Den 2 december ifjol utlystes landssorg i Portugal. Landet tog farväl av en av sina allra mest älskade intellektuella: Eduardo Lourenço, som blev 97 år gammal. Le Monde beskrev honom som tillhörande ”den sort av intellektuella som, fria från ideo­logi och rigiditet, går sin egen väg” och jämförde honom med italienska författare som Claudio Magris och Roberto Calasso. I hemlandet har han i dödsrunor kal­lats allt från ”seklets största essäist” till den som omformulerat den portugisiska identiteten.

Född i en liten portugisisk by, São Pedro do Rio Seco, verkade Lourenço utomlands under större delen av sitt liv, liksom så många andra portugiser. Efter att först ha undervisat i Tyskland i början av 1950-talet slog han sig så ner i Frankrike, i det vackra och konstnärligt anrika lilla Vence uppe i kullarna över Medelhavet, där bland annat emigranterna Chagall och Gombrowicz vilar, och undervisade vid universiteten i Grenoble och Nice. I slutet av sitt liv bodde han dock i Lissabon.

Större delen av sitt arbete har Lou­renço på ett eller annat sätt ägnat två portugisiska portalfigurer, nationalskalden Luis Camões (1524–1580) och modernisten Fernando Pessoa (1888–1935). Sina huvudverk skrev han på 1970-talet, det vill säga strax innan, under och i kölvattnet av Nejlikerevolutionen. Samma år som den äntligen gjorde slut på den polisstat, O Estado Novo, som António Salazar instiftat 1933, introducerade demokrati och förde med sig en formidabel explosion i det portugisiska kulturlivet, publicerade Lourenço sitt teoretiska huvudverk, Tempo e poesia (”Tid och poesi”, 1974). Essäsamlingen O labirinto da saudade (”Längtans labyrint”, 1978) gjorde honom känd utanför akademiska och litterära kretsar. Med sina essäer, artiklar och publika framträdanden, bland annat i en dokumentär om sitt tänkande från 2018, tog han på sig rollen som portugisiskhetens stora uttolkare.

Den nationella självbilden konstrueras gärna runt ett ord, som svenskarnas ”lagom” eller amerikanernas ”freedom”, men få kulturer är så besatta av detta ord som portugiserna är av sitt ”saudade”. Begreppet kan sägas stå för en blandning av längtan och saknad och är egentligen inte helt olikt tyskans ”Sehnsucht” eller spanskans ”soledad”. Saudade åkallar såväl emigrantens hemlängtan (över två miljoner portugiser bor i dag utanför landets gränser) och sjöfararens saknad av sin familj, som en ögonblicklig insikt om alltings förgängelse, ett sting av saknad redan innan något är borta. Men det inbegriper också den lycka och ångest som den som återvänder hem efter en lång exil kan erfara. Exilen är i detta land, menade poeten Sophia de Mello Breyner Andresen, inskriven i själva tiden. Det är i och kring saudade som den portugisiska fadomusiken spinner sina konstfulla slingor, och poesi utan ett hål i hjärtat är naturligtvis otänkbar.

Saudade som begrepp har funnits i portugisiskan (galiciskan) sedan medeltiden, och kommit att tillgripas varje gång en portugisisk självständighet måste definieras: gentemot Spanien, den katolska kyrkan, den franska upplysningen, den brittiska kapitalismen och nu senast EU. Begreppet fick i synnerhet en central roll under den så kallade portugisiska renässansen, den messianistiska kulturella rörelse som försökte etablera en kortvarig republik i början av 1900-talet; man fick då en hel ism: ”saudosismo”. Idag är saudade och fado viktiga inslag för turismnäringen.

”Det är i och kring ’saudade’ som den portugisiska fadomusiken spinner sina konstfulla slingor, och poesi utan ett hål i hjärtat är naturligtvis otänkbar.”

