Huvudsakligt tema för denna diskussion var att Tyska riket följde en egen utveckling som inte svarade mot något av de vägval som träffats av andra europeis­ka makter, en Sonderweg, och att både Tyska riket i sig och de faktorer som påverkade det också var särskilda. En av de bärande teserna för idén om en tysk Sonderweg var också att denna utveckling, från tyska furstestater till Nazitysklands koncentrationsläger, uppvisade en viss lagbundenhet. Vissa drev idén att Tysklands öde avgjordes av de strukturella faktorer som präglat det, och att Tyskland därför alltid varit dömt att förvandlas till Europas skurk.

Efter det att kalla kriget tog slut i och med Sovjetunionens upplösning och de två tyska republikernas återförening, har frågans tyska aspekter förlorat mycket av sin aktualitet. Frågeställningens brännpunkt, särskilt efter februari 2022, har istället förflyttats till en annan statsbildning: det ryska riket, Ryssland, och dess nuvarande inkarnation i Ryska federationen. I likhet med tanken om en tysk Sonderweg har tanken om en från det övriga Europa väsensskild, rysk utvecklingslinje gamla anor, både i den egna – ryska – föreställningsvärlden, och utanför den. Rysslands utveckling har, enligt denna tankegång, avgjorts bland annat av det mon­goliska okets institutionella arv, förmedlat och förryskat under härskare som Ivan IV (den förskräcklige), av dess kristet-­ortodoxa trossatser, av den unikt seglivade och hårdföra livegenskapen, och av en rad andra, kulturella och hi­storiska omständigheter – inklusive mer sentida erfarenheter, som Napoleon­kriget och Rysslands roll som ”Europas gendarm” under Heliga alliansens tid.

Påståendet att Rysslands utveckling präglats av dess historia säger emellertid, även om det är nog så sant, väldigt litet om exakt hur denna utveckling fört fram till de institutioner som utgör dagens ryska stat. I praktiken följer alla stater sin egen, särskilda utvecklingskurva. Även om det finns många faktorer och mönster som präglar dem alla, utvecklas stater liksom personer till sist till individer. Det intressanta blir inte om en stat har följt en egen väg, utan vad som skiljer denna väg från den som har valts av andra stater. Historien sätter visserligen ramar för det möjliga, men ramarna är sällan så fasta som de kan tyckas i efterhand. För att vi ska kunna säga något om varför det har blivit som det har blivit, räcker det inte med att räkna upp strukturella faktorer – vi måste förhålla oss till konkreta aktörer, med konkreta problem, och i konkreta situationer; förstå då kan man förstå vilken roll strukturfaktorerna faktiskt spelar.

Detta är utgångspunkten för den 2023 i Ryska federationen utgivna Voz­vrasjtjenie gosudarstva (svenska: Statens återkomst), av den välmeriterade ryska statsvetaren Jekaterina Schulman, om hur den ryska staten återuppstår efter Sovjetunionens långa sönderfall och i kölvattnet efter det kaotiska 1990-talet. Schulman själv har specialiserat sig på lagstiftningsprocesser och institutionell utveckling, men hennes verksamhet spänner över ett bredare fält. Relativt nära, yrkesmässiga kopplingar till den ryska staten har inte hindrat Schulman från att inta en kritisk inställning gent­emot dess beslut, och hon har varit knuten till den ryska oppositionsrörelsen. Hon har också arbetat för den relativt självständiga och nu stängda radiostationen Echo Moskvy, och varit knuten till Chatham House. Sedan 2022 betraktas hon i Ryska federationen officiellt som en ”utländsk agent”, och verkar nuförtiden från Kazakstan.

Bokens titel blixtbelyser en mycket viktig punkt: den federationsryska staten av idag är inte, trots en del estetiska likheter, Sovjetunionen eller Tsarryssland, utan något annat. Hur präglad den än är av sin historia, så har den samtida staten uppstått ur en situation utan fungerande institutioner, och med egna problem, som den också har varit tvungen att hantera på ett eget sätt. Schulman går egentligen inte in på att motbevisa idén om en rysk Sonderweg, utan fokuserar på att förse diskussionen med det underlag i konkret verklighet som den kräver.

Schulman går igenom tongivande frågor som den ryska staten hade att hantera under de formativa presidentperioderna år 2000–2012, under Vladimir Putins två första perioder och Dmitrij Medvedevs enda period vid makten. Boken är tematiskt indelad i tolv kapitel, varav det förs­ta behandlar några av de problem som studiet av den ryska statens tillkomst är behäftade med, och elva behandlar specifika områden inom rysk inrikespolitik. Avgränsningen till inrikespolitik är viktig: Schulman behandlar inte den utrikespolitiska utvecklingen, och berör säkerhetspolitiken bara så till vida den har direkt bärighet på utvecklingen av landets inre styre – vilket innebär att hon lämnar mycket av diskussionen om Tjetjeniens och Tjetjenienkrigens betydelse för den ryska staten, liksom Georgienkriget 2008, därhän. Med denna begränsning blir skildringen inte fullständig, men det hjälper till med att göra den tydligare, och Schulman kan fokusera på mindre riskfyllda områden där källmaterialet är mer lätthanterligt.

