När ord som ”lockdown” eller ”energikris” har börjat användas flitigt i samhällsdebatten sker det därför att vi står mitt i en svår situation som måste benämnas. Orden bär vittnesbörd om vad som sker, avslöjar något om ett samhälles kollektiva självförståelse. I efterhand kan vi gå till läggen och utreda ordens bruk och förhållande till realhistoriska skeenden.

Signalvärdet består i att orden tas i bruk som talhandlingar. Att använda dem är att peka ut en riktning, att uppmana till nyorien­tering, handlande. Exemplen från den politiska världen är många även om den direkta effekten hos isolerade ord är svår att mäta. Vi kan nog ändå utgå från att ett slagord som ”utanförskap” hade betydelse för Alliansens valseger 2006, eller att ord av typen ”demokrati” och ”jämlikhet” kan ha mobiliserande verkan.

”Det är denna dubbelnatur hos de politiska begreppen som gör dem till viktiga studieobjekt för historiker och andra.”

Det är denna dubbelnatur hos de politiska begreppen som gör dem till viktiga studieobjekt för historiker och andra. Reinhart Kosellecks, Werner Conzes och Otto Brunners verk i åtta band, Geschichtliche Grundbegriffe (1972–1997), bildade skola. Författarna var framförallt intresserade av hur historiska nyckelbegrepp omdanades i takt med det moderna samhällets framväxt under vad de kallade för en ”Sattelzeit” (sadlingstid, övergångstid) mellan 1750 och 1800-talets slut. Begreppshistoria blev ett sätt att skriva om moderniteten med språket som hävstång. Också i den engelskspråkiga världen har ”conceptual history” avancerat till ett viktigt forskningsfält.

Gemensam för Koselleck och andra i hans tradition är insikten om förflutenhetens språkliga inbäddning. Det innebär inte bara att ideologi, tidsanda och föreställningar ligger inkapslade i ord. Själva förståelsen av historien blir ofullständig om man inte först reder ut de språkliga förutsättningarna för skeendet. På så vis har Kosellecks begreppshistoria en del gemensamt med poststrukturalistiska ansatser som växte fram under ungefär samma tid. Här finns ett besläktat intresse för hur språk betingar villkoren för kunskap. Foucaults diskursanalys är ett tydligt exempel. I tysk språkforskning har den begreppshistoriska skolan förmälts med fransk diskursanalys på övertygande sätt. Språkvetare i den traditionen söker spåra de politiska begreppens förvandling, bruk och spridning också i nutiden.

Även i Sverige har humanvetenskaperna påverkats. Åtskilliga historiker och idéhistoriker arbetar med begreppshistoria. I svensk språkforskning har nyckelordsanalyser och historisk semantik kommit att spela viss roll.

Med den nyutkomna volymen Svenska begreppshistorier föreligger nu för allra första gången ett begreppshistoriskt lexikon på svenska. Det är självklart en välkommen satsning. Och det ska genast sägas: Det rör sig om en verkligt fin volym i redaktion av idéhistorikerna Jonas Hansson och Kristiina Savin. Den är stramt och elegant formgiven, pedagogiskt skriven och bågnar av kunskaper på sina över 700 sidor. Upplagd som ett lexikon i alfabetisk ordning hyser boken en rad stilar och framställningssätt. Medan några av de 54 artiklarna är slanka, koncisa begreppsbe­stämningar har andra karaktären av essäer med exkurser och personliga bedömningar. Vad man föredrar är kanske en smaksak. Jag tycker att kärnfullheten i de stramt hållna bidragen är mer övertygande och lättillgänglig.

Jonas Hansson redogör i ett inledande kapitel för volymens förutsättningar. De medverkande forskarna har själva fått välja sina begrepp. På så vis spänner lexikonet över fler ämnesområden än många av dess internationella förebilder. Det blir en spänstig blandning av politik, vitterhet, idéhistoria och nöje, även om det också finns luckor. ”Patriot” finns med men inte ”nationalism”.

