Om öst och väst möts
”Den industriella civilisationen! Den manar oss!”
Dessa ord uttalades i ett av de viktigaste tv-programmen som någonsin sänts. ”River Elegy” (Heshang) sändes på den statliga tv-kanalen China Central Television under sommaren 1988. Under sex avsnitt kartlade den Kinas problematiska och inte sällan turbulenta moderna historia och spekulerade provocerande om landets framtid. Ett år senare, i juni 1989, framstod den omedelbara framtiden allt mer dyster då protesterande studenter och arbetare sköts ihjäl på Himmelska fridens torg. ”Industriell civilisation”, vad nu det innebar, verkade långt borta.
Men debatten om den kinesiska civilisationen har djupa rötter. I modern tid fanns det en bestående uppfattning om vad den kinesiska civilisationen blivit, kopplat till idén om att den kunde behöva anpassas eller överges. Många av dessa tankar påverkades av ett visst datum som är känt ända fram till våra dagar. På sätt och vis går denna kartläggning av hur Kina brottats med uppfattningen om den egna civilisationen tillbaka till Fjärde maj-rörelsen och dess utveckling under seklet.
Vad var då Fjärde maj? Denna term finns i alla kinesers medvetande. Man behöver inte ens andas året i fråga. Datumet var den 4 maj 1919, och ursprungligen markerade detta en av de viktigaste studentdemonstrationerna i modern kinesisk historia. Versaillesfreden hade undertecknats bara några dagar innan, och för Kinas del blev den en mycket dålig affär. Omkring 96 000 kineser hade tjänstgjort vid västfronten under andra världskriget. Denna insats till trots hade man inte överlämnat tyska kolonier på kinesisk mark till Kina. Istället hade man valt att överlämna dem till Japan. Detta orsakade raseri bland Kinas utbildade ungdomar, som upplevde det som en förödmjukelse för ett land som redan genomled ett imperialistiskt förtryck utifrån. Omkring 3 000 studenter marscherade genom Pekings gator och ropade slagord som fördömde japanerna. Några av dem gick så långt att de överföll en minister som ansågs sympatisera alltför mycket med Tokyo. Händelserna under den 4 maj var över på några timmar. Men de kom att symbolisera en betydligt bredare uppfattning om förkastandet av det kinesiska arvet och civilisationen å ena sidan, och välkomnandet av en västerländsk modernitet västerifrån å andra sidan.
En ung generation kineser välkomnade nämligen andan hos Fjärde maj som en inbjudan till att ”rädda Kina” genom ”vetenskap och demokrati”. För dem kom Kinas svaghet från landets oförmåga att finna inhemska intellektuella resurser att använda till att slå tillbaka mot väst, som hade förtryckt dem ända sedan opiumkrigen på 1840-talet. Revolutionen 1911 hade störtat den siste kejsaren, men den nya republiken som ersatte honom var svag och söndrades snabbt av krigsherravälde. Den unge Lu Xun, vid den här tiden ansedd som en av Kinas stora författare, ansåg att det inte fanns någonting värt att bevara från det gamla systemet med konfucianism. I hans novell Diary of a Madman läser huvudpersonen mellan raderna i de gamla konfucianska klassikerna och upptäcker att de förespråkar kannibalism. Tanken om ett folk som äter upp sig självt var en förödande metafor för bristerna i det gamla systemet. Den kanske flitigaste eleven under denna extrema vision var den unge Mao Zedong. Mao övergav sin dominerande far och hemmet i Hunanprovinsen och flyttade till Changsha och sedermera Peking, där han anammade idéerna från romantiken och socialdarwinismen, något som senare skulle komma att bli fröet till hans kommunistiska bana under 1920-talet och väg mot makten. Naturligtvis fanns det under 1920-talet ett flertal tänkare, så som den populäre författaren Zou Taofen, som förespråkade en anpassning till de gamla konfucianska normerna – inte att man skulle överge dem. Men den mest inflytelserika tanken skulle – tillfälligt – handla om att överge det förflutna på ett mycket våldsamt sätt.
