I fjol återvände jag till Jimena de la Frontera, en skön andalusisk bergsby där jag som 23-åring påbörjade mitt ännu ofullbordade projekt att begripa Spanien. Nu var det 20 år sen sist och redan vid infarten stod det klart att där hänt saker. Några deprimerande hyreshus skämde vykortsidyllen vid byns infart. Låt vara att de endast var tre våningar höga, men de ljöd som en falsk ton i harmonin av storslagen bergsnatur och vitkalkade 1600-talsboningar. De nya husen, betongfärgade, balkonglösa och visionärt fula, uppfyllde alla det svenska 60-talets estetiska villkor – de såg ut som en disciplinär snarare än en praktisk åtgärd.

Lägenheterna hade tillkommit i mitten av 1990-talet för att hysa rumänska gästarbetare. Bara det var en sensation, att den kroniskt arbetslösa byn skulle behöva im...