Texterna ansluter sig alltså till den begreppshistoriska analystraditionen som utgår från Koselleck. Jonas Hansson argumenterar väl för begreppshistoria som metod. Samtidigt finns risk för felslut i en analys som är ”semasiologisk”, det vill säga startar i själva ordformerna. Det är lätt hänt att man tillskriver ett hi­storiskt ord som ”demokrati” betydelser som är identiska med dem vi förknippar med ordet idag. Men den begrepps­historiska läxan är att ordformen inte säger allt om vilket begrepp som häftar vid den. Samtidigt finns det ofta en kontinuitet där ordet är en sammanhållande kraft. Det är denna motsättning som begreppshistorikern har att hantera. ”Betydelserna måste kunna ’kvarhållas’ och ’bevaras’ i den ilande strömmen av förekomster för att vi skall kunna tala om begreppets historia”, skriver Jonas Hansson med en träffsäker formulering.

Det för oss vidare till frågan hur begreppshistoria bedrivs. Hur avtäcker man betydelserna hos ett begrepp över tid utan att tona ned motsägelser och mångtydigheter? En vanlig metod är att kartlägga hur ett ord får sin betydelse i kontrast till konkurrerande uttryck i semantisk kamp, en annan hur ordet laddas med betydelser genom sammansättningar. Elisabeth Mansén visar i sin artikel om begreppet ”feminism” med exemplarisk tydlighet hur givande arbetssättet är. Sammansatta ord som ”radikalfeminism”, ”liberalfeminism” och ”queerfeminism” med flera pekar alla på att ”många vill äga ordet feminism, vidga det till att rymma de övertygelser de själva omfattar eller begränsa det så att det stänger fienden ute”. I en annan artikel demonstrerar Hampus Östh Gustafsson hur begreppet ”humaniora” i Sverige har fått sin laddning genom att avgränsas mot andra vetenskapsområden som naturvetenskaper och matematik. De motsatsdrivna definitionerna uttrycker en idé om humanioras särart.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Till metodfrågan hör förstås också vilken empiri som tas i anspråk. Då som nu har begreppshistoriker haft stor hjälp av lexikon och ordböcker. Digitala metoder och lagrade textsamlingar har naturligtvis inneburit en avgörande förändring. Flera av författarna gör hänvisningar till Kungliga bibliotekets digitala tidningsarkiv, Mediearkivet och sökmotorer på nätet, i enstaka fall redogörs för kvantifieringar. Men med något undantag görs inga metodiska redovisningar. Det är i och för sig klokt att författarna inte har tyngt sina artiklar med trista metodavsnitt, det här är ju en publikation riktad till en bred läsekrets. Men bristen hade kunnat avhjälpas med några rader i en fotnot till varje bidrag för läsare som vill veta mer om hur analysen har gått till.

Det är också svårt att få klarhet om själva begreppet ”begrepp” i volymen. I några bidrag verkar författarna egentligen ha ett visst ord för ögonen men skriver ändå om ”begreppet”, det vill säga det idémässiga innehåll som har fästs vid ordet. I en språkvetenskaplig tradition brukar man skilja strikt mellan ord och begrepp. Där ordet bildar den materiella formen – en rad språkljud representerade av tecken i skrift – är begreppet det särpräglade knippe av betydelser som har knutits till ordet. Andra synsätt än detta är förvisso möjliga och rimliga, till exempel det som Koselleck själv ger uttryck för i inledningen till Geschichtliche Grundbegriffe. Men att denna för begreppsanalysen så avgörande fråga berörs så flyktigt i inledningskapitlet är inte tillfredsställande.

Med detta sagt kan vi ändå slå fast att Svenska begreppshistorier mer än något annat utmärks av lätt buren lärdom och ett smakfullt utförande. Historien blir levande och talar till oss genom språket. Man läser, lär och hoppas på uppföljande volymer.