Citatet är hämtat ur Twenty Years’ Crisis. 1919–1939, Carrs klassiska bok om mellankrigstiden, en av de bästa böckerna någonsin om internationell politik. För Carr var mellankrigstidens politikers, framförallt de brittiskas, stora misstag att de hade en alltför idealistisk tilltro till regler och föredrag, och bortsåg från makt och makthunger som drivkrafter i relationer mellan stater. En av hans teser är att internationella fördrag alltid speglar en aktuell maktbalans. Om den förändras, kommer en stat som befann sig i under­läge och fick ge upp mycket, antingen att vilja ändra avtalet eller strunta i det helt och hållet. Carrs analys grundar sig på hans erfarenhet att som ung diplomat ha deltagit i förhandlingarna som ledde fram till Versaillesfördraget. Idag ger de flesta hi­storiker honom rätt i att de hårda fredsvillkor som Tyskland underkastades var ett av skälen till att nazismen kunde växa fram.

Carr brukar räknas till den realistiska skolan vad gäller internationella relationer, men han är som framgår ovan mer komplex än så. För honom är utopi och realism två element som båda krävs för en god utrikespolitik. De tillhör olika plan, men måste samspela. ”Denna ständiga interaktion mellan oförenliga krafter är vad politik består av”, skriver Carr.

Detta dilemma är temat för den amerikanske författaren Robert Kaplans bok The Tragic Mind. Fear, Fate and the Burden of Power. Kaplan har många års erfarenhet som frilansande reporter i krigszoner i olika världsdelar. Han har skrivit en lång rad böcker om internationell politik och även varit rådgivare åt den amerikanska militären. Idag innehar han Strauss-Hupéprofessuren vid tankesmedjan Foreign Policy Research Institute. Tidskriften Foreign Policy har utnämnt honom till en av de hundra viktigaste samtida globala tänkarna.

Kaplans aktuella bok, en tunn volym som har karaktären av en längre och något spretig essä, är en mea culpa, en bekännelse av vad han ser som egna allvarliga misstag. Den utlösande faktorn för boken var en klinisk depression som varade i flera år. Orsaken var moralisk skuldkänsla förknippad dels med Balkan, dels med Irak. Kaplans uppfattning är att hans bok Balkan Ghosts från 1993, alltså det år då det grymma inbördeskriget rasade som värst i Bosnien, kan ha gett USA:s dåvarande president Bill Clinton känslan att Balkan var ett hopplöst fall och att det vore meningslöst för omvärlden att intervenera (det gjorde den som bekant ändå till slut, i skepnad av USA och Nato).

Irak besökte Kaplan första gången som journalist under Saddam Husseins diktatur. Han chockades av regimens brutalitet och drog slutsatsen att absolut ingenting kunde vara värre än detta tyranni. Det fick honom att offentligt stödja Irakkriget, något han idag djupt ångrar. ”Jag var journalisten som kom för nära min historia. Jag överväldigades av min känsla och slutade analysera.”

Det som fick Kaplan att tänka om var upplevelsen av att som inbäddad journalist ingå i de amerikanska styrkorna i ett post-Saddamskt, kollapsat Irak. Slutsatsen blev nu att det finns något som är ännu värre än tyranni: kaos. Det är denna hobbesianskt färgade tes som han driver i den nu aktuella boken. Den som river ner en orättfärdig, förtryckande regim har, enligt Kaplan, också ansvaret att bygga något bättre. Annars ska man låta bli. Erfarenheterna i Irak, liksom i Libyen och Afghani­stan, visar, menar Kaplan, att detta ofta är en övermäktig uppgift till och med för en supermakt med USA:s resurser.

Kaplans bok har sin udd riktad mot dagens policyeliter, inklusive de neokonservativa i Washington. Vad dessa saknar är, enligt författaren, ”tragisk medvetenhet”, insikten om att vissa saker vi vill göra och som också i princip är önskvärda faktiskt ligger bortom vår förmåga. Dagens eliter är, skriver Kaplan, sprungna ur en generation och en samhällsklass som levt hela sitt liv i trygghet.

