I väst dominerade svart, det vill säga det konservativa CDU/CSU, nästan helt, i öst blått, det vill säga högerpopulistiska och högerextrema AfD. Och gränsen mellan det svarta och det blå motsvarade exakt gränsen mellan det som varit Västtyskland och DDR.

Det är en bild så tydlig som någon över ett politiskt splittrat land. Men det finns många fler olikheter mellan öst och väst, som kan illustreras med lika tydliga kartor. Att dessa skillnader finns är väl känt, och dessa får också en hel del uppmärksamhet i Tyskland. I sin bok Ungleich vereint. Warum der Osten anders bleibt försöker sociologen Steffen Mau dock gå på djupet med att beskriva dem och söka efter deras orsaker.

”Det finns också en särskild östtysk identitet, som snarare har förstärkts än försvagats över tid och som även omfattar yngre generationer utan egna minnen från DDR-tiden.”

Maus huvudtes i boken är att många av de tydliga skillnader som finns idag mellan östra och västra Tyskland inte kommer att försvinna inom överskådlig tid – tvärtemot föreställningen i samband med återföreningen om att öst bit för bit skulle anpassa och förändra sig och med tiden bli alltmer likt västra Tyskland. Denna föreställning är alltjämt den förhärskande, men alltså felaktig, enligt Mau. Visserligen har mycket skett sedan återföreningen, men många skillnader visar inga tecken på att minska, utan har tvärtom cementerats. Vi får helt enkelt vänja oss vid att öst är annorlunda än väst. En del av skillnaderna kommer med tiden att uppfattas som regionala säregenheter likt andra, medan andra skillnader är mer problematiska, enligt Mau.

De olikheter mellan öst och väst som enligt Steffen Mau ser ut att bli bestående återfinns på de socioekonomiska, demografiska och kulturella områdena. Östra Tyskland präglas mer av arbetare, den väst­ra delen av landet har en starkare me­delklass. Personer från östra Tyskland är underrepresenterade på ledande positioner i samhället. Befolkningen i öst har under lång tid minskat och ligger nu på 1905 (!) års nivå, medan den har ökat i väst. Dessutom är det i högre grad yngre männi­skor och kvinnor som flyttar, så att det i öst blir en större andel äldre och män kvar. Den demografiska utvecklingen riskerar att förstärka den politiska, menar Mau. Det högerpopulistiska AfD är ett parti som lockar fler män än kvinnor, och en krympande befolkning skapar en känsla av att samhället är på fel väg, en känsla som går hand i hand med intolerans och främlingsfientlighet. En sådan utveckling mot minskad öppenhet riskerar i sin tur att skrämma bort snarare än locka till sig nya invånare, så att den nedåtgående befolkningstrenden kan förstärkas ytterligare.

Till skillnader i mentalitet eller kultur hör en försonligare syn på DDR-historien i öst, en mer utbredd känsla av otillfredsställdhet med samhällsutvecklingen och en stor skepsis mot politiska partier och samhällsinstitutioner, jämfört med i väst. En annan och mycket aktuell fråga där skillnaderna framträder tydligt är synen på kriget i Ukraina, där befolkningen i öst är betydligt mer kritisk till den militära hjälpen till det angripna Ukraina. Det finns också en särskild östtysk identitet, som snarare har förstärkts än försvagats över tid och som även omfattar yngre generationer utan egna minnen från DDR-tiden. Undersökningar visar att invånarna i östra Tyskland anser att skillnaderna och konflikterna mellan öst och väst är större, än vad befolkningen i väst gör.

Varför har då öst och väst inte blivit mer lika varandra, 30 år efter återföreningen? Steffen Mau tar upp ett flertal möjliga orsaker. En är att den demokratirörelse som kom underifrån i DDR, när befolkningen störtade regimen, avbröts eller i vart fall bromsades i samband med återföreningen. De ansatser till nya, demokratiska organisationer som fanns mellan murens fall och DDR-statens undergång ersattes av ett från Västtyskland importerat politiskt system och partiväsende, som saknade stark förankring i öst. Här kan man naturligtvis fråga sig vad alternativet hade varit, men Steffen Mau menar att den snabba implementeringen av ett färdigt, västtyskt politiskt system ledde till en ”politisk subjektsförlust” i öst. Ännu idag är de traditionella västtyska politiska partierna mycket svagare förankrade i östra Tyskland än i väst, med betydligt lägre andel medlemmar. Överhuvudtaget är civilsamhället, som föreningsväsendet, svagare i öst. Det finns, enligt Mau, en svag bindning mellan styrande och styrda och i motsvarande grad en utbredd skepsis mot ”eliten”.

