i maj i år kastar den amerikanske programledaren David Letterman in handduken. Med över trettio tjänsteår har Letterman redan slagit föregångaren Johnny Carsons rekord som USA:s mest seglivade talkshow-värd. I The Late Show på CBS kommer David Letterman att ersättas av Stephen Colbert, en politisk satiriker och värd för det nyligen nedlagda programmet The Colbert Report. För den som inte nitiskt följt amerikansk tv-humor under de senaste tjugo åren kan denna nyhet förefalla en smula banal – en smilfink i kostym avlöser en annan. Man skulle också kunna tolka skeendet mera dramatiskt: när Colbert ersätter Letterman innebär det slutet för traditionell, amerikansk middlebrow-underhållning. Hädanefter får tv-tittarna välja program som antingen är lowbrow eller highbrow.

begreppet middlebrow kan i sin nuvarande betydelse spåras tillbaka till ett brev Virginia Woolf skrev till redaktionen för den brittiska tidningen New Statesman & Nation på 30-talet. Woolfs brev var en reaktion på ett radioprogram som attackerade så kallade highbrows. Brow betyder egentligen panna, och begreppet highbrow syftar här på intellektuella med karakteristiskt höga pannor. Woolf försvarade ivrigt sina elitistiska kolleger, och klankade istället ner på så kallade middlebrows, som hon definierade som pretentiösa och ytliga medelklasstyper med ”genomsnittlig intelligens”. Till skillnad från highbrows, som drivs av en genuin kärlek till skönhet, konst och sanning, så intresserar sig middlebrows endast för att ge sken av bildning och kultur – som en medelsvensson som läser Patrick Modiano bara för att han fått Nobelpriset. Woolf verkade inte ha något emot lowbrows – den vulgära hopen – vars strävan efter enklare nöjen åtminstone var uppriktigt. Den verkliga fienden var middlebrows, som i sin småborgerliga jakt på status solkade ner det kulturella landskapet med sin unkna medelmåttighet.

Woolf fick mothugg av kritikern Russell Lynes, som påpekade att highbrows som Virginia Woolf var beroende av en lojal armé av middlebrows, som försörjde dem via uppbyggliga middlebrow-institutioner såsom Book-of-the-Month Club. Och vad för skada gjorde det egentligen om hemmafruar läste Marcel Proust eller tog med barnen på pianokonserter? Författaren J B Priestley höll med, och hyllade bland annat den brittiska radiokanalen BBC som ett hemtrevligt och lagom intellektuellt alternativ till skränig lowbrow och snorkig highbrow. På den amerikanska kontinenten var det i synnerhet kritikern Dwight MacDonald som höll fanan högt for highbrow. I boken Masscult and Midcult (1961) varnade han sina intellektuella bekanta för att beblanda sig alltför mycket med allmogen, och därmed riskera att drunkna i medelmåttighetens ”ljumma smet”.

I amerikansk tv blev det middlebrow-underhållning som kom att dominera, åtminstone under den första efterkrigstiden. Numera legendariska pratshowvärdar såsom Ed Sullivan och Merv Griffin tog sitt ansvar som folkbildare på stort allvar, och blandade inslag av harmlös och folklig humor med högkulturella gästspel av Itzhak Perlman och Salvador Dalí. Den kanske mest berömde arvtagaren till denna tradition var Johnny Carson, som 1962 fick ta över NBC:s The Tonight Show. Carson, en slug bondgrabb från Iowa, hade en enkel och opretentiös humorstil, som icke sällan involverade lustiga hattar. Men förutom dylika upptåg innehöll programmet ofta lärorika samkväm med stora tänkare som astronomen Carl Sagan – Carsons favoritgäst.

när carson gick i pension 1992 stod NBC inför ett dilemma. Vem skulle få ta över The Tonight Show, flaggskeppet bland amerikanska pratshower? Valet stod mellan David Letterman och Jay Leno. Letterman hade förvisso Johnny Carsons intellektuella skärpa, men också en snorkigare och mer highbrow framtoning som mest tilltalade storstadsbor. Leno var folklig så det räckte, men saknade Carsons kulturella nyfikenhet. I slutändan var det Leno som fick jobbet. Letterman bytte i vredesmod till CBS, där han sedan dess agerat värd för The Late Show – en något mer highbrow variant av The Tonight Show. Samtidigt har Leno i tjugo år jobbat hårt för att sänka den intellektuella nivån på NBC.