”Policyeliter är kära i idéer, de fruktar tyranniet därför att det förtrycker idéer.­ Men eftersom de aldrig har behövt förhandla sig förbi vägspärrar i Afrika som bevakas av män som kräver mutor med gevären osäkrade, saknar de en inre, fysisk, fruktan för anarki.” Det västerländs­ka medelklasslivet skapar, enligt Kaplan, illusionen att världen är välvillig och kontrollerbar (covid-19-krisen torde väl i någon mån ha skakat om denna illusion). Kaplan lyfter fram Franklin D Roosevelt och Eisenhower, presidenter som i hans ögon besatt medvetenhet om politikens tragiska, det vill säga: moraliskt imperfekta, karaktär. Roosevelt allierade sig, påpekar Kaplan, med massmördaren Stalin därför att det var nödvändigt för att besegra Hitler. Eisenhower valde att inte stödja den franska kolonialmakten efter Dien Bien Phu och likaledes att acceptera vapenvila istället för att söka uppnå seger i Korea.

Kaplan säger sig inte förorda uppgivenhet inför världens elände. Vad han vill se är insikt om att livet och politiken bara till en del styrs av vårt förnuft och vår vilja, och att det i själva verket rymmer ett stort mått av irrationalitet och oförutsägbarhet. I detta instämmer förmodligen alla med erfarenhet av diplomati och utrikespolitik. Den är, som Kaplan också skriver, inte en ”prognostiserande vetenskap”, utan ett hantverk, ett dag-för-dag-försök att hjälpligt hantera specifika historiska situationer. Kännetecknande för dem är att de kräver beslut, beslut som så gott som alltid inte är ett val mellan ont och gott utan mellan två alternativ som båda innebär värdeförlust, ofta utan att man vet vilket alternativ som är det värsta.

Jag minns mötet på UD med Lakhdar Brahimi, före detta algerisk utrikesminister och mångårig troubleshooter åt FN i kriser och krig. Brahimi beskrev hur den brittiska styrkan i Afghanistan kommit till honom och stolt visat upp en krigsherre de tagit tillfånga. ”Har ni förband att sätta in för att hålla ordning i det område han kontrollerat?” frågade Brahimi. Det hade britterna inte. ”Ja, då får ni släppa honom. Annars blir det kaos.” Jag tänker också vid läsningen av Kaplan på de svar jag som ung Kinahandläggare i UD författade åt dåvarande utrikesminister Sten Andersson på brev från allmänheten där Sverige uppmanades att göra något åt förtrycket i Tibet. Mitt standardsvar var: ”Kära NN! Jag delar din oro över läget i Tibet. Du vill att Sverige ska göra något. Tyvärr är det inte så mycket vi kan göra. Men det finns ett och annat, och det gör vi.” Och så räknade jag upp. Hade vi kunnat göra mer? Kanske. Det fick brevskrivaren fundera vidare på. Men det kändes viktigt att erkänna att det finns grymhet i världen som vi, hur gärna vi än ville att det vore annorlunda, faktiskt står maktlösa inför.

För Kaplan är ordning det primära. Krig är det absoluta helvetet. Frihet är inte möjlig utan ordning, skriver han, och däri har han förstås rätt. Överheten bör lydas, skriver han, även när den är förtryckande och tyrannisk. Lite elakt kan man säga att även det är en åsikt som passar den som sitter på bekvämt avstånd från vimlets yra, tyranniets realitet. Ernst-Wolfgang Böckenförde, tysk jurist och specialist på konstitutionell rätt, skrev i en berömd artikel 1961 att ett skäl till den tyska katolska kyrkoledningens undfallenhet inför naziststaten var det faktum att katolsk statslära stadgade att den sekulära överheten skulle respekteras (de tyska biskoparna hävde förbudet för katoliker att tillhöra nazistpartiet när Hitler kommit till makten).

Kaplan tar, för att underbygga sitt resonemang, som många före honom sin tillflykt till de gamla grekerna. Det antika Grekland, framförallt den atenska stadsstaten under Perikles (495–429 f Kr) har ju traditionellt setts som prototypen för de västerländska demokratierna. De grekiska småstaternas kamp under atensk ledning mot det persiska imperiet har blivit ikonen för det fria västs motstånd mot ett despotiskt öst. Den brittiske filosofen John Stuart Mill (1806–1873) ansåg att slaget vid Marathon 490 f Kr var viktigare i brittisk historia än slaget vid Hastings 1066.