Även om denna oroliga fred under 1920-talet blev upprinnelsen till det mörka 1930-talet kom ett av de viktigaste områdena i kampen för civilisation att bli det krig som bröt ut mellan Kina och Japan 1937. Detta krig blev en krock mellan två ideologier: kinesisk nationalism och japansk imperialism. Men krocken dem emellan var samtidigt en alldeles speciell ”kamp mellan civilisationer”. Båda länderna brottades i allt väsentligt med modernitet under mitten av nittonhundratalet. Men deras modernitetsmodeller skilde sig åt eftersom de formades av olika kulturer. Kinas modernitet hämtade inspiration från en konfuciansk, byråkratisk-rationell tradition. Den var medborgsrättslig snarare än rasorienterad i sin vision om vad Kina skulle bli, lämpligt nog i ett land som alltid hade sammanfört en mängd olika etniska grupper som hållits samman av kulturellt identifierbara normer. Japan hade å andra sidan upptagits i moderna världen under slutet av 1800-talet efter hundratals år av militärstyre. Denna tradition kombinerades med en förkärlek för den tyska romantiken och vurmen för det irrationella, vilket inte gick lika bra ihop med den intellektuella kulturen i Kina. För Japans intellektuella strålade zen och irrationalitet samman under ideologin ”pan-asianism”. Denna ideologi hämtades ursprungligen ifrån filosofen Okakura Tenshin vars koncept om att ”Asien är ett” förvandlades till ett rasistiskt och våldsorienterat tankesystem som drev det japanska riket till att invadera och ockupera sina grannar. ”Pan-asiatisk” civilisation skulle så småningom komma att bli kodnamnet för aggressiv imperialistisk dominans.
För kineserna innebar kriget inte bara en kamp om överlevnad – vilket det i sanning var; det innebar även en möjlighet att omvärdera uppfattningen om vad Kina kunde bli efter kriget. En av de mest intressanta visionerna var den som aldrig kom att genomföras: den vision som tillhörde de kinesiska nationalisterna (Guomindang), som stått för lejonparten av krigsbördan. Under sin ledare, Chiang Kai-shek, såg de kinesiska nationalisterna kriget som en helig pakt, den konflikt som till slut skulle leda till nationens återfödelse. Tanken om att kriga för civilisation fanns i högsta grad i de kinesiska ledarnas medvetande: Chiang själv utgav 1943 en nationalistisk pamflett med titeln Kinas öde, där han med eftertryck fördömer inblandning av den västvänliga Fjärde maj-rörelsen och istället förespråkar en mer traditionell konfuciansk civilisation.
Det fanns dock ett annat och mycket betydelsefullt inslag i kampen för att skapa ett ”civiliserat” samhälle. Världen över planerade samhällen i krig en ny samhällsordning som skulle följa efter kriget. Det nationalistiska Kina, liksom Storbritannien, såg framför sig ett system som kunde utgöra ett mycket bredare säkerhetsnät för sina medborgare. På en rad olika punkter, från kvinnohälsovård till renare toaletter, skulle bevisen på ett hälsosamt och civiliserat samhälle komma från krigets kittel. Men korruption, byråkratisk ineffektivitet och ren och skär utmattning efter åtta krigsår undanröjde nationalisterna och skapade förutsättningar för dem att uppfylla den vision de hade fört fram. Faktum är att det skulle bli kommunisterna, och inte nationalisterna, som skulle skörda frukten av denna nya vändning mot en ”civiliserat” samhälle som erkände värdet av att stärka det sociala kontraktet mellan folket och makten.
Det fanns inte mycket som var civiliserat med kulturrevolutionen som kännetecknade höjdpunkten av Mao Zedongs tid vid makten. Krossandet av ”gamla seder” och ”gammal kultur” hade blivit en central del av den av den neofiliska tendens som betraktade Kinas civilisation som ett hinder som måste övervinnas. Atmosfären skiftade dock rejält under Maos efterträdare, Deng Xiaoping, som förde in Kina på vägen ”Fyra moderniseringar”, som skulle öppna upp för en tid av reformer, och drev fram en ny debatt om Kinas öde. Tv-serien River Elegy var en del av detta ”nya Fjärde maj” där idealen ”vetenskap och demokrati” samt även den ”industriella civilisation” som formade den återuppstod i den allmänna debatten. Tv-serien stod i kontrast mot mer traditionella symboler för den kinesiska civilisationen – Kinesiska muren, Gula floden och Draken – och menade att de var symboler för ett brutalt och introvert samhälle. Kontrasten bestod i den ”blå oceanen”, en skirt beslöjad referens till väst som hade varit så tabu under kulturrevolutionen. Men tv-serien innebar på intet sätt en snabb kapitulation för västerländska värderingar.
