Tre ödesdigra förhandlingar avslutar andra världskriget. De äger rum i Teheran, Jalta och Potsdam. Här drogs riktlinjerna upp, först för krigets sista fas och därefter för hur världen efter krigets ragnarök skulle delas mellan segrarna. Det är ett utdraget men intensivt upplopp efter krigets långdistanslöpning. Man knuffas och trängs i täten inför den spurt som alla vet väntar. Omständigheterna kring dessa tre historiska förhandlingar, liksom deras utfall, skildras inträngande i tre aktuella böcker: Roosevelt and Stalin av Susan Butler, Yalta av S M Plokhy och Potsdam av Michael Neiberg.

Alla tre böckerna ger skarpa bilder av spelet både framför och bakom kulisserna och avslöjar att enigheten, även mellan de västliga makterna, var allt annat än harmonisk. Vid samtliga tillfällen handlar det interna spelet om att placera sig optimalt inför den slutliga fredsförhandling som skall avgöra världens framtida öde. Redan vid mötet i Teheran 1943 står det klart hur ordningen i sina huvuddrag måste bli, i varje fall i ett avseende. De europeiska makterna, Storbritannien och Frankrike, har blivit avhängda. De kämpar för att avancera, men loppet är faktiskt kört redan i Teheran. För Frankrikes del föll avgörandet genom kapitulationen 1940. Det betydde att Frankrike ställdes utanför förhandlingarna. Landet hade vikt ner sig, valt att inte kämpa och det var oförlåtligt i de allierades ögon. Därtill kom en stark animositet mot general de Gaulle. Ingen av de övriga ledarna hyste någon sympati med den halsstarrige franske motståndsledaren och ingen trodde heller att han kunde bidra militärt till den slutliga segern. Churchill hyste samma uppfattning, men ansåg att Europas gamla makter måste ha något att säga till om, om en stabil europeisk framtid skulle kunna säkras. Den uppfattningen delades inte av de båda andra segrarmakterna, USA och Sovjetunionen.

Dessa, de två tyngsta makterna, har tidigt nått dominans genom att bära den tyngsta bördan i kriget. Storbritannien har i och för sig lagt enorma resurser på kriget mot Tyskland, men de når inte upp till Sovjets kolossala offer i form av människoliv, materiell förstörelse och mänskligt lidande. Den offentliga statistiken talar här sitt tydliga språk. I Sovjet dog cirka 28 miljoner soldater och civila, i England 450 000, medan USA förlorade 418 000 soldater och mycket få civila. Tyskland, som fullkomligt ödelades i krigsslutet, betalade en blodstribut på cirka 4,5 miljoner stupade soldater och civila. Allt som allt krävde denna den största av mänsklighetens krigiska konflikter uppemot 50 miljoner människoliv och en materiell ödeläggelse av ofattbara mått.

Sovjetunionens blodsoffer samt segrarna vid Stalingrad och Kursk innebar att Stalin kom till Teheran med trumf på hand, och han visste det. Det var Sovjetunionens hänsynslösa slöseri med soldater och civila som vände kriget och tvingade Tyskland på defensiven. Vid konferensen i Teheran stod därför den västliga sidan i skuld till Sovjet, vilket Stalin utnyttjade. Dessutom var USA och England, trots sin ”special relation”, inte så sammansvetsade som man av senare historieskrivning lätt kan förledas att tro. Roosevelt önskade distansera sig från Storbritannien och närma sig Sovjetunionen. För Roosevelt var det brittiska imperiet en anakronism, ett hinder för en fri och öppen världshandel. Imperiet begränsade Amerikas handel med de delar av världen som styrdes från London och som gjort London till världens ekonomiska centrum. Roosevelt hade efter det att USA övervunnit den ekonomiska depressionen och vänt kriget i Stilla havet blivit medveten om att Amerikas framtid var global. Europas problem måste lösas inom en överordnad global ram. Han såg, mot den bakgrunden, imperiet som förbrukat.

