Denna idé blev aldrig riktigt populär bland landets pensionärsorganisationer, om man så säger, och redan under alliansens första mandatperiod fick regeringen börja tumma på principerna. Frågan har fortsatt att vara stekhet och den så kallade pensionärsskatten har sänkts i omgångar. Enligt Januariöverenskommelsen ska den tas bort helt och hållet 2020.

Jag missunnar ingen sänkt skatt, men det tycks mig som om diskussionen har präglats av en förlegad bild av hur pensionärer i allmänhet har det. Utan tvivel finns det äldre som har svårt att få inkomster och utgifter att gå ihop. Enligt Pensionsmyndigheten hade 12 procent av dem som är över 65 år ”relativ låg ekonomisk standard” under 2017, och då är man i ett läge där varenda krona spelar roll. Samtidigt finns en stor grupp 65+ som har god ekonomi med bra pension, låga boendekostnader och sparkapital. Ja, en undersökning som SVT/SCB gjorde ifjol visar till och med att många pensionärer har mer pengar att röra sig med idag än när de arbetade vid millennieskiftet.

Fattigpensionärernas situation behöver kontinuerlig tillsyn. Men tänker man i riktigt breda termer finns goda skäl att intressera sig minst lika mycket för de unga som för de äldre.

Inte för att de unga är ”framtiden” (det är vi alla). Inte för att det behövs mer ungdomlig entusiasm i politiken (där behövs mindre iver och mer grånad erfarenhet). Utan för att ett samhälle mår bra när unga människor har goda möjligheter att etablera sig, bilda familj och bygga en tillvaro, som gör att de så småningom kan få god pension, pengar på banken och eget tak över huvudet.

Tyvärr ser läget allt knepigare ut. Långsiktigt ohållbara förmåner som full avdragsrätt för räntor, studieskulder som smälts bort av inflationen och pensioner som betalas av nästa generation finns inte längre. Man måste klara sig på egen hand i långt högre grad: själv spara till både bostad och pension. Då måste man också få rimliga förutsättningar – och där är vi inte.

Var ska man börja? Tag utbildningssystemet. Skolan ska rusta unga för ett samhällsliv som medborgare och ett yrkesliv där de ska klara sig i konkurrensen med generationskamrater inte bara från Europa och USA utan från Kina, Indien och en rad andra länder där man sätter lärande och kunskap på piedestal.

Sverige satsar för all del stora resurser på utbildning, men resultaten står inte i paritet med budgetarna. Även många som i dagarna går ut gymnasiet med skapliga betyg har fått med sig alldeles för lite och kommer till hösten att infria högskolelärares luttrat låga förväntningar. Alltför ofta blir högskolan som ett förlängt gymnasium med låga krav, beskedligt lärande och höga studieskulder. Det behövs fler och mer varierade vägar till yrkeslivet istället för denna ensidiga expansion av en högskola som har allt mindre med traditionella högre studier att göra.

”Över 90 procent av svenska 18–25-åringar vill så småningom bo i villa, radhus eller bostadsrätt.”

För dem som hoppat av och inte ens fått ett gymnasiebetyg är läget etter värre. De får det kärvt redan på dagens goda arbetsmarknad och ännu besvärligare när konjunkturen viker nedåt. De hade haft stor glädje av en skola som redan från början ställt krav, upprätthållit god disciplin och värnat en lugn och trygg arbetsmiljö. Istället har de blivit lämnade i sticket. I progressiva kretsar må man vara obekymrad över att Sverige är sämst i klassen när det gäller sena ankomster och stök på lektionerna, men det är de unga som får ta smällen.

En annan, allt skarpare huvudvärk är frågan om var man ska bo. Att hyra kräver kötid eller betalningsförmåga (som unga inte har hunnit skaffa sig). Och inte ens god ekonomi och ordnade förhållanden är numera en garanti för att man ska kunna köpa lägenhet. När Skandia undersökte saken tidigare i vår kom man fram till att en genomsnittlig 28-åring med fast anställning och pengar sparade till kontantinsatsen bara beviljades lån till en etta i hälften av Sverige 25 största städer. Kombinationen av bolånetak, skärpta amorteringsregler och krav på att privatekonomin ska tåla många gånger högre ränta än idag gör att många inte passerar nålsögat. De är nästan 30 och kan fortfarande inte ens inleda sin bostadskarriär.

Att Sverige dragit ner på subventionerna och vidtagit åtgärder för att dämpa skuldsättningen är inte så mycket att säga om; det gick inte att fortsätta som förut. Men regler och regeltillämpning har blivit för fyrkantiga och bostadspolitiken är alltför ängslig och passiv.

I debatten finns en fixering vid nya hyresrätter. Istället borde man lägga mer krut på att ge även yngre chans att äga sin bostad. Dels är hyresrätter ett dyrt fullservicealternativ, dels finns en stark vilja hos unga att äga sitt hem. Över 90 procent av svenska 18-25-åringar vill så småningom bo i villa, radhus eller bostadsrätt. Och realistiska tankar finns. Socialdemokraten Lennart Weiss, kommersiell direktör i Veidekke, har länge argumenterat för ett skattestimulerat bosparande för unga enligt norsk modell, och Kristdemokraterna har nyligen presenterat en hel åtgärdskatalog med allt från statliga startlån till förstagångsköpare till hyrköp och ökat utbud av byggbar mark.

Som alltid kan man dividera om enskildheter i skol-, bostads- och den här knappt ens nämnda näringspolitiken, men det centrala är behovet av målmedvetet arbete för ungas livschanser och etablering. ”Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för jävligt”, skrev Hjalmar Söderberg. Vi borde göra det mindre så. Generationskrig är inget att stå efter.