Det europeiska exemplet med öppna gränser, ökad handel, internet, mjukare nationer och en regional ”världsordning” skulle exporteras till resten av världen.

2007 var han medstiftare och initiativtagare till en europeisk tankesmedja med centrum i London. Den förfogar över en kosmopolitisk grupp av experter, med förgreningar i sju länder. Två tidigare skandinaviska ministrar, Lykke Friis och Carl Bildt sitter i styrelsen.

Leonard är i sin person och gärning en sann internationalist och pragmatiker, vilket också märks i hans produktion; normativ, engagerad med ett starkt journalistiskt anslag. Han är inte sällan anekdotisk, långt ifrån en steril teoretiker. Boken om Europa är just ett uttryck för Leonards starka engagemang.

Boken mötte dock kritik. Leonard ansågs naiv. Såg han inte de mörka molnen i skyn? Med 11 september, USA:s invasion av Afghanistan och Irak, finanskrisen 2007–2009? Såväl EU:s tidigare ordförande italienaren Romano Prodi som före detta tyske utrikesministern Joschka Fischer uttryckte sin besvikelse över att EU som organisation och aktör hade förlorat sin historiska chans. Men Leonards tro på globaliseringen, den ”sköna” nya världen, var obruten. En förklaring som han själv nämner är hans judiska bakgrund. Han tillhör en judisk generation som för första gången har kunnat leva fredligt och tryggt i Europa.

”Trots den gynnsamma utvecklingen, ser vi ökad konfliktnivå länder emellan. Paradoxen är att ökad integration skapar fler konfliktytor.”

Närmandet människor emellan, utbyte av idéer, nya marknader, ökad handel, nya innovationer hade ju så mycket att erbjuda mänskligheten i en värld som inte längre bestod av två antagonistiska block. Den liberala världen hade ju segrat och historien var slut. Och allt var möjligt, argumenterar författaren.

Det är först med folkomröstningen 2016 i Storbritannien om utträde ur EU – brexit – som Leonard inser att det europeiska projektets dynamik verkligen hade avstannat. Detta som ju ursprungligen var ett fredsprojekt, med förmågan att absorbera diktaturer, demokratisera, öka välstånd, få hundratals miljoner att tro på framtiden, hade i värsta fall framtiden bakom sig.

I den nya boken The Age of Unpeace­ ­­­­(2021) försöker Leonard besvara frågan: Var, när, hur och varför lyckades inte enandet mot en global värld? Och samtidigt korrigera sin världsbild.

Leonard konstaterar nyktert att han högg i sten med sin titel om att det europeiska exemplet skulle bli en global förebild i det nya millenniet. Inte nog med det; samma år som brexit röstas igenom får, något som få trodde var möjligt, USA en president vars hela existens tycktes gå ut på att stoppa globaliseringen och till varje pris isolera den enda kvarvarande supermakten. Den nye presidenten Donald Trump var ingen ”internationalist” utan en stark anhängare av den så kallade ”isolationismen”. Brexit och Trump – två omständigheter som skapade oordning i den västliga världen.

Den senaste utvecklingen med ett Ryssland som vill förverkliga sina imperiedrömmar genom attacken mot Ukraina den 24 februari 2022 är inget som Leonard kunde förutse, långt ifrån. Än mind­re förstod han att Ryssland var berett att kasta en diffus världsordning över ända. Men ändå är hans trendframskrivningar värda att notera. Mer om detta senare.

Begreppet peripeti används av Aristoteles för att beskriva den punkt där ett drama ändrar riktning, när en vändning inträder. Vårt dramas vändning äger, enligt Leonard, rum från 2016 och framåt. Det kan naturligtvis diskuteras, men så ser han det. Det är då han börjar urskilja hur en utveckling från nationalism mot en global värld förbyts i ett mönster där länder återigen drar sig innanför sina nationella skal. Tydligast ser vi det i Europa där befolkningen dessförinnan för ett ögonblick varit mer fokuserad på EU och mindre nationellt inriktad. I varje fall var den europeiska identiteten starkare än någonsin tidigare under decennierna runt millennieskiftet.

Men först något om de internationella strukturer som över tid trots allt snart har varat i nästan 500 år och tjänat som ett slags grundbult stater emellan.

Med westfaliska freden 1648 drogs en gräns mellan utrikes- och inrikespolitik. Principen om att en enskild stat är suverän inom sitt territorium har gällt sedan dess. Ingen stat blandar sig i den andres inre angelägenheter. Överenskommelsen på Jalta, kalla kriget, FN et cetera bygger ytterst på denna princip. En överträdelse är lika med en krigsdeklaration. Således har denna princip tidvis tjänat freden – eller låt oss säga – frånvaron av krig.

Leonards huvudpoäng är att den globala världen har medfört ökat internationellt beroende, mer handel, större närhet, öppnare gränser, mer demokrati, sociala medier och så vidare. Och det är gott och väl. Med andra ord har globaliseringen gått som på räls. Vad är då problemet? Jo, trots den gynnsamma utvecklingen ser vi ökad konfliktnivå länder emellan. Paradoxen i resonemanget är att ökad integration skapar fler konfliktytor.

Kittet i den nya världen är nu, ironiskt nog, orsaken till större rivalitet mellan stater. Närhet kan leda till jämförelser, avund, förlust av kontroll och hot, påpekar författaren. Inte sällan utnyttjas det ökade beroendet för egna syften.