Lourenços O labirinto da saudade är en vindlande rörelse i och genom det portugisiska ”vi:et” och dess inre motsägelser. Hela den portugisiska litteraturhistorien kan läsas, menar han, som en serie försök att svara på frågan om vilka och vad portugiserna är. Med start i Camões identifierar Lourenço en ”irrealismo” som utmärker landets självbild: en märklig blandning av storhetsvansinne och underlägsenhetskomplex. Han spårar orsaken till själva författarpositionen. Bilderna av Portugal har skapats inte som resultat av verklighetsobservationer, menar han, utan som politiskt och ideologiskt färgade drömmar och fantasier hos en liten, urban överklass. Samhället, såsom det skildrades av exempelvis den portugisiske realisten Eça de Queiroz, bestod å ena sidan av borgerskapet och aristokratin, alltid med ena foten på Sud Express, sneglande mot resten av Europa där den ”riktiga” kulturen och kunskapen producerades, och det mytiska ”enkla folket” å andra, en projektionsyta som alltid förhärligades men själva aldrig riktigt deltog som egna aktörer. Portugisen har på så vis alltid varit ”den andre” inför sig själv. Den portugisiska litteraturen, konstaterar Lourenço, är en monologens litteratur.

Redan nationaleposet Os Lusíadas (1572) av Camões är både ”en symfoni och ett rekviem”, där sorgen över storhetstidens slut inte kan särskiljas från dess glans och ära. Genom den portugisiska histo­rien har sedan myten om landets forna storhet under Upptäcktsresornas epok (som lätt kan ifrågasättas, menar Lourenço) sam­existerat med myten om dess framtida återkomst. Också den första portugisiska republikens storslagna patriotism, de sexton år av orolig demokrati i början av 1900-talet som föregick den militärdiktatur som skulle styra landet fram till 1974, baserades på att man sopade reella problem under mattan till förmån för barocka tal om landets ”heroiska barndom” och portugisen som ”en ädel havets hjälte”. Myter som på så vis byggts upp har täckt över den ”ständiga fragilitet” i vilket landet historiskt befunnit sig.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Med Salazar förvandlades den jakobins­ka patriotismen till en exalterad nationalism. Estado Novos propagandaapparat, från skolan till medierna, skapade ett ”disneyland av portugisiskhet”, menar Lourenço. Den asketiske diktatorn själv, fursten och fattighjonet i en person, tjänade som emblem för hela detta ”enkla folk”: en figur med vilken den gemene portugisen kunde identifiera sig. En utifrån pådyvlad mystifiering blev sålunda en självpåtagen sådan. Salazarregimens verklighetsfrånvända propagandabilder av det storslagna, utvalda, men likväl ödmjuka, fromma Portugal var en lögn portugisen, fånge i gapet mellan 1800-talets storhetsmyt och den karga verkligheten där stora delar av befolkningen var analfabeter, gärna ville höra.

Det är alltså detta gap, denna motsägelse, denna onda cirkel mellan saknad av det förflutna och längtan efter återkomsten, som fångas av ordet saudade. Lourenços bok skrevs i kölvattnet av den demokratiska revolutionen och han varnar också för faran i att betrakta Salazars regim som en parentes, snarare än som en organisk del av den portugisiska självmyten. Också neorealismen och kommunismen, de stora motpolerna till Salazars fascism inom konst respektive politik, ägnade sig åt samma mytologisering, menade han, i det att de integrerade i sin världsbild exakt samma klichéer om det enkla portugisiska folket som högern. Den historiska forskningens särskilda intresse för Upptäcktsresornas tid, varur Portugals självbild alltjämt springer, var inte heller ett högerprojekt, utan utövades lika mycket av vänstersinnade historiker och tänkare. Idag, snart fem decennier senare, har också Portugal, som med regimen i färskt minne upplevt en tids immunitet mot fascistiska tendenser, fått sin högerpopulistiska rörelse i form av Chega och dess ledare André Ventura.

Lourenços böcker finns översatta till såväl franska som engelska och hans arbeten om de portugisiska klassikerna är vida lästa. Trots vissa uppenbara brister, som det journalistiskt oproblematiserade bruket av det portugisiska vi:et, samt en viss tendens till nationellt navelskådande av samma art som han själv kritiserar, blickar hans tänkande likväl framåt och öppnar sig mot världen. Inte bara Portugal, utan också Europa som föreställning har stått i cent­rum för hans essäistik. Frågan han ställer är den om hur ett litet land i utkanten ska positionera sig i samspelet med större och långt mer inflytelserika grannar. Hur kan en kultur behålla sin särprägel, tänka kritiskt över sitt förflutna, göra bruk av sina traditioner och samtidigt öppna sig mot andra? Idag, konstaterar Lourenço, är det som aldrig förr viktigt för Portugal att vara europeiskt. Detta var giltigt 1974 lika mycket som det är giltigt nu. Och det gäller såväl Portugal som andra länder.