Frågan är bara varför? Här är ministern mindre klar. Det viktigaste skälet tycks vara att det är fler som söker till högskolan än som kommer in och att det är orättvist att inte alla som vill också får chansen. Men äkta rättvisa kan i så fall bara åstadkommas om antalet platser blir lika stort som antalet sökande, och varför i så fall inte gå hela vägen och göra som MarieLouise Samuelsson ironiskt undrade i förra numret av Axess och göra även högskolan obligatorisk? Ska man verkligen gå gruppen kortsiktigt tänkande unga till mötes och låta dem gå miste om högskolestudier bara för att de inte har ansökt på eget initiativ?

Raljant? Ja, men mindre än jag skulle önska.

Det blir smått tragikomiskt när den ansvariga politikern lägger allt krut på att fler ska ha högskoleutbildning men inte ägnar något nämnvärt intresse åt vad högskoleutbildning egentligen innebär och, framförallt, vad den bör innebära. Att man läst på högskola och kan kalla sig högskoleutbildad är ord utan mening ifall man har gått igenom en utbildning som inte är kvalificerad nog att kallas ”högre”. Det är som om simkunnighet låg i att man skaffat simborgarmärket snarare än i att man kan simma.

Man kan invända att många arbetsgivare numera kräver högskoleutbildning även för måttligt kvalificerade jobb och att examensbevis är en nödvändig inträdesbiljett till arbetsmarknaden, som så många som möjligt måste få möjlighet att lösa. Men två orätta ting gör inte ett rätt. Det är helt orimligt att skattebetalarna ska ställa upp med högskoleplatser, som inte syftar till mänsklig förkovran utan till att vidmakthålla ett rekryteringsarbete som bygger på grovsortering och slentrian. Allra helst som massutbildning med låga kvalitetskrav inte bara är ett problem för dem som går där: den devalverar det allmänna värdet av högre utbildning och gröper ur högskolans identitet.

Rättvisa är att så många som möjligt får gå i bra grundskolor och gymnasier och sedan har chans att söka till högskola och, i det fall man kommer in, tillägna sig riktig högre utbildning. Dagens modell – att avstå från krav i skolan och slussa igenom så många som möjligt genom högskolan därför att så många som möjligt ska kunna få examensbevis – kan man kalla mycket, men det har inget med rättvisa att göra.

Signalerna om kvalitetsproblem i högskolan blir bara fler. Förkunskaperna sviktar. Studenter klarar heltidskurser även om de studerar på halvtid eller mindre. Ändå ökar fusket, vilket nyligen har rapporterats.

I förra numret av Axess ägnade vi temablocket åt denna kris i den högre utbildningen, och gensvaret har blivit stort i form av läsarreaktioner, presskommentarer och diskussion i sociala medier.

Göteborgs-Posten (17/3) skriver: ”Det brukar sägas att högre utbildning är en investering för framtiden. Dessvärre tyder mycket på att det är illa investerade pengar, både för studenterna och samhället i övrigt.” Joakim Tholén i VT (16/3) håller med: ”Det politiska målet om att hälften av individerna i varje årskull ska läsa vid universitet är snart uppnått. Frågan är bara vad ett sådant kvantitativt mål har för betydelse om utbildningen de förvärvar inte har någon verklig tyngd.”

Liberala Nyhetsbyråns kommentar, publicerad i tidningar runt om i landet, tar i ännu mer på skarpen: ”Ifall politikerna fortsätter att ignorera högskolan blir snart konsekvensen att Sverige inte har en endaste utbildningsinstitution värd namnet. Eller just det, det har kanske redan hänt.” Flera andra är inne på liknande spår. Värt att notera är att skribenterna i många fall har hyggligt färska egna erfarenheter av högskolan.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Ebba Lisberg Jensens artikel om studenternas problem med att läsa och skriva har uppmärksammats särskilt. Den slår helt uppenbart an en sträng. Andreas Ekström i Sydsvenskan (20/3) konstaterar att det ofta har klagats på studenter och ganska grundlöst hävdats att det var bättre förr, men att Lisberg Jensens artikel inte kan avvisas som den sortens perspektivlösa gnäll: ”Den är saklig, precis och nödvändig för alla som intresserar sig.”

Jag hoppas verkligen att Helene Hellmark Knutsson ska bli en av dessa intresserade och att vi ska få en högskoledebatt som ägnar sig åt innehåll och kvalitet istället för åt kvantitativa produktionsmål tillkomna i en märklig och oskön förening av centralstyrning och snällistisk låt gå-liberalism.