Även Sparta, Atens rival om dominansen i 400-talets Grekland, har haft sin del av auran. Sparta var ingen demokrati, det styrdes som många grekiska småstater av en oligarkisk elit. Dess rykte som bålverk för västerländsk frihet har vilat på militär tapperhet, framför­allt slaget vid bergspasset Thermopyle år 480 f Kr, där kung Leonidas I och hans 300 soldater höll stånd till sista man. Spartanernas trotsiga ”Kom och ta dem!” som svar på den persiska övermaktens uppmaning att sträcka vapen har, hi­storiskt korrekt eller ej, väckt beundran i 2 500 år. Det genljuder i det ukrains­ka: ”Ryska krigsskepp, dra åt helvete!”

Vår kunskap om perserkrigen, och om det efterföljande peloponnesiska kriget mellan Aten och Sparta, har vi från den grekiske historikern Thukydides, verksam i Perikles Aten. Thukydides är realismens första portalfigur. Hans enda (men odödliga) bok Det peloponnesiska krigets historia är skolexemplet på en realpolitisk historiesyn byggd helt och hållet på kausalitet. Kollisionen mellan staters hårdföra egenintressen driver utvecklingen.

Men synen på perserkrigen som en svartvit öst-västaffär har ifrågasatts av modern forskning. Josephine Quinn, professor i antikens historia i Oxford, påpekar oförsynt i boken How the World Made the West. 4 000 Years of History att flertalet grekisktalande stadsstater i Mind­re Asien faktiskt stödde perserna. Aten utvecklades efterhand till en brysk stormakt, med stora krav på tribut från sina allierade. Det kunde ha fördelar med en överherre på något större avstånd. En klassisk episod hos Thukydides är Atens invasion av Melos, en pytteliten östat som förgäves sökt hävda neutralitet i kriget med Sparta. Atenarnas cyniska svar på meliternas bön om förskoning: ”De starka gör vad de kan, de svaga får tåla vad de måste” är en god sammanfattning av den realistiska skolans doktrin.

Kaplan lever, som flertalet bildade västerlänningar i hans generation, i tron att grekerna besegrade perserna. Men även om slagen vid Marathon och Salamis blivit ikoniska var det, skriver Quinn, perserna som vann det peloponnesiska kriget. Atens imperium kollapsade, Sparta överlevde vingbrutet. För perserna var Grekland en marginell utpost som de aldrig avsåg att ta kontroll över. Aten har inte heller copyrighten på demokrati. Demokratiskt styre infördes av perserna i flera grekiska småstater sedan lokala tyranner avsatts. Krigsslutet banade väg för en ny överherre, Makedonien, vars härskare Alexander den store (356–323 f Kr) sökte förena grekisk och persisk kultur (rester av denna syntes finns fortfarande i Centralasien).

Grekerna var väl medvetna om att de existerade i en otrygg och oförutsägbar värld. De var besatta av problemet att leva med denna osäkerhet, både mänskligt och politiskt. Hur skulle existensen av en ”moralisk tur” (moral luck) hanteras, alltså det faktum att männi­skan är utlämnad åt omständigheter hon långtifrån alltid rår över? Platon, Aristoteles och de stora tragöderna – Aiskylos, Sofokles, Euripides – hade olika lösningar på dilemmat.

Platons metod blev att avskärma sig från den stökiga sinnevärlden, rikta blicken stadigt uppåt mot en evig och oföränderlig idévärld, och därmed, med förnuftets hjälp, skaffa sig immunitet mot det oberäkneligas risker. Aristoteles metod var att öppna sig för känslor och erfarenheter, för det riskfyllda beroende som kärlek och vänskap här på jorden innebär, för etisk sårbarhet. Platons Staten, hans mest berömda dialog, beskriver en teoretisk modell för en idealstat som nog aldrig var tänkt att förverkligas. Aristoteles däremot vecklar i Politiken in sig i resonemang om olika konkreta styrelseformer – monarki, oligarki, demokrati – och deras avarter.

