nyligen utkom boken Vad hade hänt ­om…­ Åtta kontrafaktiska historier (Historiska media) under redaktion av historieprofessorn Kristian Gerner. Andra lundensiska historieprofessorer medarbetar, Dick Harrison, Kim Salomon och Klas-Göran Karlsson. Men också journalistiskt verksamma personer som Per T Ohlsson, Daniel Rydén, Monica Braw och Staffan Skott.

Vad hade hänt om Chrusjtjov hade förlorat maktkampen i Sovjet efter Stalins död till polischefen Beria? Skulle det ha blivit revolution i Sverige om kommissarie Kempe inte hade hejdat den våldsamma polisinsatsen vid hungerdemonstrationerna 1917? Hur länge hade andra världskriget pågått om inte atombomberna hade släppts över Hiroshima och Nagasaki 1945? Dessa och andra problem diskuteras av de åtta författarna. Vad hade kunnat hända om inte om hade varit, om historien tagit en annan vändning? Boken är i själva verket en fortsättning på en bok som delvis samma lundahistoriker gav ut 1999 under titeln Tänk om. Där berättades liknande kontrafaktiska historier om andra händelser.

Internationellt har denna typ av kontrafaktisk historieskrivning varit en populär och växande genre i vart fall sedan den brittiske historikern Niall Ferguson gav ut samlingen VirtualHistory. Alternatives and Counterfactuals (1997). Ferguson var en pionjär för den kontrafaktiska historieskrivningen. Men inte heller han var först ut. En föregångare hade han bland annat i vår egen Alf Henrikson, som i sin Ödets fingrar. En historisk tankelek (1994) funderade bland annat över frågan vad som skulle ha hänt om Alexander förlorat slaget vid Issos.

att en amatör, litteratör och historisk tankelekare som Henrikson ägnar sig åt denna typ av historiska fantasier är naturligtvis helt i sin ordning. Men borde verkligen seriösa historieprofessorer och likställda ge sig hän åt sådant? Kan kontrafaktisk hi­storieskrivning vara något annat än underhållningsfiktion eller i värsta fall oansvariga påhitt under vetenskapens täckmantel? Den frågan väcktes av en annan bekant brittisk historiker, Richard J Evans, i boken AlteredPasts. Counterfactuals in Hi­story (2014). Åtminstone sedan Pascal ställde frågan vad som skulle ha hänt om Kleopatras näsa varit kortare har människor grubblat över kontrafaktisk historia. Men är detta verkligen meningsfullt? Kan det bli mer än fantasier utan motsvarighet i verkligheten? Evans, känd bland annat för en omfattande historik över Tredje riket, är böjd att svara nekande.

Evans och andra kritiker mot ”kontrafaktisk historieskrivning” har många och starka argument för sin sak. Historieskrivning måste, som Leopold von Ranke framhöll, handla om hur det egentligen var, inte om hur det inte var, om det faktiska, inte om det som aldrig inträffade. Historikern är för sitt arbete hänvisad till källor, dokument, statshandlingar, rapporter, brev och dagböcker. Men det som inte inträffade avsätter inga källor, efterlämnar inga spår. Det hör till de fria fantasiernas rike. Vidare – givet att en viss händelse uteblivit eller inträffat på ett annat sätt, hur kan vi veta något om följderna?

om alexander segrade i slaget vid Issos så berodde det på ett antal omständigheter: Makedoniens styrka, Persiens svaghet, Alexanders fältherresnille med mera. Men om dessa omständigheter inte förelegat skulle också mycket annat ha varit annorlunda. Och vad skulle en förlust ha lett till? Om Alexander stupat vid Issos, vilken av hans närmaste män skulle i så fall ha tagit makten i Makedonien? Vi har ingen möjlighet att veta. Vi kan inte hålla en kontrafaktisk händelse fixerad för att analysera resultaten. Varje ”om” för med sig otaliga andra ”om” i en virvel av motsägelsefulla hypoteser. Vi kan inte lyfta ett enda faktum ut ur det täta sammanhang som är det historiska förloppet och grubbla över detta sakförhållande som om det skulle ha kunnat vara annorlunda utan att allt annat också varit annorlunda. Evans menar dessutom att ”vad om”-historikerna vägleds av sina känslomässiga och politiska preferenser. Närmast tycks vänstermannen Evans anse att det är konservativa doktrinärer som drömmer om ett imaginärt, lockande eller skräckfyllt, förflutet.

men mot dessa tunga överväganden står andra minst lika tunga som talar till den kontrafaktiska historieskrivningens fördel. En seriös historiker kan inte nöja sig med att krönikeartat räkna upp inträffade händelser. Han/hon måste söka förklaringar och orsaker. Men detta är samma sak som att söka efter kontrafaktiska hypoteser. Hävdar jag att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki ledde till Japans kapitulation 1945 så hävdar jag att Japan inte skulle ha kapitulerat om dessa bomber inte hade släppts. Hävdar jag å andra sidan att Japan skulle ha kapitulerat utan atombomberna så gör jag ett annat kontrafaktiskt påstående.