Imperiet tjänade Englands intressen och upprätthöll Europas dominerande ställning. Det låg i USA:s intresse att bryta denna dominans, därför var vänskapen med England allt annat än förbehållslös. Churchill satte Imperiets och därefter Europas intressen i centrum när det gällde både kriget och den kommande freden. I hans ögon var Stalin visserligen en allierad i kriget, men en fiende när det kom till freden. Roosevelts hållning var snarast den motsatta. För honom var Stalin och Sovjetunionen en partner för framtiden.

USA ville se frihandeln växa, marknaderna vidgas och ett välstånd breda ut sig över framtidens värld – en värld som Amerika i kraft av sin överlägsna industriella och ekonomiska styrka var utkorat att leda. Sovjet hade en motsatt agenda. I dess socialistiska ideologi gick inte vägen till välstånd via frihandel och växande marknader, utan genom en oavbrutet expanderande planekonomi, vars centrum ofrånkomligen måste vara den unga Sovjetstaten. Stalins erfarenheter, alltifrån ungdomsåren som bolsjevikisk terrorist till de inre partistriderna i SUKP, hade grundlagt en syn på politik som ett cyniskt och grymt maktspel. Ett spel som ytterst gällde överlevnad och som krävde obarmhärtig brutalitet. I den kampen kunde framgång bara vinnas genom territoriell expansion och järnhård politisk kontroll.

Det är svårt att säga hur medveten Roosevelt var om Stalins och den kommunistiska rörelsens totalitära karaktär. Men både Susan Butler och S M Plokhy visar tydligt att han undervärderade Stalins avsikter, beslutsamhet och politiska perspektiv. Roosevelt var ingen idépolitiker. Hans politik grundade sig inte på några djupa historiska studier. Den skapades, liksom undan för undan, från dag till dag i ett oavbrutet improviserande. Den typen av politiskt spel behärskade han till fulländning, men det gjorde också Stalin. Men medan Roosevelt efter segern vid Stalingrad och den sovjetiska framryckningen blivit alltmer imponerad av Röda arméns effektivitet och anda, hade Stalin behållit sin grundläggande misstro mot sina västliga allierade och vad han, trogen sin ideologiska övertygelse, utgick från var deras kapitalistiska agenda.

Susan Butler visar hur Roosevelt inför konferensen i Teheran manövrerade för att glida undan ett möte med den engelske premiärministern. Churchill var angelägen om att få träffa presidenten före konferensen i Teheran. Han önskade att de båda skulle forma en gemensam linje inför de stundande förhandlingarna eller åtminstone bli eniga om hur långt man var beredd att gå i eftergifter gentemot sin allierade i öster. För Churchill stod det klart att alliansen inte skulle kunna bestå när segern väl bärgats. Det var emellertid inte Roosevelts uppfattning. Han visste att även om Sovjet burit den största militära bördan, så hade dock Amerika dragit det tyngsta ekonomiska lasset. Genom sina industriella resurser hade landet varit istånd att leverera krigsmaterial och förnödenheter till alla andra krigförande länder, och den hjälpen hade varit ansenlig.

Butler klargör också att Roosevelt agerande för att undvika Churchill var både medvetet och mycket slipat. Roosevelt gick så långt att han direkt desavouerade Churchill, åsidosatte honom medan han ansträngde sig för att upprätta hjärtliga förbindelser till tyrannen i Kreml. Roosevelt trodde att han för att öppna vägen till Stalins hjärta var tvungen att markera ett avstånd till England och Churchill, och han gjorde det genom att låta Stalin diktera plats och tidpunkt för konferensen. Det innebar att den redan svårt sjuke presidenten fick företa en lång, farlig och påfrestande resa, medan den ryske diktatorn fick en långt bekvämare färd. Men Roosevelt gick längre än så i sina bemödanden att blidka sin sovjetiske allierade. På olika diplomatiska smygvägar lyckades han, med stor möda, arrangera att han under vistelsen i Teheran inbjöds att bo på den sovjetiska ambassaden. Därmed fick han tillfälle till underhandssamtal med Stalin – samtal från vilka den sidsteppade Churchill var utesluten.

