Gång på gång uppstår groteska krockar mellan ord och verklighet: Kurdiske räven i konflikt med Jordgubben, i en annan tid – titeln på en saga med söta teckningar i snäll akvarell; Foxtrotnätverket, i en annan tid – en aktionsgrupp till den stillsamma sällskapsdansens försvar. Våldsexplosionen har skapat ett fullkomligt paradigm av ord, där det genomgående böjningsmönstret består i att de mest fasaväckande handlingar, formuleras i anslående banala former.

Ta ordet stök. För inte alltför länge sedan var det ett ord som förknippades med ostädade tonårsrum, eller möjligen en bråkig klass. Nu börjar ni bli stökiga kunde läraren utbrista när ljudnivån steg till oönskade nivåer. Idag innebär stök inte sällan upplopp eller hotande upplopp, ofta tillsammans med misshandel.

Ännu märkligare är ordet ”skjutning”. Likt en invasiv art, verkar det i stort sett ha trängt undan ett ord som skottlossning. Och det gäller inte bara i journalistisk vardagsprosa, utan även polisen talar om skjutningar. På myndighetens hem­sida kan man läsa hur den arbetar ”för att få stopp på skjutningar, sprängningar och övrig grov kriminalitet”.

Det är något banalt över själva ordet skjutning i sig: man ser i andanom hur någon skjuter en stol framför sig. Men det finns fler skäl till att ”skottlossning” har en större tyngd: det minner om en tid då det var mycket ovanligt att människor sköts ihjäl på gatan. En skottlossning mitt på dagen, mitt i en folksamling, och med dödsoffer, hade varit en exceptionell händelse. På något sätt bär skottlossning med sig den tyngd som ligger i påminnelsen om att en skottlossning är något oerhört. En skottlossning tar med sina tre stavelser dessutom större utrymme än en tvåstavig skjutning, och därmed något mer tid i anspråk – det är som om tanken på vad som faktiskt hänt ges något mer tid att faktiskt sjunka in, istället för att bara rusa förbi.

I förlängningen av dessa så kallade skjutningar ligger samtidens kanske mest motbjudande ord: ”felskjutning”. Ordet är egentligen en jaktterm, liktydigt med skadeskjutning. Det är grymt nog att tänka på djur som lider på grund av en jägares miss, men med termen ”felskjutning” tillämpad på den grasserande kriminalitetens område rör vi oss bortom det grotetska. Utöver den kollektiva avtrubbning, gränsande till cynism, som ligger under en så schablonmässig formulering av en så fasansfull händelse som en ”felskjutning”, inställer sig även frågan vad som är att betrakta som en korrekt skjutning – ”rättskjutning” – i dessa mänskliga sammanhang?

Och så där fortsätter det: istället för knivdåd, knivattentat, knivhugg får vi ta del av nyheter om ”knivskärningar”, som om någon varit framme och skurit en limpa bröd. Till skillnad från de bombattentat vi hör om i länder som är ännu ”stökigare” än Sverige, beskrivs motsvarande händelser här som ”sprängningar” – som handlade det om bergsprängare på väg att bygga tunnlar, inte männi­skor som får sina sovrum och liv demolerade. ”Felsprängning” har dock inte satt sig ännu, trots att sådana bevisligen också äger rum.

som lars åberg pekar på i sin läsvärda bok Mest kränkt vinner (Karneval förlag 2024) flödar ordbruket också över av passiva verbformer där våldsverkarna fritas från personligt ansvar genom att ”dras” in i kriminalitet. Hus sprängs. Pistoler skjuter. Offer offras. Handlande mänskliga subjekt göms undan så gott det går i detta språkliga paradigm. Och när de våldsverkande subjekten väl framträder är också de offer, som snabbt transponeras till objekt för samhällets räddningsinsatser.

Man kan undra vad det här förminskandet av både ord och handlingar påverkar våra tankar. Omvänt kan man också fråga sig vad detta språkbruk säger om våra tankar? Men vad som är orsak och vad som är verkan är möjligen av underordnad betydelse när tankar och ord tätt intill varandra rasar mot banalitetens avgrund.