en liknande kulturell splittring kunde samtidigt noteras bland amerikanska situationskomedier, så kallade sitcoms. Begrunda, till exempel, fenomenet Seinfeld. På vägen från John F Kennedy Airport till Manhattan kan man än idag passera reklamskyltar för repriser av Seinfeld – sjutton år efter att serien lagts ner! Inget humorprogram i modern tid kan mäta sig med Seinfeld när det gäller kulturellt inflytande. Vad som ofta glöms bort är dock att Seinfelds publik till övervägande del bestod av unga, vita, högutbildade highbrows i storstäderna. På landsbygden, och bland afro- och latinamerikaner, var tittarsiffrorna låga. Seinfelds bejublade sista avsnitt sågs i maj 1998 av 76 miljoner människor. Detta må låta imponerande, men är betydligt lägre än samma siffror för äldre middlebrow-serier såsom Cheers och M*A*S*H. Seinfeld har på senare år gett upphov till oräkneliga spin-offs såsom Curb Your Enthusiasm, 30 Rock och Arrested Development – alla oförblommerat highbrow. Den amerikanske lowbrow-tittaren har också ett brett utbud att välja ur: från plumpa komediserier som dundersuccén Two and a Half Men, till rentav idiotiska underhållningsprogram som SabadoGigante – en favorit bland lowbrows av latinamerikansk härkomst. Den kulturella mittfåran i amerikansk underhållning gapar dock alltmer tom.

Vad förklarar denna splittring? New York Times filmkritiker A O Scott menar att den sentida uppspaltningen av amerikansk kultur är en konsekvens av ökande ekonomiska klyftor. I takt med att den amerikanska medelklassen tynar bort så kommer även middlebrow oundvikligen att övergå i low- och highbrow. Ekonomen och bloggaren Tyler Cowen har ett mer cyniskt perspektiv på saken. Han menar att den mediala explosionen har gett amerikanska konsumenter fler valmöjligheter, och att detta ligger bakom samma utveckling. Kanske var middlebrow bara något som kulturella eliter och makthavare påtvingade sina medborgare för deras eget bästa; som Socialstyrelsens vädjan till svenska folket att äta 6–8 brödskivor om dagen? Kanske är den sentida stratifieringen i högt och lågt helt enkelt ett resultat av folkets fria vilja?

detta för oss tillbaka till Stephen Colbert. Colbert började sin tv-karriär som ”reporter” på The Daily Show – ett satiriskt nyhetsprogram lett av komikern Jon Stewart. När Stewart tog över The Daily Show 1999 var det blott ett i raden av humorprogram som drev med politiker och nyheter. Under Stewarts ledning förvandlades programmet dock snart till ett slags kulturell talisman för unga, hippa highbrows. Det var i synnerhet Stewarts ständiga förlöjligande av den mer lowbrow nyhetskanalen Fox News som gjorde honom till en favorit bland akademiker och storstadsfolk. Idag är Stewart en av landets mest kända och respekterade tv-personligheter, och hans program gästas regelbundet av president Barack Obama. I takt med att Stewart blivit alltmer folkkär har dock hans status som highbrow-ikon falnat något. För många unga highbrows började The Daily Show mot mitten av 00-talet alltmer anta en jolmig doft av ”övre middlebrow”, och många sökte efter en ny kulturell representant som kunde särskilja dem själva från folk som inte läst vid universitetet. De fann vad de sökte i Stephen Colbert. Under sina år vid The Daily Show hade Colbert utvecklat ett slags ironiskt, lågkulturellt alter ego, en snorkig parodi på FoxNews-moderatorn Bill O’Reilly. Colbert fick 2005 ett eget program, The Colbert Report, där hans hämningslöst ironiserande highbrow-stil har gjort honom till en kultfigur bland unga, statuskänsliga liberaler.

det är denna Stephen Colbert som nu får ta över en av USA:s största pratshower genom tiderna. Uppdelningen av amerikansk tv-underhållning i lowbrow och highbrow ter sig därmed i det närmaste fullständig. De redan högutbildade kan äntligen avnjuta sina spetsfundiga ironier och långsökta kulturella referenser i upphöjd avskildhet. Den råa massan lämnas i sin tur ifred att gapflabba åt tjocka mexikaner som ramlar ner i tunnor med chokladsås, ostörda av välmenande middlebrows som vill pracka på dem klassisk musik eller fransk film. Virginia Woolf hade varit mycket nöjd.