Steffen Mau pekar också på att det aldrig funnits någon motsvarighet till ”1968” i östra Tyskland. Den västtyska 68-rörelsen handlade mycket om en uppgörelse med det nazistiska förflutna, när en yngre generation ställde den äldre till svars och ifrågasatte hur tidigare nazister kunde inneha framträdande positioner i det västtyska samhället. Någon motsvarande, djupgående uppgörelse med DDR-diktaturen har inte skett.

När det gäller den politiska kulturen och situationen, som idag tar sig uttryck framförallt i ett starkt stöd för AfD, redogör Steffen Mau för förklaringar som ofta lyfts fram i forskning och i medier. DDR-tiden och erfarenheterna i samband med DDR-regimens fall påverkar säkert, liksom socioekonomiska faktorer och den tidigare nämnda svagheten för de traditionella västtyska partierna. Därutöver menar Mau att en känsla av icke-delaktighet i politiken parad med en trötthet eller motvilja mot ytterligare stora förändringar spelar en roll för det starka stödet för AfD.

Att det finns regionala skillnader inom ett land är i sig inget konstigt och inget som nödvändigtvis är problematiskt. En del saker kanske helt enkelt kommer att ses som typiskt östtyska på samma sätt som det finns sådant som anses ty­piskt nordtyskt eller bayerskt. Det finns i östra Tyskland inte heller några tendenser till att vilja bryta sig ut ur Förbundsrepubliken. En särskild östtysk identitet till trots – någon separatism finns det knappast spår av.

När det gäller den politiska situationen i östra Tyskland är Steffen Mau dock bekymrad och ser i förlängningen ett hot mot demokratin. Han menar att något nytt måste provas, för att få till stånd ett större demokratiskt engagemang, och föreslår ”medborgarråd”. Exakt hur dessa skulle kunna organiseras skulle bli en senare fråga, om Maus förslag nu skulle förverkligas, men grundidén är att råden ska sättas samman slumpmässigt och därmed återspegla hela befolkningen, och att de, genom diskussioner, ska kunna komma fram med förslag som den traditionella parlamentariska demokratin måste förhålla sig till.

Steffen Maus bok utkom sommaren 2024, inför de lantdagsval som stod för dörren i de tre delstaterna Sachsen, Thüringen och Brandenburg denna höst. Mau nämner de förestående valen och hans bok kan läsas som något av en guide till förhållandena i östra Tyskland för den som ville sätta sig in i situationen inför dessa val, som ser ut att kunna radikalt rita om den politiska kartan. I alla tre delstater pekar opinionsmätningar på att AfD kunde bli största parti.

Man kunde därför kanske tänka sig att boken har ett kort bästföredatum. När denna artikel skrivs ligger lantdagsvalen ännu i framtiden. När den publiceras torde vi ha facit åtminstone för valen i Sachsen och Thüringen, som hölls den 1 september.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Men Steffen Maus bok lär förbli aktuell­ ett tag till, och bör absolut läsas av den som vill förstå valresultaten – eller av den som helt enkelt vill fördjupa sig i varför östra Tyskland är, och kanske kommer att förbli, annorlunda jämfört med väst.

Boken har många förtjänster. Diskussionerna om västra och östra Tyskland är ofta tämligen fastkörda, med skuldbeläggningar, klichéer och gamla argument. Här finns talet om att öst blivit överkört, rentav ”koloniserat” av väst, och bilden av östtyskar som konstant missnöjda, gnälliga, otacksamma eller helt enkelt bara högerextremt lagda. Det har hävdats att ”öst” bara är en konstruktion, en uppfinning av Västtyskland, en tes som litteraturvetaren Dirk Oschmann driver i sin bok Der Osten: eine westdeutsche Erfindung (se Axess 9/2023).

Mot denna Oschmanns tes polemiserar Steffen Mau uttryckligen, bland annat genom att påpeka att det snarare är befolkningen i öst, som uppfattar sig som annorlunda, än att denna annorlundahet tillskrivs dem av västtyskar, men framför­allt genom att visa på de reella skillnaderna och deras orsaker. Steffen Mau håller dock en genomgående saklig, nyanserad och problematiserande ton. Hans redogörelser för fakta och argument bidrar förhoppningsvis till fördjupade kunskaper, som kanske även kan föra den offentliga diskussionen vidare.

Huvudtesen – att många av de skillnader som finns mellan öst och väst inte visar några tecken på att växa bort – kan kanske också leda till en förändrad grundsyn på utvecklingen och hur man ska förhålla sig till den. Och mot den bakgrunden är det inte konstigt att Steffen Mau kommer fram till att det krävs nya sätt att vitalisera demokratin. Om hans idéer därvidlag är realistiska och fruktbara må vara en annan sak.