Flickan fördes genast till akuten, där sociala myndigheter kopplades in. Det framgick snart att flickan hade ljugit om sitt suicidförsök, men hon blev likväl inlagd på sjukhus i ett par dagar. Hon uttryckte där en önskan om att få byta kön, något som hennes föräldrar motsatte sig. Några dagar senare blev flickan omhändertagen av socialtjänsten, under förevändningen att hennes föräldrar hade ”vägrat henne sjukvård”. Hon fördes därefter till en specialiserad klinik för transsexuella barn och ungdomar. När flickans föräldrar larmade medierna uppstod en skandal som Montanas guvernör Greg Gianforte fick den oangenäma uppgiften att reda ut.

I vilken mån föräldrarnas vittnesmål stämmer överens med verkligheten är svårt att säga. Det är dock en utbredd farhåga bland amerikanska föräldrar att deras psykiskt sårbara söner och döttrar, med myndigheternas benägna hjälp, ska genomgå medicinskt könsbyte mot deras vilja. Rädslan är inte helt ogrundad. År 2022 antog Kalifornien en lag som tillåter barn från andra delstater att söka könskorrigerande behandling utan föräldrarnas medgivande.

Fallet med flickan i Montana omnämns inte i genusvetaren Judith Butlers nya bok, titulerad Who’s Afraid of Gender? Professor Butler, som undervisar vid University of California, Berkeley, är en av världens mest citerade tänkare och den moderna genusvetenskapens förgrundsfigur. Butlers kritik av sexuell dimorfism – uttryckt i den banbrytande boken Gender Trouble från år 1990 – ­ligger till grund för det vi idag kal­lar genusdebatt. I sin nya bok postulerar Butler att begrepp som genus, queer och trans har förvandlats till en fantasm – ett slags spöklik hallucination – som auktoritära personer och fascister utnyttjar för att skrämma och manipulera massorna.

Who’s Afraid of Gender? är skriven för en bred publik, men går knappast att karakterisera som populärvetenskap. Läsare som vill hålla sig ajour med den senaste forskningen har inget att hämta i professor Butlers bok. De äldre tänkare som citeras är antingen marxister som Theodor Adorno, freudianer som Jac­ques Lacan eller freudomarxister som Louis Althusser. Att Althusser, som ju faktiskt ströp sin fru till döds, förblir populär bland radikala feminister, vittnar om hbtq-rörelsens öppenhet och tolerans. Av de nu levande koryféer som Butler hänvisar till i sin bok befinner sig dock alla inom gränserna för den akademiska postmodernismens intellektuella getto. De ”nya rön” som författaren lägger fram består vanligen i att någon obskyr teoretiker har hävt ur sig något provocerande eller uppfunnit ett nytt ord.

Judith Butlers lista över fiender är lång, och toppas av den katolska kyrkan. Enligt författaren har Vatikanen, tillsammans med diverse evangeliska samfund, verkat för att demonisera begrepp som genus och trans och stämpla hbtq-­rörelsen som ett hot mot familjer i allmänhet, och barn i synnerhet. Kyrkans inflytande ska ha varit särskilt skadligt i afrikanska länder som Uganda och Tanzania, och där ha bidragit till isolering och förtryck av sexuella minoriteter.

Butler har en poäng i att de av pedofilskandaler belastade katolikerna nog borde hålla en låg profil i frågor om barns väl och ve. Fast med tanke på vilket förtryck minoriteter i Afrika fått utstå från olika håll under historiens gång ter sig författarens skuldbeläggande av just kyrkan en smula naivt. Ett löpande tema boken igenom är att all världens ondska tycks orsakas av vita européer och deras reaktionära idégods. Om vi ska tro Butler levde svarta och bruna människor i fredlig harmoni till dess att den vite mannen dök upp och lärde dem att vara taskiga mot varandra.

Författaren polemiserar också ivrigt mot så kallade ”genuskritiska feminister” (nedsättande kallade TERF:s, som i ”trans-exclusionary radical feminists”). Denna term beskriver en grupp av mestadels brittiska feminister, med författaren J K Rowling i spetsen, som vägrar erkänna transkvinnor som ”riktiga” kvinnor. Genuskritiska feminister är särskilt obenägna att ge biologiska män tillträde till exempelvis damtoaletter och kvinnliga omklädningsrum.

Professorn kommer själv med en invecklad och freudiansk kritik av Rowling & Co. De senares ovilja att byta om tillsammans med biologiska män kopplar Butler till en ”fantasmatisk projektion” gentemot manskroppar och en ”fobisk transposition” av det manliga könsorganet. Författaren får pluspoäng för krea­tivitet, men minus för bristande verklighetsförankring. Jag är själv nästan två meter lång, hundra kilo tung och byggd som ett kylskåp från 1950-talet. Om jag klev in naken i en dambastu så skulle den snabbt tömmas på folk, oavsett vilket genus jag ansåg mig tillhöra. Om jag började dyka upp regelbundet, och tog med mig ett par polare, så skulle dambastun så småningom förvandlas till en herrbastu. Det finns inga skäl att dra in Sigmund Freud i sammanhanget.

