Att fundera kring ”krig i vår tid” i vår del av världen är inte längre något som begränsas till historiker eller militärplanerare. Politiker och medborgare i länderna kring Östersjön har blivit tvungna att acceptera att vi måste förbereda oss på en ovälkommen gäst: krig i vår tid. I Finland ökade på bara ett år – från 2013 till 2014 – de som tror att det är sannolikt eller mycket sannolikt att landet kommer att hotas militärt under det närmaste årtiondet från 7 procent till 21 procent.

Om kriget kommer, hur kommer det då att te sig och är vi förberedda? Ett sätt att ta reda på detta är genom scenarier. De kan vara konkreta eller abstrakta. Båda gör det möjligt för oss att få en bättre uppfattning om hur ”intellektuell krigföring”, ”snabb dominans” (”shock and awe”) eller det högaktuella begreppet ”hybridkrigföring” kan komma att se ut.

Först måste jag förklara att det i Finland finns en mycket klar uppdelning om hur man ser på krig. På det hela taget betraktar det politiska etablissemanget krig som någonting distinkt och sällsynt. Även om detta inte är en tydlig uppdelning fred/krig har man en klar känsla att, för att felcitera domare Potter Stewart, man ”vet vad krig är när man ser det” – vilket är bra, eftersom det til syvende og sidst är dess beslut (att mobilisera eller reagera på militär aggression) som vi är beroende av. Verkligheten är dock en helt annan, vilket blev tydligt år 2009 då jag i en ledare i Helsingin Sanomat hävdade att Finland deltog i ett krig i Afghanistan. Bara ett par timmar efter publiceringen hade både försvarsministern och utrikesministern fördömt denna tanke på tv. Försvarsministern sa att det inte fanns någon faktisk grund för uttalandet; utrikesministern gick ännu längre och påstod att det var oansvarigt att ens hävda någonting sådant. Några läsare har kanske, genom sina personliga erfarenheter, en helt annan syn på huruvida det pågick ett krig i Afghanistan 2009.

Som tur är ser en stor del av militären krig som någonting normalt, ett nästan ständigt pågående kännetecken för vår tid. Informationsoperationer, i form av välplacerade artiklar, intervjuer och uttalanden; avsiktliga kränkningar av gränser i luften och möjligen även under vattnet samt fastighetsköp av ryska aktörer i närheten av i stort sett samtliga betydande finska militärbaser är visserligen inte någonting lika uppenbart som ryska stridsvagnar som rullar över gränsen i östra Ukraina, men inte heller är det tecken på normala fredliga grannförhållanden.

Denna syn på krigets förekomst och oklara natur rimmar väl med det sätt att se på konflikter som har blivit uttrycket på modet – ”hybridkrig” eller ”icke-linjärt krig”. Utan att gå in på en lång diskussion om dess ursprung och hur detta synsätt utvecklats under de senaste åren identifierar en ny rapport av Andras Racs på det finska Utrikespolitiska institutet fem förutsättningar för att den sortens hybridkrigföring som Ryssland har använt sig av i Ukraina skall bli framgångsrik. För det första måste Ryssland vara militärt starkare än landet som anfalls (ett konventionellt anfall måste finnas med som avskräckning). För det andra måste det råda ett varaktigt regionalt missnöje med de centrala myndigheterna. För det tredje måste där finnas en stor rysktalande minoritet som gör det möjligt att hävda att det är legitimt (att agera). För det fjärde måste det råda medial överlägsenhet i form av en stark medienärvaro både i mållandet och internationellt. För det femte kräver logistiken antingen en legitim närvaro av ryska styrkor i närheten (marinbasen i Sevastopol på Krim) eller att området ligger intill Ryssland och att gränskontrollen är undermålig (östra Ukraina).

