Den amerikanske komikern W C Fields kallades ”mannen ni älskar att hata”. På scenen var Fields misantropisk, egocentrerad och ilsken. Men som komikern Leo Rostens sade: ”Any man who hates dogs and babies can’t be all bad.”

Detsamma kan sägas om modern arkitektur. Något som är så allmänt hatat måste innehålla något av värde. Det tänker jag en sommardag då jag för första gången passerar den så kallade guldbron vid Slussen tillsammans med en vän. Jag frågar vad han tycker om den.

– Som alla andra tycker jag illa om modern arkitektur.

Svaret utvecklas inte. Det är onödigt. Modernismen har aldrig varit speciellt stark i Sverige, oavsett konstart. Men mest avskydd är modern arkitektur. Den som ogillar modernism kan låta bli att se experimentella filmer, undvika samtida konstmusik och aldrig öppna en ny diktsamling. Men arkitektur går inte att undvika. Om någon konstart rymmer all mänsklig erfarenhet är det arkitekturen.

Men arkitektur går inte att und­vika. Om någon konstart rymmer all mänsklig erfaren­het är

det arkitekturen.

Termen avser i vidsträckt betydelse allt mänskligt byggande, i mer avgränsad mening byggnader av särskild dignitet eller konstnärlig ambition.

Arkitekturen förenar oåtskiljbart en praktisk, konstruktiv och funktionell sida med en estetisk, harmonisk och symbolisk.

[NE]

I Stockholm pågår sedan ett par år det så kallade ”Arkitekturupproret” som enligt sin hemsida arbetar för ”vackrare arkitektur, trivsammare städer och mänskligare boendemiljöer”.

Det låter vänligt, nästan omtänksamt. Fast mest arbetar man mot nya hus. En typisk rubrik lyder ”Därför blev nya Liljevalchs så fult”. Föreningen delar också ut Kasper Kalkon-priset till Sveriges fulaste nyproduktion. Visserligen har man också ett pris till det vackraste nybygget – men det blir mindre omskrivet. Det är hårda ord om modern arkitektur som gjort Arkitektur­upproret känt.

All denna ilska får mig att undra om hatet mot modern arkitektur i själva verket är ett hat mot samtiden. Skulle kritiker av modern arkitektur vara lyckligare om de fick leva i hus som föreföll byggda för hundra år sedan?

Förmodligen.

Men om man med arkitektur inte menar enstaka byggnader utan den urbana miljön som helhet verkar svaret bli nej. Urban småskalighet garanterar inte lycka.

I en studie gjord vid University of Chicago har en grupp forskare försökt spåra vilka stadsmiljöer som leder till depression. Forskarna utgick från äldre studier av hur människor rör sig i staden och provade om man med liknande mätningar kan få fram hur staden påverkar människors välbefinnande. Till skillnad från vad annonser för hus och bostadsområden antyder kom forskarna inte fram till att den bästa boplatsen är en gullig by på landet – utan tvärtom: storstaden gör människor lyckliga. Mängden av kontakter och möten med människor i storstaden – både slumpmässiga sammanträffanden och möten i nätverk – gör människor mer innovativa och välmående. Rent statistiskt lider en mindre andel av befolkningen av depression i storstäder jämfört med i småstäder. Den trånga, livliga staden tycks vara bra för oss.

Men jag misstänker att forskarnas prisande av moderna storstäder inte kommer att ändra opinionen. Modernismens stora arkitekter må ha ritat sköna villor till rika privatpersoner och vackra museer. Men moderna huskomplex uppfattas som fula. Skönheten finns i det förflutna.

Ett av president Trumps beslut hans sista år som president var att utfärda ett påbud (executive order) om hur regeringsbyggnader bör se ut. Föga förvånande ville Trump ha hus som ser ut som de gjorde förr. Initiativet kal­lades Make Federal Buildings Beautiful Again, och Trump framhöll att de senaste 50 årens officiella byggnader var just plain ugly. Trumps hållning kan sammanfattas som ”ut med det nya in med det gamla”.

Det kan tyckas vara egendomligt för en president att ägna tid åt arkitektur, men Trump tycks ha tagit frågan på allvar. Alldeles före sin avgång utsåg han nya ledamöter i U.S. Commission of Fine Arts. Joe Biden är inte sämre. Redan i februa­ri 2021 upphävde han Trumps beslut och professionella arkitekter har uppmanat Biden att snabbt byta medlemmar i CFA. Arkitektur må vara en symbolfråga, men en viktig sådan.

