Vi måste omedelbart ge upp idén om evig tillväxt, var den bistra slutsatsen, detta eftersom planetens resurser är begränsade och helt enkelt inte kan understödja ett ständigt växande. Då som nu var det ett politiskt omöjligt budskap, och då som nu försvarades tillväxten bland annat utifrån en tro på the technological fix – att ökade satsningar på forskning och utveckling kommer att ge upphov till tekniker som räddar både planeten och tillväxten.

Några av de mer färgstarka förkunnarna av det teknikoptimistiska evangeliet möter vi i historikern Patrick McCrays studie The Visioneers (en fiffig mix av ”visionaries”, ”pioneers” och ”engineers”). Fokus ligger på två legendariska gestalter i den amerikanska forskarvärlden som båda tog upp Romklubbens kastade handske: dels fysikern Gerard O’Neill, som på 1970-talet gjorde sig ett internationellt kändisskap genom att driva sin dröm om rymdkolonier, dels MIT-ingenjören Eric Drexler, som bidrog till millennieskiftets hightech-yra med sina spekulationer om ingenjörskonst på atomnivå – så kallad nanoteknologi.

McCray gör en grannlaga rekonstruktion av hur det gick till när dessa eldsjälar förde ut sina idéer från laboratorier och pubdiskussioner, och vilka öden de sedan vederfors bland finansiärer, politiker, entreprenörer och journalister. Det är på sätt och vis ett ganska torrt stycke vetenskapssociologi, men samtidigt en fascinerande variant av det romantiska dramat om geniet vars drömmar mals ner i verklighetens grottekvarn. Det rör sig i detta fall om en verklighet bestående av materiella begränsningar och konjunkturskiften inom vetenskapens och politikens sfärer.

Gerard O’Neill var en briljant fysiker som gjorde kometkarriär inom experimentell partikelforskning på 1950-talet. Under intryck av Apolloprogrammet och mängder av science fiction-litteratur – och möjligen en skilsmässa – gjorde han så ett drastiskt karriärskifte mitt i medelåldern och tog på sig att saluföra visionen av enorma, självförsörjande rymdkolonier, detta som en gensaga mot Tillväxtens gränser och andra ekologiska domedagsprofetior. Mänskligheten var inte bunden till denna planet med dess begränsade resurser, så löd budskapet som var så vederhäftigt framfört att Kaliforniens guvernör köpte det med hull och hår, vilket skapade en hel rymdkolonikult. Och inte minst: Nasa släppte till medel under några lyckliga år, till dess att mer pragmatiskt sinnade makter i Washington gav tummen ner för alla mega-faustiska rymdprojekt till förmån för de i sammanhanget tämligen asketiska rymdfärjorna. O’Neill gled ut ur det mediala strålkastarljuset och kom att ägna återstoden av sin forskargärning åt satellitförsvar.

Men den sortens titaniska ingenjörsdrömmar som O’Neill representerade hade för många yngre forskare också börjat te sig obsoleta under det sena 1970-talet i ljuset av de gränslösa framtider som avtecknade sig i den lilla världen inom informations-, bio- och materialteknik. Vindkantringen illustreras i McCrays berättelse av Eric Drexler, som först drogs till O’Neills krets, där han blev en viktig medarbetare i arbetet på en – håll i er! – magnetisk rymdkatapult. Men snart kom han att gravitera från makro- till mikrokosmos. Eller snarare: nanokosmos.

I en bästsäljande bok med den hybris-mättade titeln The Engines of Creation (1986) spekulerar han i hur pyttesmå robotar kommer att ge människan slutgiltig kontroll över den motsträviga materien. Mat, hus, O’Neillska rymdkolonier – i princip allt vi önskar – skulle kunna framställas av nanorobotar programmerade att manipulera enskilda atomer. Och som grädde på moset bjuds vi på längre och friskare liv, eftersom de små tjänarna också skulle kunna reparera skadad vävnad.