Judith Butler gör sig svåråtkomlig för motargument genom sitt idoga bruk av psykoanalytisk jargong. I likhet med Marx idéer är Freuds nämligen omöjliga att falsifiera, eftersom de inte går att testa empiriskt. Men bakom de kryptiska formuleringarna döljer sig ett tämligen nedlåtande budskap. Författaren betraktar sina politiska motståndare som förvirrade barn, drivna av omedvetna impulser. Personer som motsätter sig könsbyte på minderåriga ger enligt Butler uttryck för en ”kollektiv dröm, kanske en psykos, som ska sätta stopp för den oförsonliga ångest och rädsla som drabbar så många människor som upplever klimatförstörelse i första hand, eller allestädes närvarande våld och brutalt krig, utökade polisbefogenheter eller allt intensivare ekonomisk osäkerhet”. De vet kort sagt inte vad de pratar om, och bara en expert som professor Butler själv kan tolka deras primitiva känsloyttringar.

Vad som aldrig tycks slå Butler är att exempelvis transpersoner skulle kunna drivas av samma slags omedvetna krafter som påven eller J K Rowling. Är det inte tänkbart att en känslomässigt instabil tonårsflicka, utsatt för tryck från kamrater och sociala medier, skulle kunna kanalisera sitt dåliga mående mot en övertygelse om att hon är född i fel kropp? Nej, hos Judith Butler letar man förgäves efter alternativa förklaringar. I författarens ögon är transsexualism det enda verkliga i en värld full av chimärer och illusioner.

Det är svårt att bli klok på om Butler har några konkreta, politiska mål. Författaren är helt klart angelägen om att bekämpa ”fascism”, ett begrepp som i boken används tämligen brett.

Judith Butler vill också att fler barn och ungdomar ska få tillgång till könskorrigerande behandling, som av författaren beskrivs som ”livräddande”. Detta antagande motsägs dock av flera studier, däribland en stor finsk sådan som nyligen publicerades i British Medical Journal. Om ungdomar med könsdysfori skriver författarna följande: ”Den viktigaste förutsägelsen för dödlighet i denna population är psykiatrisk sjuklighet. Medicinsk könskorrigering har ingen inverkan på självmordsrisken.”

Butler ondgör sig också över att vuxna transpersoner förvägras sjukvård, men förklarar inte vad som åsyftas. Me­dicinskt könsbyte för vuxna är, såvitt jag vet, lagligt såväl i USA som i Europa. Att sådan vård inte konsekvent finansieras av staten är förvisso sant, av det enkla skälet att offentlig välfärd alltid måste ransoneras. Vårt eget land är fullt av haltande åldringar som får vänta länge på nya knän och höfter. Personer med autoimmuna sjukdomar får sällan tillgång till de senaste mirakelkurerna, utan får nöja sig med billiga generika. En av mina egna patienter, en äldre dam med tydliga tecken på Parkinsons sjukdom, fick vänta ett helt år på att få träffa en neurolog. Att personer som efterfrågar könsbyte per automatik skulle hamna först i vårdkön vore knappast rimligt.

Att transpersoner lever svåra liv är bortom allt tvivel. Många av dem brottas med psykisk ohälsa, sociala problem och diskriminering. Mycket tyder också på att transrörelsen har tappat en del folkligt stöd på senare år. I USA höll det demokratiska partiet till nyligen fanan högt för genuspolitik och transpersoners rättigheter. Men inför höstens val har dessa frågor diskret tagits bort från partiets agenda. Begrepp som genus, queer­ och trans har för många blivit liktydiga med dragshower för dagisbarn och orättvisa idrottstävlingar där biologiska män tävlar mot kvinnor. Detta är högst beklagligt. Bland de transkvinnor jag träffar i mitt arbete verkar ingen vara intresserad av att sjunga och dansa inför barn eller tävla i damidrott. Högern har med sin propaganda underblåst dessa föreställningar, men det dåliga ledarskapet inom minoriteten bär också en del av skulden.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Judith Butler är uppenbarligen en intelligent person och en skicklig polemiker. Men som företrädare för en folkrörelse är professorn föga lämpad. De farhågor som har ventilerats av genuskritiska feminister och föräldrar till barn med könsdysfori är rimliga, och bör bemötas med respekt. Genom att slåss med näbbar och klor för impopulära symbolfrågor eller avfärda sina meningsmotståndare som fascister och snopp­fobiker hjälper Butler ingen. Mer än någon annan grupp är transpersoner beroende av omvärldens stöd och sympati. Men den andel av världens befolkning som lever upp till Judith Butlers krav på ideologisk renlärighet är liten, och skulle nog rymmas i en medelstor gympasal. Who’s Afraid of Gender? kan läsas som ett slags manifest för transrörelsens fortsatta isolering från resten av samhället.

Med vänner som Judith Butler behöver de inga fiender. 

BOK:

WHO’S AFRAID OF GENDER?

JUDITH BUTLER (Farrar, Straus and Giroux 2024)