Jag skulle tro att många som ogillar Bidens politik håller med honom i hans syn på arkitektur på samma sätt som många britter tyckte prins Charles kritik mot modern arkitektur är riktig (arkitekturupproret har rapporterat om prinsens intresse för Poundburyprojektet i Dorchester där man försöker skapa en ny stadsdel i 1800-talsstil).

Det tycks finnas åtskilliga medborgare som vill se nya hus som ser ut som om de byggts på 1800-talet. Har de fel? Är de hopplöst nostalgiska och reaktionära?

Arkitekten Robert Lavelid som skrivit boken Koden för en bra stad menar att sprickan mellan arkitekterna och allmänheten uppstod någon gång på 1960-talet, alltså ungefär ett halvsekel efter att modernismen förändrat musik, litteratur, konst, dans och alla andra konstformer.

– Efter första världskriget bröts en tradition. Fram till dess hörde ett hus till ett kvarter, det fanns en tydlig framsida och baksida. När detta sedan löstes upp med de kraftfulla 30-talsplanerna där husen stod på rader ut i terrängen så blev det ett väldigt stort skifte. Och efter 50-talet tror jag att folk började tappa förtroendet för arkitekter. Fram till dess hade vi fortfarande grannskapsenheter. De nya tunnelbaneförorterna hade mänsklig skala och var byggda med hänsyn till naturen.

– På 60-talet kom vad jag kallar för ”produktionalismen” då de stora byggherrarnas önskemål styrde utformningen. Man proppade in folk i funktionella lägenheter som visserligen ofta var väldigt bra – men områdena var förskräckliga. Folk slog bakut och tappade förtroendet för modernismen.

Debatten om arkitektur handlar oftast om enskilda hus, mer sällan om stadsplanering. Ändå kan man gissa att åtskilligt av missnöjet gäller just stadsplaneringen som ju är samhällsdrömmar i cement och stål.

Begreppet modernism används i arkitekturen på skiftande sätt; i princip bör den omfatta alla försök att i opposition mot det sena 1800-talets stilhistoriska arbetssätt skapa en arkitektur som konsekvent uttryck för det moderna samhället.

[NE]

Men skulle verkligen människorna må bättre om husen i en förort såg annorlunda ut? Jag gissar att många skulle svara ja, låt vara med någon liten reservation. Det säger något inte bara om arkitektur utan om vår historia.

Om man pressar resonemanget kan funktionalismen sägas vara en konsekvens av Västerlandets tradition av rationalitet. Men varje arkitekturdebatt väcker frågan om vi verkligen är med på modernitetens tåg.

Någon gång på 1990-talet fick jag telefon av sociologen Ulf Himmelstrand. Nyss hemkommen från en lång vistelse i Afrika hade han hört ett inslag i radion jag gjort och undrade om det var möjligt att gå i polemik. Han hade blivit modfälld av att radioinslaget tog upp religiösa resonemang. Sådan vidskepelse hade ju varit utrotad i Sverige när han åkte till Nairobi och han var sorgsen över att den nu tycktes vara tillbaka.

Närmare 10 år senare skrev Himmelstrand i en uppmärksammad essä att det inte fanns något mer omodernt än just det moderna projektet. Essän författades år 2000, när poststrukturalismen med dess ”ironiska arkitektur” (romerska bågar i cement uppe på höghusens tak där de demonstrativt saknade funktion) var som synligast.

Poststrukturalismen tycks ha försvunnit både från Svenska Akademien och från hustaken men man kan undra om modernismen någonsin kommer att segra. Har modern arkitektur ett grundläggande fel? Är funktionalismen ful?

Bakom uttrycket ”fulhet” kan man med socio­logins urfader Max Weber tala om ”avförtrollning”; att världsbilden från att ha varit mystisk och religiös blivit rationell. Modernismen som i Sverige kallas funktionalism kan ses som en fortsättning på upplysningstiden. Men i nättrollens tid är det säkrast att inte helt avskriva det orationella. Efter mer än 100 år har modernismen inte segrat.

Om man ser arkitektur som del av något större kan man tala om ”det moderna projektet”, en term som tillskrivs Georg Brandes och har med litteraturhistoria att göra även om det snabbt kom att användas om urbanisering. Det moderna projektet skulle ge rättvisa och jämlikhet. Det blev glas och betong.

För egen del skall jag fortsätta att bo i mitt glashus där man när som helst kan se vem som besöker mig, där allt som hänger från taket eller på väggarna håller sig kvar som om det vore förtrollat, där jag vilar på natten i en glassäng med glaslakan och där vem jag är förr eller senare kommer att visa sig för mig som ristat i diamant.