Om man tittar närmare på dessa fem förutsättningar är det relativt lätt att hävda att Finland står väl rustat mot försök att använda hybridkrigföring i de former vi har sett. Skälen man kan anföra för varför Finland strukturellt sett ligger bra till att motstå hybridkrigföring bygger på fyra ben. För det första finns det en grundläggande styrka i samhället som bygger på demokrati, rättsstaten, allmän utbildning samt läs- och skrivkunnighet, relativ socioekonomisk jämställdhet och yttrandefrihet samt fria medier. Den amerikanska tankesmedjan Fund for Peace har ett index (med över hundra samhälleliga, politiska och ekonomiska indikatorer) över hur hållbara länder är och man rankade Finland som den mest hållbara och minst bräckliga staten år 2011, 2012, 2013, 2014 och återigen 2015.

För det andra finns det ett brett säkerhetskoncept, där Finlands försvarskapacitet bara utgör en av sju avgörande samhällsfunktioner som myndigheterna har identifierat i löpande samhälleliga säkerhetsanalyser. För det tredje har Finland byggt upp ett tätt nätverk inom säkerhetssamarbetet, där man försöker garantera att oavsett vilken sorts säkerhetsmässig utmaning som samhället än står inför så kan man hitta lämpliga och pålitliga samarbetspartner – dessa kan utgöras av andra stater, den privata sektorn eller andra funktioner. För det fjärde har Finland, som nämnts ovan, behållit och fortsätter att modernisera ett fungerande nationellt försvarssystem.

Den sortens hybridkrigföring vi har sett kanske inte kommer att vara särskilt framgångsrik, men det vi kommer att få se är olika versioner av detta, varje ny upprepning och varje nytt fall kräver en blandning av olika proportioner av ingredienserna. Just nu krävs två andra abstrakta sätt att närma sig krigföring som verkar mest relevanta – ”intellektuell krigföring” respektive ”snabb dominans” – viss djupare eftertanke ur finskt och nordiskt perspektiv. Intellektuell krigföring är en förlängning av den ryska påverkansmetoden ”reflexiv kontroll” som inbegriper cyber-, informations-, diplomatiska, politiska och icke-militära fysiska angrepp, något som hela tiden riktas av Ryssland mot Finland, fast ibland befinner sig Finland faktiskt bara i eldlinjen och utgör inte huvudmålet. I vilket fall som helst är detta någonting verkligt, det får följder och är kostnadseffektivt. ”Snabb dominans” går jag in på efter beskrivningarna av de två konkreta scenarier som fungerar som möjliga exempel på hur ett krig i vår tid i vår del av världen kan komma att te sig.

De två exempel som presenteras nedan bygger på tre scenarier som jag skrev tillsammans med två kolleger, James Mashiri och Michael Moberg. De publicerades i den finska veckotidningen Suomen kuvalehti i februari 2015. Båda dessa scenarier befinner sig någonstans mellan det väntade, såsom kränkningar av luftrum, och det spekulativa, som det tredje världskriget. Jag har valt två – ett som berör Gotland och ett som berör Finland.

Gotland har förekommit flitigt i den svenska debatten om säkerhets- och försvarspolitik. Scenariot inleds med ett alltmer spänt säkerhetsläge i Östersjön, och förutser en operation som inleds med att ledningen för hemvärnet elimineras, utplacerade fordon/stridsvagnar förstörs och ett Jas Gripen som skickats in över Gotland på spaningsuppdrag skjuts ner, allt till synes av Folkrepubliken Gotlands nybildade försvarsstyrkor. Detta följs av ett antal terroristattentat som skapar oreda i samhället på fastlandet och dagen därpå landstiger ryska luftlandsättnings- och amfibieförband på Gotland. De svenska försöken att hejda landstigningarna är bara delvis framgångsrika, eftersom den svenska försvarsmakten är alltför inriktad på internationella krishanteringsuppdrag. Snart gör luftförsvarssystemen S-400 och Pantsir S-1 det farligt att flyga över delar av Östersjön. I detta läge måste de finska politikerna överväga huruvida man skall låta Sverige använda finska resurser och förmågor för att genskjuta ytterligare ryska militära förband.