Drexlers tankar hade tillräckligt stabil vetenskaplig grund för att värva supportrar bland framsynta forskare och riskkapitalister, och de var framlagda med sådan retorisk skicklighet att de stimulerade till en översvallande utopisk entusiasm i samma kretsar som något decennium tidigare hade omfamnat O’Neills visioner. Dåvarande senatorn Al Gore, den ekologiske entreprenören Stewart Brand och (mest bekymmersamt för trovärdigheten) LSD-gurun Timothy Leary hörde till dem som flockades runt honom. Noteras skall att både historien och geografin är viktiga faktorer här. Drexler etablerade sig i ett Kalifornien känt för sitt experimentella och progressiva kulturklimat, och det ungefär samtidigt som kommunismens kollaps gav upphov till en berusande berättelse om teknikens och marknadens seger över ekologiska och andra hotbilder.

Men både tekniken och marknaden visade sig vara svekfulla i Drexlers fall. Hans nanorobotar lämnade aldrig ritbordet – eller snarare datorskärmen – vilket stötte bort finansiärer som hoppades på kommersiella applikationer. Hans aktier inom vetenskapsetablissemanget kom också att sjunka när nanofältet tog fart på allvar under 1990-talet genom mindre spekulativa men praktiskt fungerande tekniker (kemiska. elektromagnetiska), vilka marknadsfördes i termer omsorgsfullt rensade från Drexlerska scenarier. I likhet med O’Neill, men under mer förnedrande former, förpassades han ut i periferin.

Trots att de står för två olika skolor av teknofili – Jules Verne-mässig gigantism mot cyberpunkig mikromalism – hade O’Neill och Drexler på sin tid alltså flera gemensamma supportrar i medier och bland entreprenörer. En lite udda plattform för deras visionerande som McCray lyfter fram var den på sin tid nyskapande tidskriften Omni (1978-95), där läckert illustrerade artiklar om futuristiska forskningsfronter samsades med annonser för maltwhisky och herrtidningen Penthouse. Ty Omni gavs ut av en viss Bob Guccione, som blivit stormrik på att exponera kvinnosköten i Penthouse, men som i Omni såg sitt sanna publicistiska skötebarn.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Kopplingen mellan teknikberusning och pornografi skriker ju formligen efter att kramas på genuspolitiska poänger, och så även det faktumet att amerikanska ”visioneers” med få undantag utgörs av vita medelklassmän. McCray snuddar vid dessa problem – om de nu är problem – men hans ansats är inte genusteoretisk, eller för den delen särskilt teoretisk överhuvudtaget. Hans exempel synliggör, med en imponerande empiri (och en ganska glanslös prosa), samspelet mellan faustiska forskare och deras kontexter, men drar inga djärvare slutsatser än att sådana gestalter har en viktig roll i vetenskapens utveckling även när deras idéer inte visar sig vara genomförbara, genom att inspirera andra forskare och väcka allmänhetens intresse.

En annan och lite dystrare iakttagelse man kan göra är hur utpräglat amerikansk den här berättelsen är, och hur oåterkalleligt avslutad den ter sig. O’Neill, Drexler och andra ”visioneers” angrep Romklubbens bild av en framtid kringskuren av gränser, och mobiliserade gärna – i likhet med de tidiga Internetentusiasterna – den mytiska bilden av ”the frontier” i sin retorik. Men 2010-talets stora teknikprojekt har att hålla sig inom den järntriangel som bildats av kriget mot terrorismen, en klimat- och en finanskris, och från den är det svårt att urskilja framtiden som den horisont av gränslösa möjligheter den en gång var för flertalet amerikaner. Rädsla, inte hopp, tycks sätta agendan. Det är på något vis symptomatiskt att den i skrivande stund största nyheten på robotfronten handlar om autonoma stridsrobotar à la Terminator som identifierar och dödar fiender alldeles själva, utan mänsklig inblandning. Jag hade föredragit robotar som dödar tumörer.