Roosevelts taktik fick som följd att Stalin firade triumfer vid konferensen. Till skillnad från Roosevelt kom han extremt väl förberedd till förhandlingarna. Han visste allt om den militära utvecklingen, och han krävde att hans västliga allierade snarast skulle upprätta en andra front för att avlasta Sovjetunionen. Ökenkriget i Afrika, liksom invasionen i Italien var, i Stalins ögon, marginella. USA och England måste göra en långt kraftfullare insats för att mildra det sovjetiska blodflödet. De måste företa en invasion över engelska kanalen, in i hjärtat av Frankrike och kontinenten, för att ge någon verklig hjälp. Roosevelt gav honom rätt. Något annat alternativ fanns knappast efter Sovjets makalösa genombrott i öster. Churchills förslag att göra en framstöt upp från Italien avfärdades av Stalin med instämmande från Roosevelt. Alla ansträngningar måste satsas på en andra front i Frankrike.

Churchills alternativa plan syftade till att avskära Sovjets framryckning på den europeiska kontinenten. Röda armén avsåg inte, vilket Churchill anade, att släppa något ”befriat” territorium. Roosevelt var nog klar över Sovjets glupande aptit, men han offrade med öppna ögon Öst- och Centraleuropa till diktatorn i Kreml. I brev till New Yorks ärkebiskop hade han före konferensen skrivit att Baltikum och Finland var förlorade, och att det bästa var att ”godvilligt” acceptera detta faktum. Hans förhoppning var att något decennium av europeiskt inflytande skulle göra ryssarna mindre barbariska.

Under förhandlingarna i Teheran och Jalta kämpade Churchill i motvind. Enligt sin utrikesminister, Anthony Eden, gjorde han en slät figur. Hans vanligen effektiva retorik gick förlorad i översättningstrassel, och enligt Eden pratade han för mycket och lyssnade för litet. Den som skötte sina kort klanderfritt i både Teheran och Jalta var marskalk Stalin, som enligt Edens dagbok var den ende av de tre förhandlarna Eden själv ville ha vid sin sida under en stor och viktig överläggning.

I Teheran liksom i Jalta året efter tog Stalin hem full pott. I Jalta var Roosevelt döende, men trots det insisterade han på att leda förhandlingen. Han hade inte ändrat sin grundläggande hållning, och Stalin kom också denna gång med ett trumfkort. Medan den västliga invasionsarmén hade bromsats av den tyska motoffensiven i Ardennerna, kunde Stalin glänsa med att Röda armén tidigarelagt sin vinteroffensiv med en månad för att komma sina västliga bröder till hjälp. Som ett resultat av denna väldiga offensiv hade Röda armén upprättat brohuvuden vid Oder, bara sju mil från Berlin. Den västliga invasionsarmén hade ännu inte gått över Rhen. Även vid Jalta spelade Stalin sina kort med säker hand.

Kriget var nu i realiteten avgjort. Frågan var bara när Tyskland skulle tvingas till kapitulation och hur landet och resten av världen skulle delas mellan segrarna. De tre segrarna hade alla sina olika agendor. För Stalin gällde det att kapa åt sig så mycket av östra Europa som möjligt. Hela det väldiga territorium som Röda armén hade erövrat under sin snabba framryckning avsåg han att göra till en del av det sovjetiska imperiet.

För Roosevelt var Europas framtid av underordnad betydelse. Sovjet hade gjort jobbet och hade ett i hans ögon rättmätigt krav på segrarens lön. Dessutom var han angelägen om att få sovjetisk hjälp i kriget mot Japan. Här stod Amerika inför en sista, men svår ansträngning – erövringen av den japanska huvudön. Enligt alla militära bedömningar riskerade det att bli en mycket blodig historia. För Roosevelt var det av största betydelse att så snart kriget i Europa var över få rysk hjälp i Stillhavskriget, och för detta var han beredd att betala. Stalin å sin sida var beredd att hjälpa till mot territoriella erövringar och löften om stora amerikanska lån efter kriget. I Jalta hade Roosevelt spenderbyxorna på och han lovade rundhänt all hjälp och all betalning som tyrannen i Kreml begärde.