Syftet med scenariot var att belysa de omedelbara militära och politiska anspråk en sådan upptrappning skulle ställa på det finska politiska beslutsfattandet. När det publicerades gick den huvudsakliga kritiken ut på att ”det inte skulle finnas någon anledning för Ryssland att göra detta” eller att ”man inte skulle kunna hålla Gotland på längre sikt/för gott”. Medan det senare är sant bestred vi (författarna) den förra kritiken. Att det finns en anledning att göra något förutsätter att en möjlig fiendes mål, syften och logik liknar ens egna – ett perfekt spegelbildsfall. Är detta scenario troligt? Nej, det var inte avsett som en förutsägelse av framtiden. Är det tänkbart? Ja, och det bygger på mycket tänkande kring ämnet. Är det mer troligt idag än för fem år sedan? Absolut.

Det andra scenariot vi utarbetade hade med Åland att göra, en demilitariserad ögrupp som har stort självstyre men tillhör Finland. Den ursprungliga demilitariseringen var ett resultat av Krimkriget på 1850-talet. Dess status fastställdes av Nationerna förbund år 1921 och samtidigt slöt man ett avtal som gjorde öarna neutrala. Sovjetunionen och dess efterträdare Ryssland har dock aldrig gått med på neutrala områden (under krig).

Detta scenario börjar med allt större hot mot och rena angrepp på rysk infrastruktur inom energiområdet i Finska viken. Ryssland tillkännager till slut att man är tvungen att skapa bättre kontroll över havsregionerna eftersom aktörer som stöds av väst försöker strypa landets export av energi. Möjliga iakttagelser av minor ger Ryssland en ursäkt att förflytta fartyg nära inpå den finska gränsen; Ryssland begär dessutom att finska minröjningsfartyg skall stanna i hamn. Den finska regeringen är inte beredd att anta beredskapslagar, av rädsla för att förvärra läget – ett beslut som försenar och slutligen kommer att omintetgöra lämpliga försvarsåtgärder som i rättan tid tas av den finska militären. Till slut hävdar Ryssland att hoten man ser antagligen inte kommer att vara kortsiktiga och det finska politiska ledarskapet får ett ultimatum vad gäller behovet att etablera en gemensam marinbas.

Detta scenario fick också kritik, huvudsakligen för att de finska politiska beslutsfattarna ansågs handla alltför passivt och för att Ryssland inte skulle (a) vara berett att iscensätta ett sådant utstuderat spel för att fabricera ett hot mot dess strategiska infrastruktur inom energiområdet eller (b) vara redo att hota med militärt våld bara för att vinna en militärbas. Regeringens relativa passivitet i scenariot stöds av inblickar vi fått av olika källor, och att helt enkelt hota med att använda våld för att få övertag i politiska förhandlingar är någonting vi ser hela tiden. Är detta scenario troligt? Nej. Är det tänkbart? O ja, mer så än Gotland. Är det mer troligt idag än för fem år sedan? Absolut.

Den uppenbara frågan är varför Ryssland skulle göra någonting sådant här? Det kortaste möjliga svaret är: för att säkerställa sin intressesfär och försvaga (om möjligt knäcka) EU och om möjligt Nato. Kan man uppnå detta – en faktisk intressesfär och ett allvarligt politiskt, ekonomiskt och militärt försvagat Europa – utan att behöva ta till militärt våld är det självklart bara så mycket bättre. Ibland kan hot om militärt våld få en motståndare att fatta ett fördelaktigt beslut utan att man blir tvungen att ta till våld.

Samtliga scenarier och upptakten till dem har en gemensam tråd, kanske till och med ett villkor: att vi blir överraskade. Det är just detta förnekande att vi kan bli överraskade som kanske är Rysslands främsta tillgång i båda de scenarier jag beskriver. Alltför många människor i Finland och Sverige är inte redo att acceptera att överrumplingar faktiskt har fungerat ganska ofta genom historiens gång.

Eftersom denna överraskningsprincip är så central i fråga om möjligheten att det blir krig i vår tid i vår del av världen skall jag kort beskriva dess relevans. Jag tar hjälp från arbeten utförda av två pensionerade överstar, Bo Hugemark från Sverige och Anders Gardberg från Finland (Gardberg var finsk försvarsattaché i Stockholm fram till 2014 och är nu chef för Saab Defence i Finland).

Huvudpoängen är att av en mängd olika anledningar inser i själva verket inte politiska beslutsfattare att kriget står för dörren förrän det är för sent.

