Man bör uppleva sin samtid. Se den med egna ögon. När vi om tio år ska försöka beskriva den här besynnerliga perioden kommer ingen att tro oss om vi inte kan lämna förstahandsuppgifter. Ska man skildra tidsandan under det tidiga 70-talet bör man ha bevittnat en Vietnamdemonstration, vill man ge en bild av 90-talets nattliv ska man helst ha varit på raveparty (det hette så). Så när det i mitt flöde dök upp en annons om ”killmiddag” på en krog i de progressivare delarna av staden insåg jag att det var min plikt att närvara. Som medborgarvittne.

Upprinnelsen till att åtta för ­varand­ra okända killar nu samlades på ett tysk-svenskt ölhak var lite oväntad. I mitten av 10-talet rasade en upprörd mediedebatt om tafsande på olika musikfestivaler. Ingen kunde för sitt liv begripa hur detta fenomen plötsligt kunde uppstå, men en ursinnig ­tidningskrönikör fastslog att lösningen var att Sveriges män skulle börja anordna killmiddagar för att diskutera manlighet.

På Södermalm tar vi sådana ukaser på största allvar – annars är man en douchig rövhatt – och eftersom ingen har beordrat oss att sluta lever umgängesformen kvar sex år senare.

Jag sneglade runt på mina olycksbröder, de flesta mellan 25 och 35 och subkulturellt stylade som studierektorer 1969. Det krävdes ingen utredare på sedlighetsroteln för att konstatera att ingen i detta rum någonsin hade kommit på tanken att tafsa på någon. Vårt chambre séparée var lika testosteronstint som en garnaffär. Men order är order.

Samtalet fördes med hjälp av ett protokoll med frågor vi skulle beta av, som ett lite fumligt husförhör. En vänlig ordförande läste upp olika bekymmersamma aspekter av maskulinitet, vi skulle svara på om vi någonsin hade känt eller tänkt så och rätt svar var nej. Det paradoxala var alltså att varje deltagares egentliga syfte med mötet var att bevisa att han inte hade där att göra. Lite som ett AA-möte i Saudiarabien.

Men så kom kuggfrågan ”Har du någonsin känt avund mot en annan man?” Flackande blickar bakom de ironiska Nils G Åsling-glasögonen. Vad var rätt svar? Det känns ju otrovärdigt att påstå att man aldrig har varit lite missunnsam, samtidigt vill man ju inte riskera att framstå som en förgrämd pittmätare. Till slut förbarmade jag mig och sa något om att det är klart man ofta känner avund, det viktiga är ju att inte agera på den. Alla instämde ivrigt, synbarligt lättade.

Sista punkten var toxisk maskulinitet, hade vi upplevt det? Och nu hade flera av killarna ett behov att vittna. De hade alla gastkramande erfarenheter av grovt språk och sexistisk jargong, en under sommarjobbet på parkförvaltningen, en annan när han jobbade vid bagagehanteringen på en flygplats, minnena gjorde fortfarande ont. Genomgående för berättelserna var att de utspelade sig under dessa radikala unga mäns sporadiska besök hos arbetarklassen.

Efter två timmars tämligen trivsamt förhör bröt vi upp, i en anda av optimism om att problemet med festivaltafsande nu borde ha kommit ett rejält steg närmare sin lösning.

Nästa gång ska vi snacka porr. Jag har en känsla av att ingen i vår bibelgrupp nyttjar.