Churchill var den ende västlige ledare som ägnade Europas geopolitiska situation mer än ett förstrött intresse, men han talade för döva öron. Roosevelts drömmar om en global fred byggd på ett kommande partnerskap mellan USA och Sovjet, samt en ny internationell kollektiv säkerhet genom FN, gjorde honom immun mot Churchills geopolitiska varningar. Roosevelt anlände till konferensen i ett miserabelt, närmast omtöcknat tillstånd. I praktiken vacklade han på gravens rand. De västallierade gav Stalin allt han kunnat hoppas på, och dessutom gjorde de det ”godvilligt”.

Det Polen som en gång varit orsaken till krigsutbrottet och Englands och Frankrikes krigsförklaring lämnades, liksom Baltikum, åt sitt öde och till Rysslands gottfinnande. Den enda lilla framgång som den envist kämpande Churchill lyckades inkassera var att Tyskland inte bara delades i tre zoner utan att också Frankrike fick en del att administrera. Den franska zonen var emellertid bara utkarvad ur det område, som annars skulle ha tillfallit Amerika och England. Även här triumferade således Stalin. Sovjet avstod ingenting till det Frankrike som hade kapitulerat utan kamp.

Nästan på dagen två månader efter Jaltakonferensens avled Franklin Roosevelt, och vicepresidenten, den före detta klädeshandlaren från Missouri Harry Truman, svors in som USA:s 33:e president. Michael Neibergs utmärkta studie av situationen inför och under Potsdamkonferensen klargör att Truman som vicepresident hade varit en nödlösning. Han hade setts som tillräckligt slätstruken för att inte stöta någon av det demokratiska partiets olika fraktioner och han behandlades av Roosevelt därefter. Truman hölls i nära nog fullkomlig okunnighet om kriget och om utrikespolitiken. Han visste ingenting om det stora nukleära forskningsprojekt som var på väg att producera atombomben. Han hade inte ens fått tillträde till Vita husets kartrum där striderna i Tyskland och i Stilla havet ritades upp dag för dag.

Själv upplevde Truman det som om ”månen och alla solsystemets planeter fallit ned på hans huvud!” Hans situation som ny president var allt annat än lätt. Han hade visserligen politisk erfarenhet från kongressen, men den gällde huvudsakligen amerikansk inrikespolitik. När de kom till de stora internationella frågor han nu ställdes inför var han så gott som blank. Men kompromisskandidaten från Missouri gjorde en titanisk arbetsinsats. Han läste in sig på allt det han hållits utanför, och med hjälp av all den sakkunskap som Roosevelts rådgivare besatt, men som inte i nämnvärd grad hade påverkat Roosevelts egen politik, fick han på några månader ett gott grepp om västalliansens intressen. Med Trumans presidentskap inleddes en nyktrare politik, och han insåg snabbt att väst måste dra en demarkationslinje gentemot den aggressivt expansiva Sovjetstaten.

Innan han hade hunnit bli varm i kläderna måste han resa till den sista och avslutande Potsdamkonferensen. Där skulle alla de slutgiltiga besluten om den nya världsordningen fattas. Neibergs framställning tyder på att Truman med sin mer praktiska läggning faktiskt var bättre lämpad att bedöma de sovjetiska ledarna än Roosevelt varit. Truman uppdagade omedelbart att Sovjet inte hade fullföljt de avtal som träffats i Teheran och Jalta, och det meddelade han utan omsvep utrikesminister Molotov vid dennes besök i Washington. Det var varken mer eller mindre än ”en käftsmäll”, som han själv uttryckte det. Den utvecklingen fortsatte i Potsdam. Partnerskapet mellan Roosevelt och Stalin hade fått ett brått slut.