I Sverige beskrivs den nuvarande allmänna situationen – med ofta förekommande beredskapsövningar, kränkningar av den nationella suveräniteten och aggressiva anfallsövningar av Ryssland – som det nya normala. Tanken att alla dessa verksamheter har blivit vardagliga företeelser har också haft inverkan på den militära underrättelsetjänsten, eftersom gamla varningstecken inte längre gäller i samma utsträckning.

Tidigare förväntades den finska militära underrättelsetjänsten komma med förvarningar i god tid och hitta otvetydiga bevis på kommande våldsanvändning. Detta gäller inte längre. Ryssland kan göra fortlöpande förberedelser för användande av våld och sedan sätta in styrkorna direkt från deras fredstida och/eller beredskapsställningar. Detta betyder att den förvarning som underrättelsetjänsten kan tänkas ge oss kommer att räknas i dagar eller maximalt veckor, och att informationen lär vara allt annat än otvetydig. Dessutom är det högst troligt att Ryssland, samtidigt som landet gör sina egna förberedelser, kommer att utöva politiska och diplomatiska påtryckningar i ett försök att hindra och försena motståndarens beslutsfattande ifråga om exempelvis mobilisering.

Även om finska politiker i detta fall skulle besluta om betydande beredskapshöjningar finns det gränser för hur länge ett litet land kan bibehålla förhöjd beredskap; i just detta fall ligger antagligen Sverige ännu sämre till. Detta betyder alltså att små länders mer begränsade resurser innebär att även när varningstecknen har godtagits är det möjligt att själva mobiliseringen genomförs alltför sent.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Trots att detta inte är någonting unikt för varken Finland eller Sverige har vi också en väletablerad tradition av att glatt bedra oss själva. I vårt fall exempelvis genom att säga att Ryssland inte har kapacitet att göra ”x” och mer nyligen genom att hävda att ”det inte finns någon anledning” eller ”Ryssland skulle inte tjäna på ett krig/en konflikt” etcetera, och att bortförklara händelser som skulle tjäna som varningsflaggor för utomstående bedömare. Vi är inte heller jätteduktiga på att bedöma vilka risker en möjlig angripare är beredd att ta (eftersom vi ofta inte vet vad ”slutmålet” är) och generellt sett är vi rätt nöjda med vårt liv – krig vore en extremt ovälkommen gäst.

Allt detta kommer troligen att leda till den sortens förseningar i att höja beredskapen som beskrivs i dessa scenarier.

Lägger man därtill en tendens bland dem som är beredda att utnyttja militärt våld att ställa resten av världen inför fullbordat faktum blir det enklare att se att ”snabb dominans” måste ses som en övertygande taktik att använda i krig i vår tid i vår del av världen. Att kombinera ett överraskande sätt att använda konventionell styrka med ett plötsligt krav på ”kärnvapennedtrappning” och omedelbara ekonomiska påtryckningar skulle på det hela taget utgöra en oerhörd utmaning för Finland. Här måste jag förklara att enligt det nuvarande ryska militära tänkandet betyder kärnvapennedtrappning att Ryssland ger motståndarsidan ett ultimatum som gör att konflikten avslutas eller fryses eller så använder Ryssland (taktiska) kärnvapen.

Ett stort antal cyberoperationer och informationskampanjer samt elektronisk krigföring skulle utnyttjas för att fördröja, förvirra och på andra sätt påverka beslutsfattare, som til syvende og sidst kanske står inför ett beslut där man å ena sidan av skalan har den nationella överlevnaden och å den andra en tillfällig självpåtagen begränsning av suveräniteten, såsom att inte gå med i Nato. Är det värt att riskera Finlands långsiktiga framtid för denna flexibla suveränitet, att gå med på en tillfällig gemensam marinbas eller att inte låta andra utnyttja finskt luftrum?

Just för att aktörer i vårt närområde svarar olika på dessa frågor om suveränitet kan vi komma att få se den ovälkomne gästen – krig i vår tid i vår del av världen.

Charly Salonius-Pasternak är säkerhetspolitisk analytiker vid Utrikespolitiska institutet i Helsingfors.

Översättning: Martin Peterson.