt eget perspektiv över andras. Själva påståen­det att en sak är sann eller falsk blir en form av förtryck. Eller en form av frigörelse, beroende på vilket påstående det gäller, för när det kommer till kritan har postmodernismen ett lika starkt värderingssystem som andra ideologier. Postmodernismen försöker inte ”finna sanningens grundval och villkor, utan utövar makt som syftar till social förändring”, som den amerikanske litteraturvetaren Frank Lentricchia uttryckte det i Criticism and Social Change (1983).

Om det ändå inte finns någon objektiv verklighet att skildra återstår alltså för journalisten att belysa orättvisor, skapa förändring och lyfta fram de grupper han eller hon anser inte kommer till tals i tillräcklig utsträckning. Denna uppfattning delas förstås inte av alla journalister. Under 1980-talet pågick en debatt om ”medievänstern”. Dess kritiker ville att nyhetsjournalistiken skulle vara konsekvensneutral och återge verkligheten oberoende av vilka konsekvenser rapporteringen kunde få. Debatten refereras i Svante Nordins bok Tanke och dröm – svensk idéhistoria från 1900 (Timbro).

På 00-talet fick dock den subjektiva journalistiken ännu ett uppsving. Den gången handlade det inte om ideologiska strömningar, utan om teknologi. Internets genomslag på bred front revolutionerade som bekant medielandskapet, framför­allt genom att eliminera gammelmediernas grindvakter. Den som ville säga sin mening behövde inte längre bli godkänd och/eller redigerad av debatt- eller insändarsidornas redaktörer. Det var bara att starta en blogg och hoppas att tillräckligt många var intresserade av vad man hade att säga.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Bloggosfären var under sin storhetstid kanske det mest jämlika medielandskapet vi någonsin har haft, där alla tävlade om läsare på lika villkor. Sedan tog de sociala medierna över och den gamla tidens grindvakter ersattes av nya, fast betydligt färre och avsevärt mycket mäktigare. Algoritmer och regler kontrollerar vem som kommer till tals – men subjektiviteten lever kvar. Även om det finns gott om bloggare, twittrare och Facebookkonton som menar att de förmedlar en objektiv sanning, är större delen av publiken medveten om att det är enskilda personers verklighetsbild de tar del av.

Subjektiv rapportering är ett bra komplement till traditionell nyhetsjournalistik, oavsett om det gäller wallraffare för hundra år sedan eller ukrainska twittrare idag. Men för nyhetsjournalistik i allmänhet är objektivitet fortfarande något eftersträvansvärt. Som Svante Nordin påpekar har de senaste tio årens storpolitiska fenomen – populismen, klimatfrågan, coronapandemin – enat stora delar av samhällets eliter kring precis den sortens fasta, objektiva värden som postmodernismen avfärdade. Vetenskapen med stort V är nu någonting människor demonstrerar för.

Det gick med gonzojournalistiken som det brukar gå med populära fenomen. Den hyllades, blev en trend, anammades av allt fler i alltmer utspädd form, tills det till slut blev svårt att skilja de många lätt gonzo-inspirerade journalisterna från deras kollegor. Och trots underhållningsvärdet i verk som Skräck och avsky i Las Vegas är det egentligen bäst så. Visst är fullständigt objektiv journalistik ett svåruppnåeligt ideal, men det är inget skäl att inte försöka.