Även vid denna konferens hade dock Stalin trumf på hand. Han hade erövrat merparten av Öst- och Centraleuropa och stod med en här på 11 miljoner man djupt inne i Tyskland. Hans ställning var för stark för att rubbas. För de västliga allierade krånglade situationen till sig än mer. England gick till val strax före konferensen och utgången blev en skräll. Tories och Churchill förlorade, och den brittiska delegationen kom att ledas av Labourledaren Clement Attlee. Det var en vändning som varken Stalin eller Molotov kunde förstå, och de undrade varför man inte hade riggat valet och anade oråd. En engelsk vänsterregering var i deras ögon värre än en högerregering. Labour var, liksom andra socialdemokratiska partier i Europa, Sovjetunionens svåraste fiende. Partiet hade under mellankrigstiden utkämpat hårda strider inom fackföreningsrörelsen med Europas kommunistiska partier och visste därför med vem de hade att göra.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Till Potsdam kom emellertid de västallierade med ett eget trumfkort, nämligen en nästan färdig atombomb. Truman fick under konferensen beskedet att den första provsprängningen gått bra och till och med varit kraftigare än väntat. Det betydde att USA kanske inte längre var i behov av rysk hjälp för att avsluta kriget i Stilla havet. Truman var till skillnad från Roosevelt redan misstänksam mot Sovjetunionens avsikter och önskade inte bjuda in dem att ta för sig i Asien. Han anförtrodde Stalin i en paus under förhandlingarna att Amerika hade framställt en bomb av enormt mycket större sprängkraft än något man hittills förfogat över.

Till hans förvåning visade Stalin ingen överraskning. Han gratulerade bara till framgången och sade sig hoppas att bomben skulle komma till god användning. Orsaken till Stalins lugn var att han genom sitt spionnät visste allt om bomben. Klaus Fuchs, makarna Rosenberg och ”The Cambridge Four” hade rapporterat det mesta om den hemliga forskning som till enorma kostnader slutligen krönts med framgång.

Vid Potsdam spelade dock inte de västliga makterna ut sitt trumfkort, även om det finns historiker som Gar Alperowitz som envist har hävdat att atombomben ledde till en omedelbar nedfrysning av västsidans relation till Sovjet. Neibergs väldokumenterade framställning ger dock inget stöd för Alperowitz tes. Förhandlingarna fördes nästan enbart om Tysklands och Europas framtid, och här stod den sovjetiske ledaren stark i kraft av sin enorma konventionella armé. Churchill lekte visserligen med tanken på att pressa tillbaka Sovjet genom hot om nukleär bombning. Det var dock ingen tanke som fick fäste hos Truman, i varje fall inte i detta skede. Han förstod att atombomben var ett vapen av extraordinär kaliber, som man inte kunde använda annat än som en sista försvarsåtgärd.

Och han hade rätt. Så småningom fick atombomben en specifik vikt och central roll i den nya världsordningen. Sovjets hårdnackade ovilja att spela det spel som Roosevelt satsat på och dess framfart i Öst- och Centraleuropa, där det inte bara tog det som väst erbjöd dem utan tog allt inom räckhåll, ändrade förutsättningarna. Det fick Truman att sätta hårt mot hårt. Först i Grekland, som enligt Jaltaavtalet hörde till västs intressesfär, men där det nationella kommunistpartiet med Stalins stöd vägrade att acceptera ett demokratiskt samhälle och startade ett inbördeskrig. England som var bankrutt hade inte kraft och resurser att reda upp situationen. Det föll på Amerikas lott.

Den forskning som framläggs i de tre böcker jag läst är mycket detaljerad och solid. Den är också på väsentliga punkter samstämmig. Alla tre författarna lägger en stor skuldbörda på den sjuke och döende Roosevelt. Hans överdrivna tilltro till sin charm och övertalningsförmåga försatte väst i ett värre underläge än nödvändigt.

Truman, som varken trodde på eller besatt Roosevelts charm, men som kunde räkna på debet och kredit, markerade i Potsdam en ny hållning – en hållning som ledde till en långvarig men fredlig kraftmätning mellan andra världskrigets två tyngsta segrarmakter. Den nya världsordningen cementerades slutgiltigt med Pragkuppen 1948. Med den fick den nya maktbalansen fast form och tydliga gränser. Den skulle bestå under det kalla krig som gastkramade världen under det kommande halvseklet. Det borde vara en lärdom att ta till vara idag, när vi av allt att döma står inför ett nytt kallt krig med den makt som gavs för stort spelrum i andra världskrigets slutskede.