Asplunds språk var elegant och samtidigt klart och distinkt. Hans tankar var enkla och samtidigt originella och överraskande. Några gånger under årens lopp har jag läst andra böcker av Asplund, som Ett ostämt piano är hemskt (1984) och Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft (1991).

Nu föreligger ett slags essäsamling med disparat innehåll, Ord för ord. En polygraf. Somligt kanske inte imponerar, men väcker respekt. Annat ter sig mer sekunda. Låt mig börja med det senare för att kunna sluta med det förra. Sämst tycker jag om en ganska lång, i annat sammanhang tidigare publicerad betraktelse över Ulf Linde. Varför? Pöbelförakt är pöbelaktigt, självbelåtet exponerat pöbelförakt särdeles pöbelaktigt. Illa tycker jag också om ett inslag med titeln Lava...