Men det är inte till filosoferna utan till den grekiska tragedin som Kaplan vänder sig i sitt sökande efter sätt att bemäst­ra kaos. Fruktan för kaos är för honom den känsla som genomsyrar de stora tragödernas verk. Han lyfter också fram Hegels berömda iakttagelse i hans analys av Sofokles Antigone: att tragedins kärna är att konflikten inte står mellan ont och gott – då vore ju valet ganska lätt – utan mellan rätt och rätt, mellan två motsatta moraliska anspråk som båda är berättigade men som inte kan uppfyllas samtidigt. Kaplan menar, och här har han ju utan tvekan rätt, att det är just det som för det mesta utmärker politiskt beslutsfattande. Hur man än väljer så uppstår en etisk värdeförlust. Och av detta följer lidande, för någon eller några.

För Hegel är Antigone det drama där denna konflikt framstår allra tydligast. Antigones krav att enligt skick och bruk få begrava sin bror Polyneikes går stick i stäv med staden Thebes lag och härskaren Kreons påbud. Polyneikes har gjort uppror mot statsmakten och har därmed förverkat sin rätt till en hedersam begravning. Vi anar också att han är en föga sympatisk karaktär. Antigone försvarar sitt val med hänvisning till en högre, gudomlig lag, som har företräde framför statens.

Hegel fick mycket skäll för sin syn på staten. Bertrand Russell sade ironiskt att frihet för Hegel var att lyda polisen. Antigone har med sitt mod och sin principfasthet blivit arketypen för alla i senare tid, från Gandhi till Greta Thunberg, som hävdat att det finns påbud som står över statens lagar och som motiverar civil ohörsamhet. Men hon kan, som den amerikanska filosofen Martha Nussbaum påpekar i sin klassiska studie av grekisk filosofi och tragedi, The Fragility of Goodness, också ses som antipolitisk. Hon prio­riterar familjebanden (eller som den svenske statsvetaren Johan Tralau skriver i sin bok Draksådd, ”livmodergemenskapen”) framför lojaliteten med den institution som upprätthåller en vidare samhällsgemenskap.

Vad skulle ha hänt med staden Thebe om Polyneikes uppror lyckats? Ett blodbad? Den brittiske filosofen Simon Critchley skriver i boken Tragedy. The Greeks and Us att huvudpersonen i den grekiska tragedin ofta inte är individen som gett namn åt dramat, utan polis, staten, som ska balansera de olika krafter och intressen – individens, familjens, medborgarnas – som måste samverka för ett gott samhälle.

Men att dra slutsatsen, som man kan få intryck att Kaplan gör, att de grekiska tragöderna skulle föredra tyranni framför anarki är naturligtvis en alldeles för enkel läsning. Det är sant att, i Antigone, statschefen Kreons krav på respekt för lag och ordning kan läsas som uttryck för ansvarskänsla för det uppdrag han anförtrotts. De är begripliga och motiverade. Men han saknar den böjlighet och det omdöme som är nödvändiga för att ut­öva uppdraget på rätt sätt. Han erkänner det själv. Det yttersta uttrycket för hans ansvarskänsla är självmordet.

Martha Nussbaum har i en berömd analys av en annan tragisk gestalt, Agamemnon, ännu tydligare belyst det politiska beslutsfattandets dilemma. Agamemnon var som bekant ledare för den grekiska här som drog ut för att anfalla Troja och ta tillbaka Helena, Agamemnons bror Menelaos förlupna hustru. Agamemnon är huvudpersonen i en tragedi av Aiskylos, första delen i en trilogi, Orestien, som, med en blodighet värdig en actionrulle på Netflix, skildrar hur hämndens tunga kausalitet, mord för mord, obevekligt driver människor framför sig.

Orestien inleds med att Agamemnon ställs inför kravet att blidka en vredgad gudinna, Artemis, med att offra sin dotter Ifigenia, för att den grekiska flottan ska få vind till Troja. Valet står mellan att vara en grym far eller en usel befälhavare. Agamemnon plågas, men väljer att offra dottern. Beslutet bli första länken i en destruktiv kedja. Först mördar Agamemnons hustru Klytaimnestra sin make som hämnd för dottern (möjligen också för att få leva med älskaren hon tagit under makens bortovaro). Sedan mördar sonen Orestes, påhejad av systern Elektra, modern och älskaren. Först i sista delen, sedan Orestes utstått förföljelsen av furierna, ett slags lägre gudinnor som vill hämnas hans mor, bryts dödsspiralen när Orestes ställs inför gudinnan Athenas domstol i Aten. Ingen part frikänns, ingen förklaras skyldig. Juryn fäller ett 50-50-utslag. Pjäsen avslutas symboliskt med att kören, som konsekvent manat till besinning och måttfullhet, tågar ut delad i två.