Många är exemplen. Inte bara ryska trollfabriker försöker påverka nationella val i andra länder. Turkiet hotar med att sända horder med migranter in i Europa om inte EU betalar för hjälpen. USA utnyttjar sitt övertag i det globala finanssystemet. Iran undviker konventionellt krig med Saudiarabien genom drönare och cyberattacker mot oljeindustrin. Saudiarabien finansierar systematiskt wahhabi-moskéer i andra länder, Ryssland hotar med att strypa sin gas till sina grannar. Indien blockerar kinesiska företag på sin interna marknad. Kina bygger infrastruktur i bland annat Afrika mot avbetalning där utebliven amortering hotar ländernas självständighet. Även så i Europa med hamnstaden Pireus finansierad av Kina. Exemplen kan mångfaldigas.

Allt detta är möjligt då världen är mer uppkopplad än någonsin tidigare i världshistorien. Den westfaliska principen är omöjlig att upprätthålla. Den interna nationella scenen är numera en intensiv spelplats för många externa intressen. Världsordningen är, enligt Leonard, mer svåröverblickbar än någonsin tidigare.

Konflikt mellan länder innebär inte längre ett fullständigt och öppet krig. Detta gällde fram till den 24 februari 2022. Snarare hade vi till nyligen ett tillstånd som var varken kallt eller varmt. Det var komplext och svårt att diagnostisera. Med nätverk som för samman och särskiljer människor tvärs över statsgränser. Internet kallas ”splinternet”. The Age of Unpeace är den engelska beteckningen för vår tid. Öppet krig hade avlösts och följdes av ofredens tid där globalisering hade blivit ett vapen. Här kan vi också foga in den nya och just nu frekvent använda termen ”hybridkrig”.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det går naturligtvis inte att exakt bestämma om det verkligen är 2016 som står ut som det avgörande årtalet, som Leonard antyder. Det är han ytterst medveten om när han problematiserar hur världen gick från öppen till mera komplex och svårfångad. Det är den diagnosen som blir Leonards utmaning.

På sätt och vis hamnar Leonard fel, när han lägger så stor vikt vid de senaste åren. Den så kallade peripetin börjar långt tidigare. I själva verket tar han avstamp i den värld som tog vid efter att Sovjetunionen fragmenterats och förlorat sin roll som supermakt i början av 1990-talet. Det är egentligen först när han 2016 upptäcker att han inte längre kan försvara globaliseringen och inser att den globala processen i själva verket skapar sin egen ”undergång”. Alltså i en sammanlänkad värld ligger också fröet till dess motsats. Det är Leonards tes.

Han drar många växlar på att vara tvärvetenskaplig. Ekonomi, politik, socio­logi, historia och psykologi inspirerar. Det är framförallt psykologi som sticker ut. Genom att hämta inspiration från Sigmund Freud psykologiserar författaren sin förklaringsmodell. Utan att gå för djupt in i denna får den konsekvenser för Leonards förklaringsmodell. Detta är inte hans starkaste avsnitt men han menar att ansträngda relationer, ungefär som i ett äktenskap, bör genomgå terapi. Ett slags konfliktlösningsmodell. Samexistens som bygger på ett modus vivendi mellan globalisering och nationalism. En värld som ser bortom axiomet, vad den ene vinner förlorar den andre. Optimism snarare än realism, från Leonards sida.

Boken avslutas med en överblick över vilka aktörer som kan tänkas dominera, och på vilket sätt, den internationella ordningen i en postglobal värld. Vi kan konstatera att Kina gör USA rangen stridig som världens mäktigaste stat militärt, teknologiskt och ekonomiskt. I den nuvarande ”bipolära” ordningen, menar Leonard, finns det trots allt utrymme för en betydelsefull mjuk makt som Europa. Resten av världen buntar han sen samman i en fjärde kategori med bl a Turkiet, Iran, Saudiarabien, Egypten. Inte sällan finner vi här diktaturer, få demokratier. Stater med ambitioner som ligger i periferin, det vill säga: ett slags regionala stormakter.

Och här finner vi också Ryssland, kanske inte så överraskande. Ett Ryssland som blivit sidsteppat och just därför, i skrivande stund, med vapenmakt kräver sin ”rättmätiga” plats i en ny världsordning. Något som författaren möjligtvis inte hade sett komma när han tecknade den fjärde kategorin. Vad som återstår för den forna supermakten är att hota, skrämma och i någon mån infiltrera. Inte särskilt sofistikerat, men effektivt. Landet är en anakronism och inte en del av den globala våg som svepte över världen för några decennier sedan. Tiden har sprungit från Putin och hans styrande elit, trots kapaciteten att kasta in Östeuropa i ett katastrofalt krig. Ryssland passar på så sätt väl in i Leonards fjärde kategori med vad vi i väst nonchalant brukar benämna ”skurkstater”. Attacken mot Ukraina är dess yttersta konsekvens, och i förlängningen ligger också början till slutet för den nuvarande regimen i Ryssland.

Författaren är en mästare på att träffa tidsandan väl. Så var det med boken om Europa. Och så är det med The Age of Unpeace. Det är möjligt att han hugger i sten några gånger. Det må vara hänt. Men hans närvaro i texten med referenser till allt från besök hos Erdo˘gan i dennes palats till att intervjua Pentagons grå eminens Andrew Marshall, ger läsaren valuta för pengarna. Och även perspektiv på författarens övergripande huvudpoäng, att i en förenad värld ligger också fröet till dess motsats. Att han inte förutsåg överfallet på Ukraina må vara honom förlåtet. Men ironiskt nog ser det trots allt ut som om Leonard (2006) delvis får rätt. Europa står mer enat, bestyckat, kraftfullare och mera handlingskraftigt än någonsin tidigare. Europa/EU är dock inte längre enbart den mjuka stormakt (soft power) som Leonard förutspådde, utan något helt annat.