Orden är hämtade ur romanen Nadja, av surrea­lismens fader André Breton skrivna för 100 år sedan. Då var tanken på att bo i glashus revolutionär, med full insyn skulle ingen borgerlig unkenhet blomstra. Senare författare som Milan Kundera har associerat glashuset till maktens försök att övervaka medborgarna.

Glashuset: en gammal utopi och samtidigt en av det moderna livets mest fruktansvärda sidor. Ju mer slutna statens angelägenheter är, desto öppnare måste den enskildes angelägenheter vara.

[Milan Kundera, Romankonsten (1988)]

Modernismen öppnade upp husen. De slutna fasaderna gav plats åt stora fönster. I Sverige lanserades modernismen/funktionalismen på Stockholmsutställningen 1930. Restaurang Paradisets stora fasad hade förstås stora fönster och balkongsidor av glas. Min farmor arbetade på utställningen och min far brukade berätta att han förtjänade sina första pengar genom att springa genom en glasdörr (och få skadestånd). Glas var så nytt som dörrmaterial att varken min far eller utställaren tänkte på farorna. Men far sprang rakt in i glasdörren och spräckte den och blev därmed ett av funktionalismens första offer.

Det skulle bli fler, åtminstone i kritikernas ögon. Modernismen var en internationell rörelse. Bauhausarkitekterna med Walter Gropius, Mies van der Rohe, Hannes Meyer i spetsen och flydde nästan alla till USA när nazisterna tog över. Dessa europeiska arkitekterna kom att forma den amerikanska moderniteten med sitt rationella kärva språk. Den äldre amerikanen Frank Lloyd Wright framstår som en skönande i jämförelse med sina milda interiörer och hänsyn till naturen.

Ändå var Bauhausskolan inte ett indu­striellt utan ett konstnärligt projekt. Man skulle förena konstnärlig ambition med hantverksmässigt kunnande. Målet var att
skapa en ”ideal byggnad”. Det fanns också en samhällelig ambition, arkitekturen skulle hjälpa till att skapa ett gott samhälle.

Men det Bauhaus är ihågkommet för är djärva, monolitiska byggnader – alltså höghus i New York och Chicago. Som ung vallfärdade jag från den ena skyskrapan till den andra. Att någon kunde döma ut Bauhaus föll mig inte in. Men i början av 1980-talet, ”the me-decade” med Tom Wolfes ord kom hans bok From Bauhaus to our House, ett frontalangrepp på modern arkitektur.

Jag gick runt i New York och tittade. Jag gick till The Seagram Building ritad av Mies van der Rohe. Visst var den vacker i sin storslagenhet? Men Tom Wolfe ser den mer som ett uttryck för Mies van der Rohes teorier om arkitektur än som ett enskilt konstverk. Det är som Wolfe såg en uppsättning av en Brechtpjäs och tänkte på vad författaren sagt om teater och istället för att lyssna till replikerna. Wolfe missade modernismen.

Numera är modernismen sekelgammal och har sin egen kanon. När New York Times i augusti 2021 låter ett antal kritiker lista världens tjugofem viktigaste byggnader dyker naturligtvis Mies van der Rohes namn upp gång på gång. Det går inte att se förbi modernismen. Men ser beundrarna samma hus som kritikerna?

Påfallande många av arkitekturbedömarna ser enskilda hus byggda för en familj (må vara mycket välbärgad) eller museer. Ludwig Mies van der Rohes villa i en förort till Chicago The Farnsworth House kommer före Seagram Building. Le Corbusiers kloster (egentligen en skola för munkar) Couvent Sainte-Marie de la Tourrette kommer före hans stora projekt i Indien. Själv skulle jag sätta Renzo Pianos kulturhus utanför Aten, Stavros Niarchos kulturcenter framför hans skyskrapa, Shard Building, i London. Allra mest fascinerad är jag av Pianos eget kontor utanför Genua som på håll ser ut som en trollslända som landat vid kusten.

Min förtjusning i dessa byggnader kommer av skalan. Människan är människans mått. Alla som lämnat sitt eget habitat för en promenad i ett nybyggt område inser att arkitektur handlar om förhållandet mellan kroppen och omgivningen. Det är ingen slump att bostadsområden i det tidigare Östtyskland var kraftfullt brutala. Inte heller är det en slump att den arkitekturrörelse som kallades för ”brutalism” i Storbritannien fortfarande tillhör de mest hatade.