För Nussbaum är inte Agamemnons tragiska felsteg att han offrar Ifigenia. Alternativet hade varit ett myteri, som resulterat i döden för alla, inklusive dottern. Agamemnons brott är att han inte känner skuld, för en handling som är moraliskt djupt motbjudande, även om den är nödvändig. Nussbaum visar hur en subtil glidning äger rum i Agamemnons inre. Han går från avsky inför mordet till att acceptera det som nödvändigt, vidare till att övertyga sig om att det inte bara är nödvändigt, utan att det, eftersom det är nödvändigt, också är moraliskt rätt. Agamemnon skakar av sig skuld och ansvar och är övertygad om att allt nu är gott och väl. I själva verket sätter han med detta aningslöst igång händelsekedjan som ska leda till hans undergång.

I Orestien speglas tydligare än i någon annan tragedi den remarkabla övergång från stamsamhälle till rättssamhälle som ägde rum i den grekiska kultursfären, framförallt i Aten, på 500-talet f Kr. Privata vendettor utlösta av blint raseri fick successivt vika för offentlig rättskipning och fysiskt våld för verbal debatt. Men, som den amerikanska antikforskaren Emily Katz Anhalt påpekar i boken Enraged. Why Violent Times Need Ancient Greek Myths, beskrivs rättvisan i tragedierna inte som något entydigt och absolut, utan som resultatet av en förhandling. Den löses aldrig, som Hegel hade önskat sig, upp i harmoni. Budskapet är att spänningen mellan rätt och rätt är något som det mänskliga samhället måste lära sig hantera och leva med. Det är en plädering för ett pluralistiskt samhälle, så långt från tyranni man kan komma.

Principen audietur et altera pars, må även andra parten höras, har i tragedin inte bara en juridisk, utan även en politisk dimension. Aiskylos Perserna skildrar perserkrigen från den persiska motståndarens utgångspunkt. Euripides’ Trojanskorna är en gripande skildring av de­sperationen hos kvinnorna som tagits tillfånga vid Trojas fall och nu ska bli slavar åt grekiska män. Den kan läsas som en tidlös, djupt berörande skildring av civilas utsatthet i krig. Till den grekiska tragedins mest sympatiska drag hör att motståndaren i krig aldrig avhumaniseras. Aristoteles påpekade i sin berömda analys att tragedins bärande känsla, förutom fruktan för kaos, är medkänsla.

Kaplan läser tragedierna ytligt. Det hindrar inte att många av hans reflexioner, även om det för det mesta rör sig om tankesprång snarare än analys, beträffande det politiska beslutsfattandets villkor förtjänar att begrundas. Fruktan för kaos är ju utan tvekan en del av tidsandan i den nyromantiska epok vi lever i. Det är en tid då det kritiska förnuftet framstår som i klart underläge gentemot känslor och passioner.

Kaplans bok passar väl in i detta sätt att se världen och politiken. Den franske statsvetaren Dominique Moïsi beskrev redan år 2007 i boken La géopolitique des Émotions dagens världspolitik som styrd av tre känslor: fruktan, förödmjukelse och hopp. Hans tyska kollega Herfried Münkler förklarar i sin aktuella bok Welt in Aufruhr. Die Ordnung der Mächte im 21. Jahrhundert (Rowohlt) den världsordning som ritades upp efter andra världskriget, byggd på universella upplysningsvärden och globala normsystem, med FN som institutionell ram, som död. För honom är alternativet till kaos en multipolär ordning, baserad på ett litet antal stormakter – för Münkler USA, Ryssland, Kina, Indien och EU – som, i stort sett utan gemensamma normer, styrkemässigt balanserar varandra. Premissen är att ingen intervenerar i någon annan stormakts intressesfär.

Förutsättningen för att EU ska kunna ingå i denna krets är, hävdar Münkler, att unionen lämnar rollen som regelsättare och regelbevarare och blir en renodlad geopolitisk aktör. Detta kräver, menar han, att EU skaffar sig egna kärnvapen (en debatt som idag förs i både Frankrike och Tyskland). Han ser också ett direktorat med fem länder växa fram inuti EU – Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien och Polen. Små medlemsländers veto i utrikespolitiken måste resolut avskaffas. Münklers modell är Jalta writ large, eller om man så vill en uppskalad version av den ”europeiska konserten”, den postnapoleonska stormaktsbaserade ordning som upprättades vid Wienkongressen och bestod till första världskriget.