Verkets titel, ”Statens återkomst”, är en summering av den utveckling som Schulman beskriver. Författaren visar hur den ryska staten gradvis etablerar nya institutioner, för att ersätta det sovjetiska partivälde som inte längre existerar. Schulman menar att den ryska utvecklingen tydligt motbevisar tidigare teorier om linjära processer från totalitär diktatur till demokrati och liberalism. Det som framträder tydligast när man jämför moderna övergångsstater, menar Schulman, oavsett om dessa fortsatt är eller åter har blivit diktaturer, är att de förenar till synes oförenliga element. Dessa stater, menar hon, byggs med en blandning av auktoritära och demokratiska byggstenar; till exempel av marknadsekonomiska samhällsmekanismer och auktoritär kontroll.

Utan kommunistisk partipiska och samhällsideologi krävs också nya strukturer för att den ännu unga Ryska federationen överhuvudtaget ska kunna fun­gera. Strävan efter stabilitet och förutsägbarhet blir centrala teman. Oro för kaos och sönderfall driver fram en utveckling mot ett system som bygger på ömsesidiga beroendeförhållanden, mellan stat och region, mellan företag och stat, och mellan det inledningsvis underutvecklade civilsamhället och staten. Schulman visar hur det politiska systemet gradvis koncentreras till ett par enskilda partier, och hur partiväsendet inom den ryska staten förändras till ett verktyg för att utveckla och vidmakthålla systemet, snarare än för att välja dess ledare. Detta påverkar också det institutionella ramverket, den så kallade ”maktvertikalen”.

Mer effektiva och väl fungerande institutioner innebär både bättre förutsättningar för utvecklingen av det ryska näringslivet och en avgörande förutsättning för ökat välstånd å ena sidan, samtidigt som det å andra sidan också innebar ökade möjligheter till kontroll och styrning. Informationsteknikens framsteg skapar både nya förutsättningar för en snabbt växande och raskt diversifierande mediemarknad – men senare också för övervakning och propaganda.

Jordreformer och reformer av kommunala tjänster påverkar statens och partiernas förmåga att utöva makt ute i de ryska regionerna, samtidigt som de ändrar förutsättningarna för den ryska stats­administrationen. Ett exempel är hur lägre tjänstemän på kommunalnivå används för att både organisera och övervaka valkampanjer, vilket enligt Schulman också innebär att de kan användas för att kontrollera dem. Utvecklingen av och i landet drivs också genom parallella rätts- och jordreformer, och skapar ett ekonomiskt system där regionerna har relativt omfattande autonomi, men är ekonomiskt beroende av den federala nivån för tillgång till oljepengar. Till slut tar den federala nivån helt kontrollen över tillsättningsmakten i regionerna. Balansen påverkas också av hur städerna och stadsadministrationen fungerar, vilket i sin tur också är beroende av hur den ryska straffrätten och ordningsmyndigheterna reformeras och i praktiken byggs upp vid samma tid – till något visserligen kanske inte välfungerande, men väsentligen utvecklat jämfört med dess fullkomligt dysfunktionella och än mer brutala föregångare under 1990-talet.

Det material som Schulman presenterar och gör överskådligt är verkets stora styrka. Schulmans skildring är i första hand tematiskt uppdelad, me­dan skildringen av respektive tematiskt område sker kronologiskt, för att visa hur utvecklingen har skett över tid. Ibland återknyter hon till tidigare och kommande kapitel, eventuellt för att göra texten mer levande och ge den en tydligare, narrativ struktur – och det behövs, för det här är en text som även på svenska nog hade varit snustorr. De förhållanden som Schulman försöker beskriva illustreras, exemplifieras och ramas in av ett väl utvalt – om än inte direkt tidigare okänt – siffermaterial, som illustrerar både samhällets förändring och det ökande välståndet, och genomgångar av specifika nyckeltexter hämtade ur den mycket omfattande ryska lagen.

De värdeförskjutningar som äger rum i samhället till följd av den process Schulman beskriver illustreras till exempel med hjälp av välkända World Values Survey. Det är en slående förändring. Det system som framträder vid periodens slut, 2012, är ett system som är väsensskilt från det vid periodens början 2000, med en statsmakt som tydligt prioriterar inre motståndskraft och anpassningsbarhet framför rättsstatlighet och politisk frihet. Läsaren bör minnas att världen för de allra flesta, även ryssar, såg väldigt annorlunda ut vid denna tid, och vad de ryska prioriteringarna har inneburit i förlängningen ligger bortom bokens tidshorisont, men Schulman är mycket tydlig med dess problem, och kostnader.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Trots materiens tröghet ger Schulman en lättfattlig överblick av hur det ryska samhällsmaskineriet såg ut under denna tidsperiod – och vilka tankar och drivkrafter som format staten. Även om det inte är en fullständig översikt över landets samhällsutveckling, är verket en jordnära och konkret motvikt mot det överdrivet teoretiserande långdistansperspektiv som kommit att prägla svenska försök att förstå Ryska federationen efter februari 2022. Både bokens innehåll och Schulmans budskap står i bjärt kontrast till den ideologiskt alltmer belastade postkolonialism som i Sverige har övertagit de mest överförenklade delarna av tesen om en rysk Sonderweg, och som alltmer har kommit att ersätta nykter faktamässighet i studiet av Ryssland.

Det är därför verkligen synd att vi aldrig lär se boken i tryck på svenska.

Bok:
VOZVRASJTJENIE GOSUDARSTVA
JEKATERINA SCHULMAN
(AST 2023)