I otaliga tv-serier har vi sett poliser och skurkar springa längs fula trapphus i råbetong. Ja, söndersprickande betong är lika engelskt som Downton Abbey, låt vara att stilen inte vunnit många popularitetsomröstningar. Flera byggnader som uppfördes under 1960- och 70-talen har redan rivits (och några har skyddsklassats). Ändå kan jag känna stilens attraktion när jag promenerar i Barbican Estate, ett stort område i London som bland annat rymmer Barbican Center, kultplatsen för avantgardekultur av högsta kvalitet med museer, konserthallar, biografer och teater. De 13 bostadshusen och tre ”skyskraporna” i området signalerar att de ger tusan i både historien och framtiden. Området är sig självt nog och ett av få exempel på brutalistisk arkitektur som tycks värderas högt av invånarna. Åtminstone är bostadspriserna höga.

Den brittiska brutalismen är ett undantag, många modernistiska arkitekter strävade efter skönhet. Robert Lavelid understryker att de första svenska funktionalisterna, till exempel Sture Frölén (som ritade det bostadshus Lavelid själv bor i) väl kände till sina föregångare:

30-talets arkitektur gjordes av klassiskt skolade arkitekter som ritade de nya husen utifrån en modernistisk inriktning. De var skickliga i proportionering och andra klassiska begrepp som vi arkitekter jobbar med. Många av de stora funktionalisterna som skrev funktionalismens manifest acceptera 1931 hade en utbildning som min generation och de yngre saknar.

Ändå blev modern arkitektur lika med ful arkitektur. Orsaken är skalan, mängden av byggnader. Robert Lavelid berättar att han under rekord­åren när miljonprogrammet byggdes kunde träffa arkitekter som satt vid ritborden på dagarna och ritade stora bostadshus för att på kvällen rita likadana hus till andra uppdragsgivare. Modern arkitektur blev lika med upprepning i jätteskala. Byggnaderna blev repetitiva.

– Men det estetiska, allt som hade med proportionering att göra – det försvann. Borde vara självklart när man möter en byggnad att man ser foten, kroppen och huvudet på byggnaden. Idag är det bara kropp. Det tror jag många, utan att förstå det, reagerar på. Uppdelningen och tydligheten som vi mår bra av finns inte. En trappa är ett viktigt element! Idag trycker vi ihop dem till ett minimum för att istället få så många kvadratmeter att sälja som möjligt. Fundamenta i arkitektur har försvunnit: Något sublimt som man kanske inte förstår men som är avgörande. Skalan är viktig!

Ska man peka ut en man bakom 1900-talets ”fula” hus skulle de flesta peka på Le Corbusier, egentligen Charles Édouard Jeanneret. Ofta presenterad som fransk arkitekt, egentligen schweizare. Och inte alls utbildad till arkitekt. Han bara satte igång att rita hus redan som gymnasist – och fick med tanke på den moderna stilen förvånansvärt många uppförda. Härskaror av arkitekturintresserade vallfärdar till hans hus, lika många verkar avsky honom. I Sverige är han mest kända för att ha velat riva alla byggnader i Gamla stan och bygga ett enda gigantiskt hus ovanpå. Och samtidigt är hans kapell i Notre-Dame-du-Haut i Ronchamp en av Europas skönaste byggnader. Le Corbusiers liv och verk är skildrat i otaliga böcker och filmer men tycks fortfarande vara provokativt. Han har kal­lats både fascist, auktoritär och diktatorisk. Han byggde bostadskomplex, underbara lyxvillor, en underskön klosterskola och världens mest oansenliga sommarhus (till sig själv).

Själv bodde han i en lägenhet nära Bois du Boulogne i Paris som går att besöka. Han ritade alla möbler själv. Allt är genomtänkt i minsta detalj. Och där finns en stark skönhetslängtan t ex i den otympliga sängen som står på höga ben – så att makarna skulle vakna av solens strålar över träden.

Den råbetong som så många tycker illa om var le Corbusier förtjust i eftersom han tyckte att den gav samma möjlighet till precision i arbetet som antikens arkitekter haft med marmorblock. Så skickliga marmorhuggare finns inte menade le Corbusier men med betong kunde man få fram samma effekt. Och när han mot slutet av sitt liv skissade på ett nytt sjukhus i Venedig anpassade han faktiskt byggnaderna till de omgivande kvarteren. Fast Le Corbusier ritade rum utan fönster, han ville ha ett milt inomhusklimat utan synintryck för att skapa lugn kring de sjuka.

Men där missade nog Le Corbusier det hela hans liv byggde på: människans lust att se. Kyrkofadern Augustinus talar om ”ögats glädje”, Den arkitekt som ger oss den glädjen får rita hur som helst. Människors förtjusning i Guggenheim­museet i New York och Frank Gehrys svullo-skepp i betong Fondation Luis Vuitton inte långt från Le Corbusiers hem vittnar om att allmänheten är benägen att förlåta arkitekter allt – bara husen ger lust att leva.