Inte heller kan man hävda att det inte finns några källor som har relevans för kontrafaktiska problem. Vi kan genom protokoll och olika berättelser följa den japans­ke kejsarens och de japanska krigsledarnas diskussioner beträffande huruvida Japan borde ge upp eller inte. Vi kan veta något om vilka faktorer som spelade en roll för deras diskussioner – det hopplösa läget i kriget, Sovjetunionens krigsförklaring, bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Vi vet också genom källorna något om hur USA:s president Truman och andra personer på den amerikanska sidan resonerade, vilka olika scenarier som var aktuella för dem, vilka farhågor och förhoppningar de fäste vid olika handlingsalternativ.

Det förhållandet att historieskrivning i stor utsträckning handlar om människors handlingar och beslut har kritisk betydelse. Att överväga handlingsalternativ är att överväga möjliga framtidsscenarier. När vi väl fattat beslutet och genomfört det blir ett av dessa scenarier det faktiska, de övriga kontrafaktiska. Men frågan om beslutet var klokt eller dåraktigt och vilka konsekvenser det ledde till överger oss inte. Även retrospektivt grubblar vi över det som kunde ha varit. Och vi bedömer andra människors beslut och handlingar som om de skulle ha kunnat vara annorlunda än de var.

problemet ”kontrafaktiska villkorssatser” är i själva verket betydligt vidare än bara ett problem för professionella historiker. Den amerikanske filosofen Nelson Goodman skrev 1946 en uppsats om ”de kontrafaktiska villkorssatsernas problem”. Där analyserade han satsen: ”Om denna tändsticka strukits mot plånet skulle den ha antänts.” Han fann den förknippad med en sådan uppsjö av svårigheter, många grundläggande för hela vår världsbild, att filosoferna fortfarande diskuterar dem. I själva verket har filosoferna åtminstone sedan Aristoteles dagar debatterat dessa problem.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Om det förflutna var ödesbestämt och inte skulle ha kunnat vara annorlunda än det faktiskt var, då är rimligen också framtidens ödesbestämd och omöjlig att förändra. Till synes är framtiden fylld av alternativ och möjligheter. Förverkligas de inte blir de ”kontrafaktiska”. Finns ingenting kontrafaktiskt så finns inte några alternativ, inga handlingsmöjligheter. Anser vi å andra sidan att vi kan påverka framtiden så måste vi också medge att människor i det förflutna en gång kunde göra det, det vill säga att det förflutna skulle ha kunnat vara annorlunda än det faktiskt var.

var lämnar detta historieskrivningen? Vi tycks stå inför slutsatsen att kontrafaktisk historieskrivning är både omöjlig och nödvändig. Vi måste fixera svårigheterna, men samtidigt förstå att det inte finns något sätt att undvika dilemmat. Evans har givetvis rätt i att kontrafaktiska berättelser av det slag som fyller Vad hade hänt om… ger utrymme för både önsketänkande och snedvridande politiska värderingar. Men all historieskrivning är utsatt för risken av önsketänkande och bristande objektivitet. En fördel med de kontrafaktiska berättelserna är att man här spelar med ganska öppna kort. Alla läsare förstår att det finns ett moment av tankelek med i spelet. Det finns pedagogiska vinster: att inse tillfälligheternas roll i historien, att förstå att framtiden för människor i det förflutna var lika öppen och okänd som den ter sig för oss. Att för ett ögonblick bortse från efterklokhetens perspektiv.

Max Weber har sagt att omdömen om det möjliga döljer sig i varje historisk framställning. Evans citerar detta men missförstår Webers poäng, som är den motsatta mot vad han tror. Och Weber hade rätt. I varje historieskrivning värd namnet är det faktiska som skildras omgivet av en terräng av det möjliga, det fantiserade, det projekterade, det oförverkligade. Historia handlar om människor och människor är varelser som ständigt tänker det kontrafaktiska. Detta påverkar hurdana de är och hur de handlar. Kan den virtuella historieskrivningen påminna oss om det är det vackert så.