Vad Kaplan vill se hos makthavare är ”orolig framsynthet” (anxious foresight). Oönskade men möjliga effekter av en strategi måste vägas in vid sidan av de önskade. Men fungerar det? Slående är att i de fall Kaplan själv har ändrat åsikt, som beträffande Irakkriget, har han gjort det på grund av erfarenhet, med facit i hand, inte på grund av framåtblickande reflexion.

Kaplan hävdar att litteraturen kan komplettera egen erfarenhet. Det påstås att John F Kennedy vid Kuba­krisens utbrott 1962 läste historikern Barbara Tuchmans The Guns of August, om hur Europa snubblade in i första världskriget. Han ska enligt legenden ha stått emot generalernas tryck att invadera Kuba med orden: ”jag vill inte att någon ska skriva en bok om mig med titeln Kanoner i oktober. Men även om det skulle vara sant, är det förmodligen sällsynt att en politisk ledare tar så starkt intryck av en hi­storisk skildring. Tyvärr är det nog vanligare, särskilt i kriser där mycket snabba beslut krävs, att en grundläggande, djupt integrerad världsbild, med nödvändighet ofullständig, styr handlandet.

Frestelsen är stor för en ledare att, i förväg eller i efterhand, rationalisera ett beslut som ”det enda möjliga” under omständigheterna och därmed friskriva sig från ansvar. Det är det som enligt Nussbaum är Agamemnons tragiska felsteg. Kanske innebär tragisk medvetenhet hos politiska ledare just inre medvetenhet, insikt om det moraliska ansvar som följer med handlande och ett accepterande av skuld om något går snett. I bästa fall leder det till varsamhet med medlen, framförallt med de irreversibla (som ett storkrig i Mellanöstern, vilket både USA och Iran i skrivande stund tycks göra vad de kan för att undvika).

Att politiskt handlande så gott som alltid är etiska kompromisser går inte att undvika. Frågan är vad gränserna ska dras. Gör EU:s medlemsländer rätt som tillåter rysk oljeexport för att undvika energikris? Gör USA rätt som fortsätter det militära stödet till Israels krigföring i Gaza? Om EU-kärnvapen är en nödvändighet när det amerikanska kärnvapenparaplyet ifrågasätts, hur ska då en våg av global kapprustning undvikas? Länder som Ukraina, Turkiet,­ Brasilien, Sydafrika (och givetvis Iran) kan ju även de komma att se dessa vapen som nödvändiga för sin säkerhet.

Kaplan har inga svar på dessa frågor. Och några enkla svar finns ju inte. Men i en mörk tid som ser ut att bli långvarig (den brittiske historikern Adam Tooze­ beskriver den som en ”polykris”, inte en kris utan många parallella) kan man återvända till Carr. Han skrev: ”det finns något i människan som revolterar mot den nakna makten”. Carrs bok om mellankrigstiden publicerades samma dag som andra världskriget bröt ut. Han tillägnade boken ”dem som ska bygga den kommande freden”. Mot slutet av sitt liv erkände han att han nog, när det kom till kritan, var mer utopist än realist. 

Böcker:

THE TRAGIC MIND: FEAR, FATE, AND THE BURDEN OF POWER

ROBERT D KAPLAN (Yale University Press 2023)

HOW THE WORLD MADE THE WEST: 4 000 YEARS OF HISTORY

JOSEPHINE QUINN (Bloomsbury 2024)

TRAGEDY: THE GREEKS AND US

SIMON CRITCHLEY (Pantheon 2019)

ENRAGED: WHY VIOLENT TIMES NEED ANCIENT GREEK MYTHS

EMILY KATZ ANHALT (Yale University Press 2018)

LA GÉOPOLITIQUE DE L’ÉMOTION

DOMINIQUE MOÏSI (Flammarion 2011)

WELT IN AUFRUHR: DIE ORDNUNG DER MÄCHTE IM 21. JAHRHUNDERT

HERFRIED MÜNKLER (Rowohlt 2023)