Tangdynastin ansågs allmänt vara en av Kinas finaste och mest blomstrande perioder och hyllades för sin öppenhet och kulturella stolthet. Serien slutade med ett rop på ”demokrati” och en protest mot arvet från den ”falske bondekejsaren” (ett oerhört vågat angrepp på Mao). Det fanns dock ingen antydning om att ”demokrati” måste innebära en kapitulation inför västerländska värden; demokrati måste inte innebära demokrati av amerikanskt eller europeiskt snitt. Den hade sin egen föregångare i Fjärde maj-rörelsen. Därför var det föga förvånande att studenter och arbetare valde att protestera den 4 maj 1989 i centrala Peking, på dagen sjuttio år sedan de första epokavgörande händelserna.
Resultatet 1989 blev förödande. Inte ens ett kvartssekel senare har Kina lyckats komma till rätta med det blodbad som utbröt mitt i landets huvudstad. Huvuddelen av 1990-talet var en kylig tid för Kina i världen. I början av 2000-talet hade Kinas historia åter tagit en ny vändning. Ekonomin inledde den enorma tillväxt som skulle komma att prägla landets förvandling till världens näst största ekonomi. Allteftersom Kina blev rikare och säkrare i sadeln, skulle man börja göra nya anspråk på sina civilisationsvärden.
Konfucius skulle komma att få störst betydelse för denna nya framtoning. Denne vise man, vars etiska regler hade utgjort fundamentet för det kinesiska samhället under två decennier, blev nu central för den kommunistiska regimens försök att bevara lugnet i samhället snarare än att underblåsa revolution så som Mao gjort åtskilliga decennier tidigare. Böcker om hans övertygelse, i lämpligt kort format, blev bästsäljare i boklådorna i det nya Kina. Föreställningen om ett ”harmoniskt samhälle”, så som den framhölls av president Hu Jintao, hämtades från en rumsren version av konfucianism i vilken meningsskiljaktigheter ansågs som ”okinesiska”. Allteftersom det kinesiska samhället destabiliserades när rikedomarna växte i takt med ojämlikheten i landet blev tanken om en filosofi som tonade ner socialt missnöje eller våldsam förändring allt mer oattraktiv. Samtidigt fanns det också en växande känsla av att ett samhälle som nådde sin potential – åtminstone ekonomiskt och geopolitiskt sett – istället borde odla sin egen ideologi på de egna resurserna istället för att hämta kraft från västvärlden. Tänkare som Zhang Weiwei, vars bok The China Wave blivit en bästsäljare, hade förespråkat idén om att Kinas politik behövde skapa en konfucianism för en ny värld där Kina skulle komma att spela en viktigare roll.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
Tanken om civilisation i Kina har aldrig varit enkel eller statisk. Den poäng som upphovsmännen bakom River Elegy förde fram gick ut på att man genom att rikta blicken västerut, vilket Kina tvingats göra under ett och ett halvt sekel, inte är detsamma som att slukas av eller helt enkelt kopiera väst. Inte heller kan Kina skapa en ren uppfattning om ”kinesiskhet” som utesluter den rika intellektuella och etniska blandning som alltid kännetecknat det kinesiska samhället. Under Tangdynastin var indiska och centralasiatiska influenser viktiga i den kinesiska civilisationens allra mest framstående era. När dagens kinesiska civilisation åter strävar efter att än en gång påverka den övriga världen kommer det att visa sig att det största inflytandet kommer från bestående kvaliteter som kosmopolitism, tolerans, mångfald och kunskapstörst, kvaliteter som ofta skyms av dagens högröstade retorik.
Men den som undersöker realiteterna i Kinas civilisationshistoria istället för att se den version som skapats av politiska skäl, kommer att se hur mycket Kinas förflutna har att erbjuda nutiden såväl som framtiden.
Rana Mitter är professor i modern kinesisk historia och politik vid Oxford University.
Översättning: Jasmine Tenshult
Professor i modern kinesisk historia och politik vid Oxforduniversitetet.
